lördag 31 december 2016

Farväl 2016.

Då är sista året av 2016 här, och imorgon börjar ett helt nytt år igen. Så farväl 2016 och välkommen 2017. 

Jag hoppas ni alla får en trevlig kväll och natt, oavsett hur ni ska fira eller inte fira in det nya året. För vår del blir det en lugn hemmakväll, bara jag, mannen, busfröet, pyret i magen och våra två hundar. Blir en trerätters middag samt ostbricka vid tolvslaget. Och så blir det lite bingospelande och någon film. 

För ett år sedan valde jag att sätta upp nyårsmål istället för att skriva nyårslöften. Det inlägget finns här. Tidigare i veckan gick jag in och kikade på hur det har gått med mina mål för 2017. Och kunde ganska snabbt konstatera att målen jag satt var fullt rimliga, och att jag faktiskt uppnått alla utom ett. Och det jag inte har uppnått, skulle jag nog säga att det var det absolut svåraste målet för mig. Jag har jobbat på det, så jag har inte struntat i det åtminstone. 

Det här var mina mål för 2016: 
  • Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
    -Nådde min målvikt i somras, och hann dessutom även att bli guldmedlem innan jag fick lägga Viktväktarna på"is" igen.

  • I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. 
    - Fick sprungit tre olika lopp innan jag blev gravid (med denna graviditeten), som gjorde att jag fick lägga löpningen på hyllan resten av året. Blev tre helt olika lopp, en halvmara, ett 5k lopp och ett 10k lopp.
  • Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
    - Nådde målet med 4 miljoner steg redan 23/12. Att jag lyckades nå och klara detta målet är tack vare att jag såg till att samla på mig extra många steg under första halvåret, för sen har jag haft restriktioner i hur mycket jag fått lov att gå och röra mig.
  • En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
    - Träffade läkaren i början av året och la upp en plan tillsammans med honom, och körde sedan igång direkt med hormonbehandlingar mm. Resten av detta målet har det ju skrivits en hel del om i bloggen, så ni vet alla som följt den att denna punkten verkligen är uppnådd nu. Är gravid i vecka 31 (30+3) nu, pyret mår bra och cerklaget gör sitt jobb med.

  • Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).
    - Är det enda målet jag inte lyckats uppnå. 
Kommer att göra samma sak detta året, och sätta upp mål för 2017. Har dock inte formulerat färdigt dem än, men kommer att ta med det målet jag inte uppnådde i år. När de är färdigformulerade kommer jag att lägga upp dem i ett nytt inlägg, är åtminstone min plan. 

söndag 25 december 2016

Hoppas att julen varit bra

Jag har verkligen tappat det här med att uppdatera bloggen. Tror att det mycket handlar om att jag inte längre känner mig trygg med den och för att jag fått en del skit för saker som skrivits i den. Sen har jag verkligen inte haft någon som helst ork över heller.

Graviditeten fortsätter att rulla på, mina värden fortsätter också att se bra ut. Är i vecka 30, och snart har vi passerat 75% av denna graviditet. Började veckan med att göra glukosbelastning, som gav helt normala resultat. Det enda som verkligen skiljer denna graviditeten från den med busfröet är att mitt SF-mått är större denna gången. Ligger inom gränsen för vad som är "normalt", men ligger precis under översta kurvan. Dock hänger det nog lite ihop med att pyret ligger väldigt högt upp, vilket börjar bli lite jobbigt nu. Särskilt när pyret lägger sig på tvären, för då får jag inte luft känns det som. 

Hoppas att ni haft en skön jul och att ni får några lugna dagar med återhämtning fram till nyår. Och om jag inte är inne och uppdaterar bloggen innan nyår, vill jag passa på att önska er alla gott nytt år! 

tisdag 15 november 2016

Hänt en del, så här kommer en uppdatering

Ni som läst bloggen ett tag, vet att jag och mannen varit på husjakt i ett antal år nu. Det har varit svårt att hitta något hus som uppfyller våra minimikrav (som ändå varit realistiska och vettiga), och de som gjort det är de som sålts fort och med enormt tryck. 

För drygt en månad sedan var vi och tittade på ett hus, det uppfyllde alla våra krav och hade dessutom en del av de där extra önskemålen med. Vi la bud direkt, och sedan blev det en långdragen Budgivning till följd. Efter 1,5 vecka med bud hit och dit, stannade vi och därmed förlorade vi högsta budet. 

Besvikelsen och den krossade drömmen om huset var ett faktum. Vi meddelade dock mäklaren om att skulle det vara något och köpet inte blir av är vi fortfarande intresserade. Men tiden gick och inte ett ljud. Så det var bara för oss att leta vidare. Igen. Men inga nya hus kom ut på marknaden av den typen vi vill ha. Det tog oss nog 1,5 vecka att gå vidare efter husförlusten, vi hade lett budgivningen så mycket och så länge att vi liksom räknade med att vinna. 

Men så ringde helt plötsligt mäklaren några dagar senare (2 veckor efter att vi förlorat huset) på uppdrag av säljarna. Köpet hade nämligen avbrutits då det skurit sig totalt mellan köparna och säljarna. Vi fick chansen igen, detta var på torsdagen och jag och mäklaren skulle pratas vid igen På fredagen. 

Den torsdagen blev väldigt speciell, för jag fick ringa och berätta det för mannen och sedan på sen eftermiddag vart det ett besök på ultraljudsmottagningen för nytt ultraljud av ärret efter snittet med. Och eftersom jag hade så sen tid denna gången kunde mannen lätt följa med dit, så vi fick båda se pyret en hel del då det blev två omgångar av ultraljud både på magen och vaginalt. Först med full urinblåsa och sedan med tömd blåsa. Eftersom min mamma hämtade busfröet på förskolan och passade henne, passade vi på att gå och äta på tu man hand och försökte prata ihop oss om huset. 

När fredagen kom hade vi inte riktigt bestämt oss än (hade dykt upp en del frågetecken/orosmoln). Pratade med mäklaren och förklarade hur vi kände och att vi inte riktigt hunnit bestämma oss, hon skulle kontakta säljarna och återkomma igen. En liten stund senare ringde mäklaren igen, säljarna gav oss helgen att tänka på det. Så förra helgen la vi på att bestämma oss och rådfråga våra föräldrar och några andra. När helgen var slut ringde jag mäklaren på morgonen och meddelade att vi ville ha huset och la ett bud på vad vi kände passade utifrån det som kommit upp och det som hänt. 

Blev ett långt dygn, men så på tisdagen (förra veckan) ringde mäklaren och meddelade att säljarna accepterat vårt bud och önskemål om ny besiktning. Det enda de hade annat önskemål om var datum för tillträde. Sen har det gått fort. I torsdags träffade vi mäklaren och säljarna och skrev på kontraktet och igår var vi och besiktigade huset. Och besiktningen visade inget nytt, däremot fick vi det ordentligt genomgånget av besiktningsmannen. 

Så idag ska jag sätta mig och läsa igenom alla papper en gång till och sedan ringa mäklaren och meddela att vi fortsätter köpet. Sen är det "bara" att betala in handpenningen och börja planera och packa (igen) samt säga upp vår lägenhet. 

Vi tar över huset drygt en månad innan pyret har BF, dvs den 1/2 2017 blir vi husägare. Och på tal om pyret, har jag nu gått 60% av graviditeten. Imorgon är tid för ny vecka igen också. Vi går in i vecka 25 (24+0) imorgon. Och så här långt in i graviditeten mår jag faktiskt ganska så bra. Psykiskt är det svårt, många rädslor att kämpa med. Fysiskt känns det ok, en del klåda har jag (särskilt när jag har kläder på mig). Har även lite mer känning i ryggen och i fogarna denna gången, men inte något som är smärtsamt. Halsbränna har jag fått med besked även denna gången. Och de senaste nätterna har varit jobbiga då jag känner mig så varm och inte kan sova. Stackars mannen får frysa lite nu, för inatt struntade jag i honom och stängde elementet och öppnade fönstret (tur för honom att det är jag som ligger närmast fönstret åtminstone. 

måndag 31 oktober 2016

Siste oktober

Hunnit att gå en hel del dagar sedan bloggen uppdaterades senast, så tänkte passa på medans jag är vaken och någotsånär klar i huvudet. Men imorgon är det ny månad och snart fyller vårt busfrö 2 år. Känns som att november och början på december kommer springa på ganska så snabbt. 

Pyret mår bra och graviditeten fortskrider som den ska. Idag är jag i vecka 22 (21+5). Och pyret lever verkligen rövare i magen, är som natt och dag i skillnad på att känna rörelserna denna gången jämfört med busfröet. Denna gången har jag kännt rörelserna i magen i flera veckor redan och det har ävent synts och kännts utanpå. Idag lyckades jag filma väldigt tydliga sparkar utanpå magen flera gånger under dagen. 

Och bäst av allt idag, min handläggare från försäkringskassan ringde lite innan 16.00 och en stund senare (och ett stort antal frågor mm) meddelade hon mig att min sjukskrivning är godkänd. Dessutom lägger hon in i systemet så att när nytt läkarintyg kommer in till dem, ska det gå under samma sjukskrivning. 

En STOR sten som släppte och äntligen kan jag slippa oroa mig för den delen. 

tisdag 18 oktober 2016

Halvvägs

Idag nådde vi den magiska siffran 50%. Underbart! Äntligen blir dagarna som är kvar av graviditeten färre än dagarna som gått.

Äntligen halvvägs!

"Firade" den stora dagen med ett besök i Lund på specialistmödravården för kontroll av cerklaget och cervix. Cerklaget sitter bra och cervix är fortfarande sluten och "normallång", så besöket gick fint. Fortsatt sjukskriven, året ut än så länge.

Dock var läkaren över en timme sen idag (tror det var ronden som drog ut på det, han var nämligen inte på specialistmödravården idag egentligen). Så lite som ett plåster på såret för att han var mer än en timme sen och hade en "elev" (känns väldigt fel att kalla en AT läkare för elev) blev det både VUL och ultraljud uppe på magen, så det fick följa med några nya bilder på pyret hem.

Läkaren gav mig även "ordinationen" att jag ska (försöka) njuta av att vara gravid och visa upp det med stolthet. Får se hur det går med den biten. 

Pyret på dag 140

tisdag 11 oktober 2016

RUL

Så blev det äntligen tid för RUL för denna graviditeten. Allt gick bra och pyret har växt precis på dagen till redan tidigare uträknad BF. Barnmorskan bar noggrann och kolladE igenom pyret noggrant och tog gott om tid på sig. Så BF fortsätter att vara 7/3 2017. Det innebär även att vi imorgon går in i vecka 20 (19+) vilket är ett stort steg, även om jag längtar tills lite högre siffror än så. 

Vi tog även det otroligt stora steget och offentliggjorde denna graviditeten, det är första gången vi gjort det. 

Pyret som vinkade hej till oss idag.

söndag 9 oktober 2016

Snart RUL

Den senaste veckan har verkligen varit en lång vecka, vissa dagar har rusat iväg och andra har varit sega och kännts som att de aldrig ska ta slut. Det har blivit en del prövningar och oro under veckans gång och relationen till Lund och deras kvinnoklinik har inte blivit bättre. 

I tisdags, eller egentligen redan förra helgen började min kropp att skrämma upp mig/oss igen med symtom som inte är bra att få när man när cerklagepatient, eller för den delen om man har en cervixsuffesiens. 

Men i tisdags på morgonen blev det bara värre och värre, så det slutade med ett samtal till specialistmödravården i Lund. Fick förklara och beskriva mina problem, men fick till svar att även om jag patient där så har de inga akuttider till gravida innan minst vecka 20 (nånting) utan jag skulle vända mig till deras gynmottagning istället för att få det undersökt. 

Men istället för att ringa vanliga gyn i Lund valde jag att ringa till Malmö KK istället (bra mycket enklare och närmare för mig), där barnmorskan direkt tyckte det var väldigt konstigt att de på Lunds specialistmödravård inte bokade in mig på en akuttid när jag är en av deras patient och med cerklage. Barnmorskan i Malmö bokade in mig direkt på en akuttid hos specialistmödravården i Malmö för kontroll. 

Mannen var snäll och mötte upp mig på KK och följde med mig på kontrollen. Kontrollen visade på att det såg bra ut, men de tog odling och prov för att utesluta infektion mm. Vissa av symtomen är lika jäkliga fortfarande, men andra har lugnat sig lite igen under veckans gång. 

Fokus just nu ligger på RUL, och det har vi nu på tisdag! Längtar så tills vi får se pyret igen. 



onsdag 28 september 2016

Mardrömsveckan är här

Idag gick jag in i vecka 18 (17+0), den värsta och jobbigaste veckan av de alla för oss. Det är den veckan i graviditeten med Bella som vi lärde oss att det går aldrig att slappna av och det räcker inte med att man ska behöva kämpa och ha diagnoser som gör det svårt att ens bli gravid, utan sen finns det flera olika anledningar och diagnoser som kan få en perfekt graviditet att vara över på några timmar. 

Jag längtar så tills vi är förbi denna vecka är förbi, och längtar också otroligt till RUL och nästa besök hos läkaren på specialistmödravården för kontroll av cerklaget. Likaså ser jag fram emot mitt besök hos kuratorn, kommer inte ihåg om jag nämnt att jag tagit kontakt och bokat in ett nytt besök hos kuratorn jag/vi började gå hos när vi förlorade Bella. Gjorde det samma dag som jag lämnade sjukhuset i Lund, då dagarna där väckte liv i många gamla känslor och rädslor. 

En annan otroligt stor sak är att vi nu gjort det offentligt att jag är gravid igen. Mannen tog chansen när en intervju med mig nämnde att jag är gravid igen. Så han la ut intervjun på fb och de som läste den, såg det där. Känns väldigt skrämmande! Men också lite skönt. Kommer förvisso varken bli lättare eller svårare att gå igenom denna graviditeten än med busfröet, skillnaden är att denna gången kan jag inte bara "gömma" mig hela tiden som jag gjorde sist. 

onsdag 21 september 2016

Bella 3 år

Grattis på 3 årsdagen älskade Bella!

Har svårt att förstå att det faktiskt gått tre år sedan hela vår värld rasade samman. Att det är tre år sedan vi fick äran att bli föräldrar till den vakraste och finaste lilla änglatjejen i världen. Att vi orkat resa oss upp och på något sätt lyckats och vågat leva igen efter att ha upplevt den värsta dagen i våra liv. 

Jag kan ärligt säga att hela kroppen kändes extra tung när jag vaknade i morse. Hur tung dagen än blir idag, är jag så otroligt tacksam över att få vara hemma igen och inte fortfarande vara inlagd på sjukhuset även om jag får spendera dagen ensam. 

Mannen spenderar dagen på jobbet och busfröet är på förskolan, själv alternerar jag mellan sängen och soffan. Ska snart klä på mig, gå ut och förbereda inför kvällen med att köpa tårta och blommor (bor granne med bageri och blomsterhandel). När sen mannen och busfröet kommer hem, ska vi köra till kyrkogården och fira Bella på hennes 3 årsdag. Eller, ja det är så planen ser ut åtminstone. Får se hur det bli när de kommer hem. 

Förutom att det är Bellas 3 årsdag idag, så har jag även gått in i ny graviditetsvecka med pyret. Är nu i vecka 17 (16+0). Så nu kommer de för mig och mannen, värsta och mest osäkra veckorna. För att försöka lugna mig fokuserar jag på det positiva, att jag har extra besök hos MVC nästa vecka för att få lyssna på hjärtslagen och så ligger jag och tittar, känner och pratar med lilla magen. Jag har turen med moderkaka i bakvägg denna gången, så jag har faktiskt börjat känna av pyret så smått sedan lite mer än en vecka nu. Men det är svårt att känna igen och det är inte alltid så tydligt. 

måndag 19 september 2016

Bloodpatch

Igår eftermiddag blev det äntligen beslutat att jag skulle få en bloodpatch, även om det lutat år det hållet hela tiden så har det ändå varit osäkert. När narkosläkaren dök upp på mitt rum vid 14.15 gick det snabbt från det att han sa nu kör vi tills att det var gjort. Han och en barnmorska rullade iväg mig till postOP avdelningen där de skulle göra operationen. 

På plats i rummet på postOP, blev det först lite förberedelser och de gick igenom vem som skulle göra vad, i vilken ordning och hur de skulle synka det. Narkosläkaren skulle sköta själva epidural delen och narkossköterskan skulle sköt biten med blodet. Och så skulle undersköterskan hjälpa dem samt hålla koll på mina värden. 

En bloodpatch är helt enkelt att de drar ut blod (för min del tog de 20 ml blod) från något kärl med steril spruta, och därefter sprutar man in det blodet istället för bedövning genom epiduralslangen. När det var klart skulle jag först ligga på uppvaket ca 30 minuter övervakning och sedan skulle få åka tillbaka till avdelningen. Totalt så skulle jag vänta minst 1,5 timme gärna två innan jag reste mig upp ur sängen efter de hade gjort bloodpatchen. Fick dock lov att röra mig i sängen från sida till rygg och även höja lite under huvudet. 

När jag sen väl kom upp märkte jag en stor skillnad. Huvudvärken var nästan borta. Den stor nackdelen och den enda om ni frågar mig är att jag istället nu är helt slut och öm i ryggen. Det känns nästan som om jag trillat och slagit mig rejält hårt i ryggen eller fått en riktigt sjuk träningsvärk. Ryggen blir trött och stel direkt och det är svårt att röra sig. Detta är dock temporärt och kommer bli bättre, och jag klagar inte över det. För jag har det hellre så här några dagar till än att få tillbaka huvudvärken igen! För nu kan jag åtminstone stå och sitta upp mer än några få minuter. Det onda och ömma i ryggen handlar om att kroppen försöker läka sig och att det blivit en retning av ännu en håltagning på duran. 

Och vill ni veta det bästa? Jag har fått komma hem! Jag blev utskriven vid 11 tiden idag. Det känns underbart och äntligen har jag fått komma hem igen.

söndag 18 september 2016

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 


fredag 16 september 2016

Postspinal huvudvärk

Rubriken på inlägget säger det mesta. Jag fick inte åka hem idag utan är fortfarande inlagd på perinatalavdelningen för övervakning. Detta då jag drabbats av postspinal huvudvärk. Min läkare har nog varit inne hos mig nästan 15 gånger under dagen och narkosläkaren har hunnit med två besök också. Känns tryggt att de är så måna om mig. 

Innan lunch fick jag även gjort ett ultraljud och fick se att allt såg bra ut i magen. Pyret var livlig och busig. Allt såg bra ut med pyret, mängden fostervatten, inre livmodermunnen osv. Var väldigt lugnande att få se pyrets hjärta slå och små händer vinka. Blev även en kullerbytta medan läkaren gjorde ultraljudet. 

Har jag tur får jag åka hem imorgon, har jag otur måste jag stanna tills åtminstone på söndag. Så håll tummarna på att kroppen fixar att läka av sig själv redan tills imorgon. För om huvudvärken inte blir bättre kommer de göra ett bloodpatch, och det är inte säkert att de narkosläkare som jobbar imorgon sätter sådana utan då måste jag avvakta tills söndag när "min" narkosläkare jobbar igen. 

Kvällen har jag spenderat med man och dotter som varit här på besök några timmar. Känns så tomt och ensamt utan dem. Och jag bara längtar efter att få vara hemma med dem istället för att vara här. Tack och lov för att det är helg nu, så de kan komma hit bra mycket tidigare imorgon.

Nu ska jag försöka mig på att sova, lättare sagt än gjort. Har dock eget rum för tillfälligt och hoppas på att få ha det resten av natten med. 

torsdag 15 september 2016

Nyopererad

Då ligger jag i min säng på avdelningen igen och väntar på att kunna röra på mina tår igen, efter att ha fått spendera lite tid på uppvaket efter operationen och insättningen av cerklaget. Har varit en lång dag redan och den är inte över än. Skulle vara på plats kl 07.00, men det var först vid 10.30 som jag kom till operationen. Att vara fastande och gravid suger. 

Operationen började bra och lugnt, men ganska snabbt utvecklade den sig till något av en mardröm. Blev bestämt att de skulle sätta en spinalbedövning på mig och allt verkade bra till en början, men när läkaren väl satt igång operationen kom smärtan efter bara någon minut. Och den var verkligen inte nådig. Det visade sig att bedövningen inte satt sig tillräckligt högt upp, så livmoderhalsen och livmodern var inte det minsta bedövade. 

Blev en paus i operationen och de tippade hel operationsbordet så att jag låg med huvudet långt ner, för att på så sätt få spinalbedövningen att även bedöva på rätt ställe. Efter ca 5-6 minuter började de så smått igen, var lugnt till en början men smärtan bara ökade. Fick frågan om de skulle pausa och söva mig, men när jag fick veta att det inte var jätte långt kvar av operationen valde jag att försöka andas mig igenom det tillsammans med lite extra smärtlindring intravenöst istället. Ville helt enkelt inte behöva återhämta mig från både narkos och spinalbedövning, 

En sak är säker, skulle det vara att jag ska göra det någonsin igen - då ska jag sövas! För den smärtan som uppstod var tusen gånger värre än när de drog cerklaget förra gången. 

Nu orkar jag inte skriva mer för stunden dock, så ni får nöja er med detta inlägget.

fredag 9 september 2016

Hemma igen och ultraljud

Tidigt i tisdags landade vi i Sverige igen efter en helt underbar vecka på Cypern. Det blev verkligen en vecka av avslappning, familjemys och kvalitetstid tillsammans. Det blev en hel del sömn med, det ska jag erkänna. Är tröttare denna gången, inte den bästa kombinationen med ett busfrö som vägra somna tidigt. Men fördelen var att mannen också var med, och att han tog ett kliv framåt och tog lite mer ansvar än vanligt för vår tjej. Han ska även ha en eloge för att han visa lite mer förståelse och tålamod för mig under resan (nästan mer än han gjorde under hel graviditeten med busfröet). 

De sista dagarna på semestern började jag känna av sammandragningar, och när de fortsatte efter att vi kom hem samtidigt som det även börjat trycka nedåt, "sticka" i livmoderhalsen och en del av slemproppen kom (vilket i sig inte är konstigt då den bytas ut konturnieligt under graviditeten) så blev det ett besök på KK och gynakuten i onsdags. Blev ett otroligt långt besök, bestående av främst väntan då belastningen var extrem och blev ännu värre av att det kom in minst två akutfall medan jag var där. Tillslut blev det min tur, läkaren gjorde undersökning och VUL. Han kunde konstatera att min livmoderhals minskat med ca 6 mm på två veckor, men den var fortsatt sluten och fin. Så ingen fara av mina känningar denna gången. Innan jag gick, så sa han till mig att om det fortsätter ska jag absolut komma in igen (skönt att höra då sköterskan som skrev in mig knappt tyckte att jag skulle stanna utan åka hem och vända mig till min MVC eller VC dagen efter). Efter 7,5 timme fick jag åka hem.

Dagen efter, torsdag ringde läkaren som har hand om forskningsstudien om kejsarsnitt jag deltar i. Istället för att vänta tills nästa vecka bestämde vi att jag skulle komma in och göra mitt första ultraljud (av tre) för graviditeten. Resultaten av undersökningen var väldigt positiva och lugnande för min del. Ärret ser fortfarande väldigt fint ut, pyret var exakt på dagen i sin storlek och det bästa av allt är att min moderkaka sitter i bakvägg denna gången. Så den kommer aldrig att komma i kontakt med ärret, vilket är det som annars skulle kunna leda till de värsta komplikationerna. Att den sitter i bakvägg är också lovande inför förlossningen av den anledningen att de inte kommer att behöva snitta mig pga den åtminstone. 

Eftersom det blev undersökning med så kort varsel fick busfröet följa med mig dit. Gick jättebra och hon uppförde sig under hela besöket (med lite "mutor"). Det roligaste ögonblicket var när busfröet tittade på skärmen och såg pyret, och utbröt: ojoj mamma ojoj. 

I helgen blir det först shoppingmys med syster och hennes äldsta son imorgon och sedan ska jag till Malmö och fika med ett gäng gravida Kämpare från den gamla gruppen. Mannen och dottern kommer få massor av kvalitetstid i helgen med andra ord. 

De största stegen denna veckan är att jag nu är uppe i tresiffrigt på antalet dagar jag varit gravid. Behöver jag ens nämna hur mycket jag längtar tills att det bara är tvåsiffrigt kvar i nedräkning?

söndag 4 september 2016

Cerklage och semester

Det blev aldrig någon uppdatering av bloggen efter att jag varit på specialistmödravården i Lund den 25/8. Hade tänkt det men besöket där kändes inte så bra och tryggt som jag hade hoppats och önskat. Kan inte förklara allt, men kan säga att jag inte alls fick något bra intryck av specialistmödravården i Lund. Ville bara gråta när jag gick där ifrån. Läkaren var mer än 40 minuter sen, hade inte så bra koll och fick ändå springa till den andra läkaren (Dag, som ska göra operationen) för att stämma av saker. Tack och lov för ett bra möte med narkosläkaren åtminstone, för annars hade jag nog brutit ihop inne på sjukhuset. 

Operationen blir den 15/9, så nästan två veckor längre in i graviditeten än förra gången. Och när jag frågade om sjukskrivning efter operationen, bara läkare svarar att "nä, men planen är väl att du ska jobba precis som vanligt". Hon frågade inget om hur det var förra gången eller ens om vad jag har för ett jobb. När jag påpekade vad jag jobbar med och hur mina arbetsuppgifter ser ut, svara hon bara lite hastigt att då får jag ta det med den andra läkaren när vi ses vid operationen. Så att förbereda min chef och arbetsplats så mycket som möjligt kan jag inte heller göra. Är ganska säker på att läkaren inte ens läst i min journal från förra cerklaget, för hon hade verkligen ingen koll.

När jag kom hem, tog jag mig direkt till kontoret och förlängde min semester en vecka extra och sedan la jag in om en veckas sjukskrivning i samband med operationen. Allt för att kunna förbereda min chef så gott det går, utan att avslöja allt för mycket. 

Dagen efter, på fredagen när jag hämtade busfröet på förskolan blev jag avslöjad. Så var "bara" till att berätta och förbereda dem för att vår lilla tjej snart kommer gå hos dem fler timmar och dagar i veckan. Favorit fröken blev så glad för vår skull, hon vet vad vi gått igenom och kämpat med. Hon har nämligen själv varit där, hennes dotter är resultatet av en lyckad IVF. 

Lördagen spenderade vi med att packa, lämna hundarna hos svärföräldrarna och sedan några mysiga timmar med V och hennes familj. Söndagen den 28/8 jobbade jag mitt sista arbetspass för ett tag, kanske sista innan jag går på mammaledighet nästa år. Det beror på vad läkaren kommer att göra. 

Och när denna veckan började i måndags, började vi den med en väldigt tidig morgon på flygplatsen. Och lite innan 07.00 i måndags lyfte planet som tog oss ner till Cypern. Veckan här nere har gått i en rasande takt, men vi har haft det otroligt härligt och njutit av värmen och att få vara här tillsammans. Vår lilla tjej älskar verkligen att bada, och hade lätt kunnat stanna i poolen från tidig morgon till sen kväll om vi inte hade tvingat upp henne för mat, vila och extra smörjning med solskyddsfaktor lite då och då. Frågan är hur det kommer vara nästa gång vi åker. Kommer vi att resa med två små då? En bebis och en som är minst 2-2,5 år?

Nu ska jag försöka att få lite mer sömn innan resten av familjen vaknar om ca två timmar. Har nämligen börjar vakna på nätterna för toabesök nu, och efteråt är det svårt att somna igen. Blir en liten ond cirkel det där, vaknar på matten och tidig morgon men svårt att somna om/känner mig ganska så pigg. Men kring 15-16 tiden på eftermiddagen börjar jag bli trött och det blir bra mycket tidigare kvällar än vad som är normalt för mig. 

Nu ska jag fortsätta att njuta de två hela dagarna vi har kvar här nere, innan vi åter flyger hem natten till tisdag. 

onsdag 24 augusti 2016

KUB

Idag var det tid att få se vårt lilla pyre igen, för klockan 14.00 var det tid att göra ultraljudet för KUB.  Pyret är lika envis och bestämd som sin syster, var inte alls samarbetsvillig med barnmorskan i början  av ultraljudet. Resultatet på KUB blev riktigt bra, mycket lägre risk än vad risken är i min ålder.

Resultatet på KUB.

För att ingen ens ska behöva undra, så kan jag berätta att vi redan innan var helt på det säkra med att vi inte skulle avbryta om det visade sig att barnet har hög risk för down syndrom. Jag har växt upp och lever med diverse sjukdomar och funktionsnedsättningar i familj, släkt och vänner, och alla är lika underbara och har samma värde som oss "andra", som vi utan deras funktionshinder. Utan för oss handlade/handlar det om de andra kromosonavvikelserna som innebär att barnet ändå aldrig skulle överleva när det föds. Jag vet att jag inte hade klarat av att gå igenom en hel graviditet då, även om det hade varit mitt svåraste beslut att avbryta med.

Pyret hade växt på fint och stämde på dagen med vårt förra ultraljud. Så idag har vi förutom gjort KUB även gått in i en ny vecka. Idag är vi inne på vecka 13 (12+0). Vilket innebär att första stora delmålet på denna graviditet är uppnått, nästa är cerklaget och därefter att komma förbi vecka 18.

Pyret idag. Vecka 13 (12+0)

RUL blev bokat idag, så den 11/10 är det tid för det ultraljudet.

Imorgon ska jag till specialistmödravården i Lund och träffa en läkare inför cerklage, lite nervöst är det faktiskt. Och efter det får jag skynda mig hem och se till att pack, för på måndag åker vi till Cypern en vecka. Bara vår lilla familj och all inclusive. Bara ta det lugnt och njuta, det är vår plan för denna resan.

torsdag 18 augusti 2016

Remisser och blodprov

Eftersom jag är längre gången i graviditeten än vad vi trodde, så har denna veckans lediga stunder ägnats åt att ringa en del samtal, jaga besked/svar och lämna blodprov.

I måndags ringde jag först till KK för att kolla så att de fått in min remiss från barnmorskan på min MVC. Fick svaret att det hade dem, men eftersom att läkaren Per gått i pension så utförs inte längre cerklageoperationer i Malmö. Utan en av överläkarna skulle granska min remiss under måndagen och sedan vid operation skicka den vidare till Lund och deras specialistmödravård. Men barnmorskan jag pratade med tackade för att jag ringde och skrev in den nya informationen, så att informationen i remissen är aktuell. 

Passade på att fråga om det är en läkare som heter Dag som utför operationerna i Lund, och fick svaret att det är det. Så det känns helt okey, för jag har haft honom vid minst två besök i Malmö och han jobbade tillsammans med Per när jag hade mitt cerklage förra graviditeten. Var Dag som skötte min inskrivning dagen innan operationen. 

På eftermiddagen i måndags var jag sedan på MVC och lämnade mitt blodprov inför KUB. Eftersom min bm har semester så var jag hos hennes kollega. Vi pratade en del om denna och mina tidigare graviditeter och om att jag hade ringt till specialistmödravården och om när jag har nästa tid med min egna bm. Vi bestämde att inte boka om min tid med min egna bm, utan låter inskrivningen hamna ganska sent då den nu hamnar i slutet av vecka 15.

Och idag ringde jag till specialistmödravården igen. Först till Malmö, där jag fick beskedet att överläkaren nu hade tittat på min remiss och skickat den vidare till Lund. Så fick numret till deras specialistmödravård och ringde dem. Kunde snabbt konstatera att barnmorskan som svarade precis innan jag ringde hade suttit med min remiss och bokat in en tid med läkaren. Så om en vecka ska jag dit och träffa min läkare, dagen efter KUB och dem enda lediga dagen jag har i nästa vecka. Blev en riktig lättnad att få höra och dessutom att det funkar så bra utifrån allt annat som händer den närmaste tiden. 

torsdag 11 augusti 2016

Tidigt ultraljud

Idag kom dagen som jag/vi haft så mycket ångest och oro inför, att göra tidigt ultraljud och få veta graviditetens status. Mötte upp mannen en kvart innan det var min tur att göra mitt ultraljud. Och de sista 10 minuterna innan, för att inte tala om de där otroligt långa minuterna/sekunderna från det att vi kom in på undersökningsrummet och jag la mig på britsen tills det att ultraljudets signaler visade livmodern på skärmen.

Tårarna rann. Vi såg direkt ett pyre som sparkade och levde rövare, och som var mycket större än vad både Bella och busfröet var när vi gjorde tidigt ultraljud. Och anledningen är helt enkelt att jag är längre gången än vad vi, läkaren i Lund och vad de digitala graviditetstesterna trodde. Vi trodde att jag idag var i vecka 9 (8+4), men enligt ultraljudet är jag i vecka 11 (10+1)! Allt såg fint och bra ut och barnmorskan var så nöjd med ultraljudet.

Vårt älskade lilla pyre. 10+1

Så när vi var färdiga inne på ultraljudet, var det bara att gå tillbaka till receptionen och boka om vår tid till KUB. Från den 9/9 till den 24/8, och när vi lämnade kliniken var det bara
ringa till min MVC och uppdatera dem och ändra dag för att lämna blodprovet inför KUB. Så på måndag blir det ett besök på MVC och min barnmorskas kollega, då min egna har semester just nu.

Med dagens besked om att jag är längre gången än vad vi trodde, måste jag även ta och ringa/fixa lite andra saker imorgon.

onsdag 27 juli 2016

Stort steg

Idag tog jag vad som för mig åtminstone är ett väldigt stort steg, jag ringde till den MVC och pratade med barnmorskan jag gått hos både med Bella och med busfröet/lillasyster. Jag berättade helt enkelt att jag är gravid och hade tänkt att umgås med barnmorskan ett bra tag framöver. Vi fick bokat in hälsosamtal om en vecka, och så fick jag även adressen jag skulle gå in på och boka viabilitetsultraljud och KUB (även om det kan behöva justeras efter första besöket). 

Bokade första lediga tid, vilket innebär att det är knappt tre veckor tills vi ska göra viabilitetsultraljudet. Känns som en evighet bort, så jag hoppas på att tiden rusar iväg så att vi får komma dit. Med busfröet hade jag när jag var lika långt gången som nu, gjort tre eller fyra ultraljud. Skillnaden är dock att jag då hade flertalet blödningar och smärtor som gjorde att det blev en hel del besök på gynakuten där de ville utesluta utomkveds mm. 

Efter samtalet med MVC ringde jag även upp läkaren som gör forskningen/studien jag valde att delta i redan förra året. En studie som handlar om kejsarsnitt, De tittade på hur snittet läkte och om man sen blir gravid igen följer de upp hur snittet påverkas och ser om de kan lägga upp en plan för att inte behöva göra ett nytt kejsarsnitt. I detta inlägget skrev jag och berättade om första delen av den studien. 

För att försöka hålla nerverna och oron i schack tills ultraljudet, men det är verkligen inte lätt. Fortsätter att fokusera på symtomen jag har. Läckande bröst, extrem trötthet, yrsel när jag reser mig, otroligt doftkänslig, nyser (precis som förra gången) konstant, smått illamående om jag inte äter ofta/ökat illamående om jag bli hungrig och sen har jag inget tålamod över till mannen (om ni frågor honom i alla fall). 

lördag 23 juli 2016

Det rullar på

Snart är min semester över, vilket innebär att vardagen och jobbet snart är här igen med. Dessa tre veckor har rusat iväg, och det känns som att jag knappt hunnit med något. Men jag har haft tre ganska så härliga veckor tillsammans med mannen och dottern. Vi har fått fixat en del hemma och hunnit umgås rejält med familj och vänner. Och de sista dagarna har det varit underbart väder, så det har blivit både strandhäng (dock bara fötterna i vattnet då det var alldeles för kallt för mig att bada) och häng på utomhusbad (där jag tog årets första dopp). Även blivit en resa till Stockholm och en vigsel. Och idag ska vi iväg på middag för ett par som gift sig tidigare i sommar. 

Graviditeten verkar fortsätta och utvecklas normalt. Och snart måste jag ta det stora steget och ringa till min MVC, för att berätta hur det ligger till och för att boka in ett första besök för denna graviditeten och sätta bollen i rullning för remiss till cerklage mm. Enligt uträkning (sista mensens första dag) går jag in i vecka 9 imorgon, men det stämmer inte. Jag går snarare in i vecka 7. 

Så här långt är en extrem trötthet och läckande bröst de enda riktigt tydliga symtomen. Har (peppar peppar) så här långt inte haft några blödningar i denna graviditeten, vilket är skönt men ändå känns lite "fel" med tanke på hur mycket jag blödde med busfröet. Har inga tecken så här långt på det klassiska morgonillamåendet denna gången heller, vaknar dock med ett litet sug i magen och hungrig på mornarna. 

Magen har redan fått sig en tydlig bula, speciellt ju senare på dagen det blir. Är väl medveten om att det främst är tarmen som bråkar och dummar sig. Men mannen skrattar och "hånar" den, och jag håller med honom. Det ser för "roligt" ut. Men visst, en viss misstanke om att denna graviditeten kommer bli synlig bra mycket tidigare än båda mina tidigare graviditeter finns. 

onsdag 6 juli 2016

Ännu en chock

Den 17/6 började vi som sagt vårat senaste försök, genom att jag började äta Provera i 10 dagar. Men efter den tionde och sista tabletten den 26/6 kom aldrig mensen. Mensen som brukar dyka upp samma dag eller max två dagar efter jag avslutat en Proverakur. Så efter att ha väntat över en vecka på att den skulle komma, kändes det lönlöst att vänta längre.

För att inte hamna i en situation där jag inte kan svara på frågan om jag tagit ett graviditetstest för att utesluta om jag är gravid eller inte, tog jag återigen ett graviditetstest. 


Och det visade positivt, direkt dessutom. Eftersom jag hade ett digitaltest kvar sen förra omgången, sparade jag urinen och sprang snabbt ut och hämtade det. Även det var positivt och meddelade att jag var i vecka 4-5. 



Glädje, chock och ångest, sammanfattar hur våra senaste dagar sett ut. 


Hann aldrig ringa Lund i måndags, och igår hade jag fullt upp innan de stängde sin telefon. Så efter att ha fått tag på sekreteraren i Lund idag under förmiddagen, ringde sjuksköterskan upp mig en liten stund senare och så fick jag en akuttid i eftermiddags hos läkaren. 


Lämnade läkaren för några timmar sedan nu, efter att ha lämnat urinprov, gått igenom de senast tre månaderna (cyklar, missfall, tabletter, blödningar osv), gjort undersökning och så tillsist ett VUL. Och vi fick bekräftat att där finns en pyttesak, en svart "bubbla" på ca 4-5 mm fint inbäddad i min livmoder. 


Allt ser bra ut, och läkaren har lugnat oss båda med att det inte är någon ökad risk för missfall pga av Proveran. 


Fortfarande väldigt svårt att ta in att jag är gravid igen, direkt efter missfallet och innan jag började med Pergotime igen. Borde kanske spela på lotto/hästar/triss eller något!? För sånt här händer ju aldrig oss, inte vad jag trodde av våra erfarenheter. 

måndag 4 juli 2016

Semester 2016

Idag började min semester, mannen har redan haft en vecka och nu ska vi ha tre veckor tillsammans. Mycket av semestern består fortfarande av stora frågetecken, inga direkt spikade planer än. Men bröllopsdagen infaller om tre dagar och sen så sitter vi just nu och planerar för att åka upp till Stockholm några dagar nästa vecka. 

Oavsett vilket, ska det bli väldigt skönt och mysigt att få spendera veckorna tillsammans med familjen. 

Ett annat projekt under semestern är att bli färdiga med lägenheten, är en hel del att gå igenom och fixa med. Så blir det dåligt väder under vår semester lär vi åtminstone inte vara sysslolösa. 

fredag 24 juni 2016

Vardagen har börjat komma tillbaka

Vill börja med att tacka för ert stöd, ni är guld värda. Så, äntligen börjar jag ha ork, kraft, lust och tid över igen. Vi börjar så smått att komma tillrätta i lägenheten, och tre veckor försenat (med tanke på att det skulle vara gjort innan vi flyttade in) har de nu målat vårt sovrum och hallen. Så i helgen ska vi flytta in i vårt rum och vår lilla tjej ska få eget rum.

Lite ont gör det dock i mitt hjärta att hon inte längre kommer vara halvmetern ifrån mig längre, om det nu fungerar att hon sover i eget rum. Eller eget är det knappast, och sen vi flyttade in har hon inte en enda natt sovit ensam i sin säng... Vår äldsta hund går nämligen upp och lägger sig hos henne varenda natt (och vila). Tydligen är det detta hon väntat på i 1,5 år, och försökt att säga genom att alltid gå och lägga sig sidan om spjälsängen varje gång vi lagt lilltjejen i den. Kvittar hur mycket vi korrigerar henne och ser till att hon går ner, varje morgon vi vaknar ligger hon där lite "mosad" i fotändan och har lilltjejens fötter upptryckta i ansikte/mage.

Måste berätta om mitt besök hos endokrinologen för två veckor sedan. Har aldrig varit med om ett så otroligt bra och positivt besök på endokrin. När jag gick där ifrån svävade jag på moln och gick runt resten av dagen med ett stort "fånigt" leende. Från första sekund läkaren kom och kallade in mig, tills jag lämnade hennes rum fick jag beröm i så gott som varenda mening.

Läkaren var så otroligt stolt över mig, och om hon inte träffat mig tidigare hade hon aldrig trott på min resa och förändring. Och hon hade heller aldrig trott att provsvaren verkligen var mina. Den absolut mest värmande och starkaste komplimangen hon gav mig var den om att jag vunnit, att jag bevisat att det verkligen går att "vinna" mot sin PCOS. 

För första gången någonsin skrev läkaren in ett BMI som låg helt inom "normalvikt" i min journal och det största av allt, hon visade mig alla mina provsvar - provsvar där så gott som alla mina hormonvärden ligger i om normalvärden!!! 

Något som aldrig hänt mig under de nästan 10 åren jag gått hos dem. Jag är inte fri från min PCOS, men med de värden jag har nu, håller jag den i så bra schack att risken för följdsjukdomar mm sjunker rejält och vissa symtom/problem minskar också.

Förtydligande av bilden: Raden till vänster är senaste proverna. Lämnade blodprover två gånger under 2015, några som fattades som de ville se. 2014 var jag gravid när proverna togs, så de kan man inte jämföra med.

Jag och läkaren bestämde att det fanns tre alternativ till hur situationen kommer vara nästa år när vi ses igen:
  • Att jag är gravid 
  • Att jag är ganska så nyförlöst, eller 
  • Att jag antingen precis sprungit ett maraton eller ligger i hårdträning inför det. 
Och med tredje alternativet, avslöjade jag även vad jag redan nu börjar överväga/sikta mot om jag inte blivit gravid innan dess. Mitt största mål med nästa år (undantaget graviditet då..) är att genomföra ett maraton. Känns faktiskt lite jobbigt att ha en "plan B" hela tiden, men jag vill fortsätta leva och inte längre "pausa" mitt liv pga alla försök och drömmar.

Vi är för övrigt igång med nytt syskonförsök med nu, fick äntligen pratat med läkaren och i förra fredagen körde vi/jag igång med en Proverakur och sen blir det Pergotime från cykeldag 5 igen. Och med tanke på hur förra försöket gick, har vi nu faktiskt börjat diskutera om vi ska fortsätta med denna variant på försök året ut innan vi i så fall börjar med IVF 2017.

söndag 12 juni 2016

Flytt, vattkoppor, endokrin, malmöloppet och missfall...

... Det är ungefär så man kan summera senaste 1,5 veckan i mitt (vårt) liv. 

Har flera gånger tänkt jag skulle in och uppdatera bloggen om graviditeten/missfallet, men har verkligen inte haft en sekund över. Och har väl egentligen inte det nu heller, så det blir ett väldigt kort inlägg och kommer med ett längre inlägg senare. 

söndag 29 maj 2016

I chock

Varning för ett långt och invecklat inlägg. Och jag hoppas att ni som vet vem jag är, tar hänsyn till att detta inte är något som är det minsta offentligt än.

Som jag skrev tidigare i veckan (i onsdags) pratade jag med min läkare i Lund. Min mens uteblev som sagt efter senaste försöket, samtidigt som jag fick negativt resultat på graviditetstesterna jag gjorde på både TD och TD+5 dagar. Vi kom fram till att jag antagligen inte fick någon ägglossning under försöket denna gången, och så la vi upp en plan för ett nytt försök med dubbel dos Pergotime.

Men först en omgång Provera, för att få en blödning. Och innan jag börjar med Provera kuren skulle jag ta ett nytt graviditetstest. Så jag hämtade ut medicinerna och köpte ett 2-pack tester från apoteket hjärtat (dock aldrig använt deras förr).

Och här börjar cirkusen. Jag gjorde ett test i torsdags kväll när jag vaknade (nattvecka, så blir en del sömn på dagarna då), men glömde helt bort tiden då jag snabbt skulle upp och fixa en sak på vinden inför flytten. Men efter ca 20 minuter kom jag på det och sprang direkt till testet för att se resultatet. , Både jag och mannen fick en chock - ett ljust streck i testrutan hade uppdagat sig.

När jag stod där halvt paralyserad kom jag på att instruktionerna var lite strängar än många andra tester, så jag sprang snabbt och kollade igenom innehållsförteckning och de medföljande instruktionerna. Kunde snabbt se att testet INTE skulle avläsas efter 5 minuter, då det kunde vara missvisande. Så jag fick skjuta fram Proverastarten en dag, till i förrgår. Så efter att ha fått sovit lite på fredagsförmiddagen gjorde jag ett nytt test.

Men denna gången ställde jag en timmer för säkerhetsskull och såg till att läsa av testet efter redan ca 3,5 minut. Och samma sak, ett ljust streck i testrutan. Visste inte vad jag ska tro, vet bara att jag inte kunde/vågade börja med Provera under fredagen heller, utan det fick bli till att gå och köpa en förpackning digitala tester (och det var en jäkla tur att jag köpte ett 2-pack, för det första fungerade inte alls, utan var bara helt blankt. ).

Så i morse gjorde jag ännu ett (eller egentligen 2, för det första fungerade inte alls) och denna gången blev det som sagt med ett CB digitalt test. Även detta visade samma sak, nämligen att jag är gravid. Så tre dagar i rad har jag nu testat positivt, och jag kan fortfarande knappast fatta det. Känns som att jag är alldeles för skadad av alla tidigare försök att jag inte kan/vågar/vill tro på att det är sant. 


Testet från i fredags 27/5.
Det fungerande testet igår 28/5.
Antalet veckor enligt det digitala graviditetstestet stämmer dock inte alls överens med min senast menscykel. För testet säger att jag är "gravid 1-2 veckor", dvs att jag skulle vara i vecka 3-4 nu, men enligt senaste mensen skulle jag redan nu vara i vecka 8.

Allt känns helt overkligt och jag är just nu helt kluven till allt. Hjärtat hoppas och drömmer att det verkligen är sant och att det kommer gå hela vägen, Att vår lilla tjej ska bli storasyster och att Bella ska bli storasyster ännu en gång. Men hjärnan räknar kallt med att det här inte kommer att gå och att allt inte står rätt till, att jag inte är gravid (även om testerna säger det)... Oavsett vilket det är, är det bara för mig att ringa Lund igen nästa vecka, för att lägga upp en plan hur vi ska göra nu. 


Har nu på morgonen haft gammalt blod på toapappret när jag varit på toa, inget färskt blod och inga känningar av att mensen är på inkommande. Och jag vet från erfarenhet att blod inte alltid betyder att det är kört, blödde i flera veckor när jag väntade busfröet. Men kroppen går ändå in i inställningen att det är kört.  


Det har och är verkligen en lång och seg helg, men snart är det vardag igen och då blir det till att ringa läkaren för att få råd och svar. Kan dock konstatera att kroppen snabbt utvecklar rädslan vid varje toabesök och minsta lilla känning. Och att se blod på pappret är verkligen inte någon stämningshöjare. 

lördag 28 maj 2016

Ofrivilligt barnlösas dag

Då var snart årets ofrivilligt barnlösas dag också till ända. Hade så gärna varit uppe i Stockholm på Barnlängtans arrangemang, men fick stå över det i år då vi har fullt upp inför veckan och helgen som kommer. 

Om en vecka går flyttlasset till nya lägenheten, och om fyra dagar ska jag äntligen få se lägenheten med mina egna ögon. Längtar. 


onsdag 25 maj 2016

Ny plan inför tredje syskonförsök

Min läkare ringde tidigare idag, och vi har lagt upp en ny plan inför det stundande tredje syskonförsöket. Mensen har fortfarande inte kommit, vilket innebär att den nu är nästan tre veckor sen. 

Så nya försöket börjar med en ny omgång Provera, för att framkalla en ny blödning. Därefter blir det dubbel dos Pergotime från dag fem, och sen blir det VUL kring dag 12 för att se hur kroppen svarar på det. Först av allt ska jag dock börja med att ta ett graviditetstest till innan Proveran för att verkligen utesluta graviditet. 

Passade på att cykla till apoteket i det helt fantastiska vädret efter jag lämnat busfröet på förskolan, så nu har jag allt hemma för att köra igång igen. 

lördag 21 maj 2016

Väntar

Fortfarande inte en tillstymmelse till mens. Eller jo, magen (området kring livmoder och äggstockar) krampar och smärtar till och från mest hela tiden. Men testen är fortfarande negativa. Fick tag på kliniken i veckan och har fått en telefontid med läkaren i veckan, så vi kan bestämma hur vi ska gå vidare. 

Att få tiden att gå så länge medans vi väntar är inga svårigheter, varje ledig stund äts upp av att fixa och förbereda inför flytten. Nu är det bara två veckor kvar tills vi flyttar, och jag längtar så! Snart får jag äntligen börja inreda min dotters första egna rum. 

Och för att inte förlora hoppet helt när jag testade negativt efter senaste försöket, så anmälde jag mig till mitt tredje lopp för i år. Denna gången blir det Malmö loppet, som ligger på 1 mil och går av stapeln nu den 11/6. Mannen anmälde sig också, för han ville inte missa att genomföra det första Malmö loppet som sker (är ett nytt lopp nämligen, lite av en ersättare till Malmö milen som inte finns längre). Kommer dock inte springa loppet tillsammans för jag springer bra mycket snabbare än honom, men vi kommer starta tillsammans och inför det så tränar vi också tillsammans en del. 

Vill även passa på att påminna om att om en vecka är det ofrivilligt barnlösas dag, och i samband med det finns det lite olika aktiviteter för att lyfta upp ämnet. 

fredag 13 maj 2016

Frånvaro

Mensen har inte dykt upp än, vilket man skulle önska betydde att detta försöket hade lyckats. Men gravtestet som togs på testdagen var negativt. Ska ta nytt test i helgen och har inte mensen dykt upp tills på måndag blir det till att ringa till läkaren och kliniken. 

Haft känningar som om mensen skulle komma redan på TD, och sen har det kommit och gått från dag till dag. Men gårdagen var helt klart riktigt jobbig med mycket smärta och kramp i magen. 

Nu är det drygt tre veckor tills vi flyttar, åh vad jag längtar! Samtidigt som jag är "lite" nervös, tror att nervositeten kommer lägga sig när jag ser lägenheten (har fortfarande inte gjort det...). 

onsdag 4 maj 2016

Avstämning av målen för 2016

Månaderna går fort just nu, och vi är redan inne i maj nu. Och efter senaste veckans händelser tänkte jag stämma av med mina mål för 2016, de jag skrev om här i början av januari. Men för att slippa läsa det inlägget, kommer här en nedkortad variant av de fyra målen för 2016 samt hur det gått så här långt:

  • Nå min målvikt (ca 13 kg dit den 1/1).
Är på god väg att nå min målvikt, har nu ca 3 kg kvar innan jag når den sedan tidigare uppsatta målvikten. 
  • Anmäla och delta i minst två lopp på minst 5km, ensam eller med andra. Samt gå 4 miljoner steg under året (snitt på 11 000 steg/dag). 
De dagliga stegen har jag nått varje dag detta året. Det dagliga snittet ligger på ca 13 500 - 14 000 steg/dag sedan 1/1. Och jag har gjort två lopp redan, de blev gjorda den 30/4 samt 2/5. Sydkustloppet (21,1 km) och Vårruset (5 km). Jag klarade båda. Och kan erkänna att halvmaran känns otroligt bra att ha klarat, speciellt när jag för några år sedan inte alls kunde springa. 

  • Lägga upp en plan för syskonförsök och kontakta en specialist. 
Vi har lagt upp en plan, och jag har varit i kontakt med specialisten. Det är ju han som skrivit ut mina mediciner. Dessutom är vi just nu i slutet av vårt andra syskonförsök, bara dagar kvar till bim.
  • Bli mer "egoistisk" och prioritera mig själv mer. 
Är det enda målet jag fortfarande inte kommit framåt med. Så detta målet får jag lägga mer fokus på nu känner jag, för detta är nog faktiskt det viktigaste av mina mål. 


Känns otroligt bra att jag ändå är en bra bit på vägen, och att jag redan avklarat andra målet med bravur gör bara att jag känner mig extra stärkt att ta tag i de övriga med. 

tisdag 26 april 2016

Såld

Vår lägenhet är såld! Så skönt, ett stressmoment mindre. På torsdag skriver vi kontraktet med killen som vann budgivningen. Eftersom killen bor hemma hos sina föräldrar är han dessutom väldigt flexibel med tillträde, så vi har satt 15/6 som överlämning (vi får våra nycklar till nya lägenheten den 1/6). Då får vi lagom med tid att flytta på, slipper stressa med det. 

Vi får långt mycket mer än vi vågat tro och drömma om för lägenheten, så det kommer faktiskt bli att lite av pengarna kommer gå till en resa eller två... och snart är mannen hemma efter några dagar i Stockholm med så vi kan börja packa och sortera ut en massa här hemma innan flytten.

fredag 22 april 2016

Andra syskonförsöket

Har verkligen fullt upp just nu, så bloggen ligger långt ner på prioriteringslistan just nu. Men tänkte ändå uppdatera den och er, vi är för närvarande mitt uppe i vårt andra syskonförsök med hormonstimulering. Pratade med läkaren tidigare i veckan och blodprovet sist visade på att jag hade fått ägglossning, så nu kör vi på detta fram till efter sommaren. Nu är det "bara" att vänta på ett bra ägg, bra spermie, en lyckad befruktning, ett embryo som utvecklas rätt och att det fäster rätt i livmodern, klarar sig genom cerklageoperation och stannar i livmodern så länge att barnet överlever en förlossning... Inte alls för mycket begärt va? 

Om ca två veckor vet vi hur detta försöktes gått. 

Och om bara några timmar är det åter min födelsedag, min tredje tillsammans med vår lilla tjej - en som tidigt gravid och två som mamma med henne i min famn. Vet inte riktigt vad jag tycker om att fylla år, tyvärr brukar dagen aldrig bli så särskilt lyckad och varje födelsedag bara påminner om att åren rusar förbi. Fördelen är att mannen åker iväg tidigt imorgon, så jag räknar med att helgen kommer "rinna ut i sanden" redan nu. 

lördag 9 april 2016

Negativt

Första syskonförsöket med Pergotime misslyckades. Började så smått att känna av att mensen var på ingång i måndags, i tisdags kändes det i hela kroppen, i onsdags började jag morgonen med att göra ett gravtest - som var negativt, och så i torsdags kväll kom mensen med tydliga besked. 

På måndag blir det till att börja med en ny omgång Pergotime och ringa till läkaren/mottagningen för att även dubbelkolla svaret på blodprovet mm. 

tisdag 22 mars 2016

Älskade farfar

Vaknade i morse till beskedet att min farfar dog under natten. Nog för att min farfar inte var purung längre, men han var en otroligt stark och tålig gubbe som lurat döden många gånger genom åren. I familjen har det alltid "skämtats" om att han har fler liv än en katt, för det är så  många gånger alla (även läkare och vårdpersonal) trott att han inte skulle överleva - men där han hämtat sig från alla möjliga allvarliga saker. 

När farfars särbo dog våren 2014, trodde vi nog alla att även han snart skulle dö. För han gav upp lite där och då, när han även förlorade sin andra kärlek till cancer. Men icke! Han hämtade sig, och knappt ett halvår senare fick han träffa vår lilla tjej för första gången. Kommer ihåg hur glad han var för vår skull när vår lilla tjej föddes och hur mycket han skröt om att de fått en ny tjej i släkten - med samma förnamn, som en av de äldre damerna på hans sida. 

Pratade med honom för bara några dagar sedan, för han fyllde år. Han mådde mycket bättre igen, han hade varit lite krasslig nu under vintern. Det hördes så på hans röst, att han hade mer ork och var friskare igen. Farfars röst har alltid avslöjat så mycket när han pratat. Han har aldrig kunnat dölja hur han mått, eller vilket humör han varit på när man pratat med honom. Innan vi avslutade vårt samtal bestämde han och jag att vi skulle komma och hälsa på nu i påsk, så det blev verkligen en chock när min pappa i morse kom med beskedet att han hastigt dog inatt på sjukhuset. 

Godnatt och farväl älskade farfar, du lämnar ett stort tomrum efter dig. Lova att pussa och krama vår älskade Bella från oss, och ge både farmor och din särbo E en stor kram med.

Detta har inneburit att dagen inte blivit riktigt som planerad, och veckan kommer nog inte heller bli det. Men vissa saker kan jag/vi inte skjuta på, utan de måste göras. Lägenheten jag nämnde i förra inlägget är vår! Så imorgon eftermiddag ska vi iväg och skriva på kontraktet på den, och under förmiddagen imorgon kommer en (har bokat in med mer än en) mäklare hit för att värdera lägenheten och ge offert på sitt jobb. Kommer antagligen att få den andra lägenheten den 1/6, så nu vill vi ha sålt denna så fort det bara går. För april månad har vi massor av saker inbokade, så den kommer rusa förbi i ett rasande tempo och vi vill helst inte stå med dubbla boendekostnader i flera månader. 

lördag 19 mars 2016

Veckan i korthet

Denna veckan har det verkligen varit fullt ös och ganska fullbokad vecka, eller sista halvan av veckan i vart fall. Och för en gångs skull, har det främst varit positiva besked med. 

Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu. 

Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka. 

Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).

Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans. 

Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen. 

torsdag 10 mars 2016

Läkarbesöket

Gårdagen sprang verkligen iväg och jag var alldeles slut när vi väl var hemma hela familjen på kvällen för att skriva ett inlägg om läkarbesöket. Så här kommer det idag istället, innan jag också somnar. 

Jag lämnade läkaren (som för övrigt heter Pål Wölner-Hansen) med ett leende på läpparna. Dessutom lämnade jag kliniken med ett recept på Pergotime och en ny tid nästa fredag för att se hur kroppen svarar på Pergotime denna gången. Eftersom jag så vältajmat började blöda i måndags, ska jag helt enkelt börja äta dem redan imorgon (fredag).

Upplevde läkaren som väldigt trevlig och påläst, och väldigt positiv till att köra igång med oss. Han tyckte absolut inte att vi ska köra igång med IVF, inte till att börja med i alla fall då vi har så "positiva och bra prover mm". 


Vet inte heller hur många gånger han berömde mig för min viktminskning innan graviditeterna och nu efter sista graviditeten som ledde till vår dotter, efter att han fick veta att jag gjort det på egen hand. Fick svar på de flesta av mina/våra funderingar. 

Hämtade och redo att börja ta dem igen.

Önskar så att jag fått kontakt med denne läkaren för många år sedan, då hade nog vårat liv sett lite annorlunda ut idag. Ska tilläggas att han tillhör de "gamla gubbarna" inom läkarkåren och kan säkert upplevas av en del på ett negativt sätt, men jag själv föredrar dem och upplever att de är de läkare jag oftast upplever som bäst och får bäst bemötande och behandling av.

Så nu är vi helt enkelt igång ännu lite mer med våra syskonförsök. Och har vi ordentligt med tur, slipper vi vända oss till någon av de privata IVF klinikerna, och de stora utgifterna som det skulle innebära. 

Imorgon är det för övrigt första "riktiga" vardagen för vår familj. Då ska både mannen och jag jobba och lilltjejen ska till förskolan, så här är så förberett som det bara kan gå kvällen innan för att det ska gå så smidigt som möjligt imorgon. 

måndag 7 mars 2016

Förra veckan

Förra veckan rusade iväg fort som tusan. Och den största aktiviteten förra veckan var att vi inskolade vår lilla tjej på förskolan, gick så mycket bättre än vad vi någonsin kunnat (vågat) tro. Till och med personalen har utryckt förundran över hur bra det gått med inskolningen av vår lilla tjej. Hon visar redan tydligt att hon trivs, och att hon förstår att hon ska dit på morgonen. Det enda som är lite av ett bekymmer är att hon inte vilar så länge som hon egentligen skulle behöva, så det har slutat med att hon vilat en gång till och somnar redan i cykelsitsen på vägen hem. 

Fredagen avslutade vi på samma sätt som vi gjort sedan några månader tillbaka nu, med fredagsmys i form av badhusbesök. Resten av helgen har tog vi det ganska så lugnt då dagisbakterierna gjort sig påminda i form av att vi blivit förkylda hela familjen, så ingen löpträning för mig på några dagar nu och det kryper i benen. 

Har för övrigt tagit det stora steget och anmält (+betalat och tagit mig ledig från jobbet) mig till vårruset i tisdags, så nu ska jag genomföra mitt första riktiga lopp. Och därmed även genomföra det första av två lopp som jag har som mål att genomföra i år. Känner mig otroligt peppad, speciellt efter att ha förbättrat mitt personbästa några gånger de senaste veckorna. Och dessutom numera klarar springa 5k igen! - utan att sakta in för att hämta andan några gånger - sedan innan graviditeten med lilltjejen och mitt träningsstopp. 

På onsdag är det äntligen tid för mitt besök hos läkaren som ska vara bra på PCOS och PCOS patienter. Så bara därför tyckte väl kroppen min att det var perfekt att ge mig en spontan mens så här två dagar innan. Nåja, får ta och ringa och informera dem om det - men ser det inte som något större problem, är långt ifrån första gången jag ligger i en gynstol med mens/blödning numera. 

tisdag 23 februari 2016

En liten lättnad

Idag har varit en riktigt stor dag för hela familjen, för idag var vi och hälsade på förskolan som vår lilla tjej ska börja på om en vecka. Var inte alls en av de vi hade ansökt om eller ens satt med som alternativ. Utan den vi valde av de två alternativ som vi fick välja mellan (och den andra ligger ca en mil utanför staden vi bor i). Denna ligger ganska så nära där vi bor just nu, men ändå så fel och absolut inte på det hållet vi letar nytt boende. Men vi hade inte så mycket val, och denna kändes som enda alternativet då.

Efter att vi tackat ja till platsen, började vi kolla upp förskolan desto mer (som alla föräldrar gör skulle jag gissa på) och insåg att det nog ska bli bra. Även om den som sagt ligger helt fel för oss. Frågat runt bland de som har/haft barn där och så gott som alla är nöjda, och de som har något negativt har haft samma som vi känner - att den ligger fel. Det finns många fördelar med den, de har en jättestor utemiljö (och en stor park utanför med) och relativt små barngrupper. Och för ovanlighetensskull har de även tillagningskök på förskolan. Men allt sånt där spelar ändå inte så stor roll när man inte träffat personal och inte varit på plats för att se. 

Men så idag, en vecka innan inskolning var vi på besök hos avdelningen. Och det gick så bra! De första 5-10 minuterna var vår tjej väldigt tveksam och försiktig, men sen så var hon "en i gänget" och lämnade oss i ett rum för att kolla läget i ett annat (utan att se oss). Hon var med och lekte och sjöng (personalen berömde även mannen min för att vara med och sjunga med barnen, var tydligen väldigt sällsynt att pappor sjöng med där) och deltog även i fruktstunden. Det var knappt att vi fick med vår tjej hem igen, och innan vi gick vinkade hon hejdå till barnen och kramade fröknarna hejdå. 

Fick frågan av fröknarna om vi ofta träffade andra barn och varit mycket på öppna förskola mm, då hon är så framåt och säker i sig själv. Och det kan jag inte påstå ändå, visst har vi träffat de andra i från BVC gruppen och medan jag var mammaledig träffade vi de andra mammorna och bebisarna från RMC gruppen en del. Sedan början på november har vi dock varit på några besök hos kyrkans babycafe, men inte jättemånga. Den plats vi nog träffar mest barn är när vi är och badar på fredagar, och där har hon väldigt tydligt visat intresse för de andra barnen. Dock har vår lilla tjej varit med bland vuxna ofta, då hon följt med mig på möten sen hon var ca 1,5-2 veckor gammal.

Och som rubriken lyder, nu känner jag en liten (ganska stor egentligen) lättnad inför att vår tjej ska börja på förskolan. Speciellt med alla skräckexempel som florerat på nätet och i media den senaste tiden. Kan ärligt säga att jag undviket att läsa de flesta, då jag känt att ångesten börjat byggas upp inför vår egen inskolning och förskolestart.

Dock gör det lite ont i mitt mammahjärtat att vår lilla tjej redan är så stor och ska börja på förskola, på sin 15 månadersdag dessutom. Stoppa tiden liksom! Jag är inte redo för det här, inte än... Hon är fortfarande min lilla bebis.