torsdag 31 december 2015

Hejdå 2015 och hej 2016

Då var det nyårsafton igen, vilket också innebär att ännu ett år nått sitt slut. Detta året har gått i en ryslig takt till större delen, och även om det funnits otroligt många härliga stunder och dagar är jag glad att året är över. 

Innan jag glömmer det vill jag passa på att önska er alla GOTT NYTT ÅR! Jag hoppas ni får en härlig kväll, oavsett hur ni väljer att spendera det. 

Kommer inte ha några nyårslöften i år, dock har jag bestämt att jag istället ska sätta upp några mål för 2016. Håller fortfarande på att spåna lite på dem, för de ska inte vara omöjliga att nå. Men det är tre mål jag lutar åt, de rör min vikt, min träning och syskonförsök. Återkommer när jag satt upp mina mål helt och hållet. 

Nu är vi snart framme där vi ska fira nyår, blir med kära V och hennes familj samt hennes sambos brors familj. Så vi blir tre par och tre stycken ettåringar som firar in det nya året tillsammans. 

fredag 25 december 2015

God Jul och trevlig fortsättning

Hoppas ni alla hade en härlig och bra julafton, hade tänkt att gå in och önska er alla en god jul men tiden räckte inte till. 

Veckan har varit fullspäckad för vår del, började julveckan med besök hos psykologen för vårt "avslutningssamtal" (men är välkomna att boka in ny tid om vi behöver), sen i tisdags var det bara att se till att fixa klart allt med julstäd, handling och klappar. 

Den 23/12 2015 var första gången jag (vi) hade julfirande hemma hos oss. Höll det väldigt enkelt med "jullunch" med mina föräldrar, lillebror och lillasyster med familj (de som bor i samma stad som oss helt enkelt, hade aldrig fått plats om våda mina äldre bröder med familjer också skulle kommit). Var också den dagen jag kände den där underbara julkänslan som jag hört talas om så många gånger förr, men aldrig upplevt. 

Några timmar efter att gästerna gått hem blev dock lilltjejen riktigt dålig, så fick bli en vända till sjukhuset med henne. Där kunde de dock konstatera att hon lät mycket sämre än vad hon var, så med recept och lite ordination kunde vi åka hem igen. 

Självaste julafton har jag inte jätte mycket att säga/skriva om. Förutom att jag är glad att den är över och överlevde den (har haft ångest inför årets julafton sedan förra året, och den har skapat många konflikter mellan mig och mannen). 

Idag är vi lediga, min brorson som fyller år idag ska inte firas idag - vilket vi gjort i alla år, vilket gör att dagen istället blev helt tom. Men vi har fyllt upp den lite genom att boka upp tvättstugan i eftermiddag/kväll. 

söndag 13 december 2015

Underbar helg

Har haft en helt underbar och så energigivande helg denna helgen. Den började kanske lite skakigt, men så här när söndagen snart också är slut och en ny vecka ska börja, så känner jag i hela kroppen att denna helgen har varit en av de bästa på evigheter. 

Vi hade besök av V med sambo och dotter igår för att fira vår lilla tjej, då de blev sjuka när vi hade kalaset för henne för två veckor sedan. De skulle egentligen köra hem igen på kvällen/natten, men då klockan bara sprang iväg och både vår och deras tjej somnat bestämde vi att de stannade över natten. 

Jag och V fick tack vare det även chansen till att få lite kvalitetstid bara hon och jag, då männen spelade och döttrarna sov. Väldigt välbehövligt sådan, allt vi gick in på tänker jag inte skriva om här. Men som de av er som följt bloggen länge vet, blev vår relation verkligen prövad till (och över) gränsen då vi blev gravida i samma veva. Det jag kan och känner att jag vill dela med mig är i alla fall, att jag är överlycklig att vi tagit oss igenom det och att jag har V som vän. Skulle till och med säga att hon är min närmaste vän. Älskar dig så otroligt V (jag vet ju att du läser min blogg)!

Efter lite frukost och en hel del kaffe, blev det lite tid till tillsammans innan de begav sig hemåt igen. Resten av dagen har bestått av att förbereda för årets antagligen mest intensiva vecka för min del och med att fixa inordning här hemma efter gästerna. 

För nu blir det min sista arbetsvecka för detta året, med jobb på måndag, tisdag, fredag, lördag och söndag (dagtid, 12,5 timmes pass med undantaget för ett 7 timmars pass på fredagen) samt med långa möten under onsdag, torsdag och fredag. veckan efter går jag äntligen på mammaledighet igen nämligen och nästa arbetspass för mig blir den 1/1 2016 kl 21.00. 

söndag 6 december 2015

Hon går!

Just nu är det tufft, den gångna vecka har varit krävande på alla sätt. Så pass att målet för tillfället lite är att överleva dagen utan att helt bryta ihop av utmattning, smärta eller psykiskt.

Undviker även för tillfället - eller rättare sagt - försöker undvika nätet, diverse medier och folk i allmänhet. Vilket också gör att bloggen blir ganska tyskt och att jag inte kommenterar lika mycket För tydligen är det högtryck på gravidbesked, nyföddbesked och för att inte tala om frågorna/kommentarerna: "sugen på en till?", "nu kommer du säkert bli gravid direkt", "ni tänker väl skaffa syskon till er dotter?", "men nu har ni fått barn, så nu kan du väl inte tycka att det är jobbigt med besked?", "njut, tiden springer iväg" - gärna tillsammans med - " vaa? Har ni inte lämnat bort henne till någon än, det är hälsosamt att lämna bort henne". 


Såren efter alla år av ofrivillig barnlöshet har inte läkt än, likaså såren efter Bella och för att inte tala om såren som är öppna när det gäller den så djupa önskan och längtan efter syskon. Och för de nya såren som kommit av att inse att kroppen inte lyckas bättre själv nu än innan graviditeterna. 


Vill dock säga att jag är världens lyckligaste av att vara mamma till vår lilla tjej, vårt busfrö. Det är hon som ger mig kraften och styrkan att ta mig igenom dagen. Som nu är ett helt år gammal. Dagen innan sin födelsedag, tog hon för övrigt sina första egna steg och sedan dess har hon fortsatt att gå längre och längre sträckor på egen hand. Det har dock varit en tuff vecka med/för henne också, med både förkylning och biverkningar efter hennes 1 årsvaccination.


Proveran resulterade i åtta dagars extrem blödning och smärtor, och sedan 2 dagar av mindre stänk. De första dagarna blev jag faktiskt orolig över mängderna av blod, men efter att ha kollat upp mina egna anteckningar från senast jag åt Provera kände jag mig lite lugnare om än frustrerad. Men nu har jag åtminstone haft en blödning igen, så nu blir det 3 månader av avvaktande för att se om kroppen ska komma igång själv eller om det blir en ny kur igen då. Har även varit och gjort cellprovstagning, så där väntar jag bara på svaret. Så allt som RMC läkaren sa/ordinerade är nu avklarat. 

söndag 29 november 2015

Busfröet 1 år!

Idag fyllde hon 1 år, vår älskade lilla tjej. Helt otroligt hur året bara rusat iväg. 

Dagen har gått åt till att fira vår lilla tjej med nära och kära, tyvärr blev det en del bortfall i sista stund men det blev ändå en härlig dag. Det har verkligen varit en underbar dag, men även en otroligt känsloladdad dag. Insåg idag att ärren efter allt som hände precis när vår lilla tjej kom till världen långt ifrån läkta. 

Fått kämpa mot tårarna flera gånger idag, speciellt när jag kom att tänka på: Att hon föddes 15.15, men det var först efter 15.20 som vi visste/vågade ens tänka tanken att vi äntligen hade fått vårt så efterlängtade barn, ett barn vi skulle få åka hem med.

Imorgon är det tid för 1 års besöket på BVC, med mätning, vägning och sprutor. Är spänd på att se hur stor vår lilla tjej blivit nu.

onsdag 11 november 2015

Besöket på RMC

Lilltjejen skötte sig riktigt bra under besöket. Hon somnade passande under resan dit och vaknade lagom tills vi gick in på KK. Så det var bara att ge henne mat och torr blöja innan vi anmälde oss i receptionen. Under ultraljudet mutade jag henne med lite rån, men för övrigt var hon nöjd medar sitta kvarnen sidan om mig och "vara med" i samtalet mellan mig och läkaren.

Kände mig väldigt tom men beslutsam inombords när jag lämnade RMC efter läkarbesöket. Var ju där för att få provsvar, göra undersökning och få eventuellt recept mm. Trodde aldrig att besvikelse över att kroppen inte förärats det minsta skulle kunna bli så här stark. Två graviditeter har inte fått min kropp att fatta, utan min PCOS fortsätter att hålla min kropp i ett järngrepp.


Eftersom reglerna är som de är och jag fått barn tillsammans med min man hos dem, kan de bara hjälpa mig genom att skriva ut Provera (för att framkalla blödningar var tredje månad) då vi går i syskontankar. Känns ganska irriterande att de inte får ge mig något annat för att behandla min PCOS bara för att vi har syskontankar.


Så nu blir det att göra graviditetstest var tredje månad (med negativt resultat) och sedan köra med en kur Prover. Istället för att "bara" sätta mig på Pergotime, som då är skonsammare för mig. Men som då räknas som stimulering och därmed även försök. "Vill" jag ha hjälp från dem igen, får jag helt enkelt skilja mig och skaffa en ny man. Då får jag/vi snabbt hjälp av dem... Eftersom att jag har den diagnos jag har. Vilket är skrattretande enligt mig. 


Nu blir det till att bestämma klinik/land och eventuellt en gynekolog, och vilken typ av behandling vi ska satsa på. Men först ska de sista gravid/behandling/sorg kilona väck innan jag lägger massor av pengar på behandling. För oss är Danmark och insemination med stimulering är ett alternativ om vi kan få tag på en gynekolog som är beredd att skriva om och göra ultraljud på mig. Annars får det bli IVF och då blir det ju antagligen i Malmö. 


Ska dock kolla upp/efterforska lite om det finns någon specialist att besöka. Det känns som att det även är värt att behöva resa för att få träffa en specialist på PCOS innan vi kör igång med syskonförsök som vi betalar för, fram tills dess kör vi dock oskyddat och hoppas/drömmer om det bästa såklart. Så har ni bra tips på läkare/specialist mm som är riktigt bra inom PCOS, oavsett var i landet de befinner sig får ni gärna lämna en kommentar (eller skicka det med mail/via kontaktformuläret) med den informationen.


Precis innan jag gick så sa läkaren till mig att jag även bör boka tid för cellprov (vilket jag helt klart ska!) då hon såg att det är 3 år sedan sist och jag har förhöjd risk för cellförändring. Ska gå och hälsa på hos mödravårdscentralen vi gått på under graviditeterna, då de har dropin på torsdagskvällar för att bland annat lämna cellprov. 


Och så fick jag svar/rekommendation på mina funderingar över att eventuellt donera ägg. Har inte nämnt det här tidigare, då jag och mannen inte varit helt säkra på det och för att det fortfarande varit på funderingsstadiet. Men eftersom jag nu skulle till RMC, som är de som har hand om det här nere passade jag på att fråga. 


Har hela tiden fått höra om att jag har bra kvalitet och en rejäl äggreserv, så lite inne har jag (och mannen) varit på om jag skulle donera. Och på så sätt ge någon annan chansen att precis som vi få uppleva när den drömmen om ett önskebarn blir verklighet. Men att på så sätt bli av med lite av de ägg och tömma några foliker som ändå hjälper till att förstår mina chanser för att bli gravid. Men det blev jag helt och hållit avråden från att göra, i synnerhet innan vi känner att vi fått de barn vi vill ha själv. 


Anledningen är inte alls relaterad till min diagnos eller mina ägg i sig. Utan för att det är väldigt höga risker att jag kommer överstimmuleras vid behandling (i synnerhet utifrån mina värden och hur mina äggstockar ser ut), eller råka ut för andrakomplikationer med. Saker som även får mig att känna en ganska stor oro av att ens köra igång med IVF och syskonförsök, något jag inte ens riktigt funderat på innan.

söndag 8 november 2015

"Dig hade jag glömt"

Nämen hej smärta - du ska veta att du inte varit det minsta saknad eller välkommen. Imorse vid fem dök du upp, och det tog mig några minuter men sen kände jag igen dig alltför väl. Det är trots allt ungefär 3 år sedan vi umgicks på detta sättet senast, dvs innan jag (vi) började behandlingarna på RMC. 

Jag hade verkligen glömt bort hur vedervärdigt ont och hur dåligt jag mår när jag inte blöder. Nog för att min mensvärk blivit värre efter båda graviditeterna, men det är ändå så stor skillnad och smärtan kommer från olika håll. När jag väl har mens och därmed även mensvärk, då sitter den mer i ryggslutet än något annat och att röra på mig minskar smärtan för det mesta. 

Men den här smärtan sitter i framsidan och sträcker sig från äggstock till äggstock ungefär (tänk hela livmodern med äggstockar och äggledare). Och den kommer med en huggande, paralyserande och sökande smärta. Hade jag inte kommit ihåg smärtan från förr, hade det blivit ett besök på akuten för att kontrollera att det inte var blindtarmen.

Så nu kan tisdag verkligen inte komma fort nog. Oavsett vilket hoppas jag att läkaren åtminstone skriver ut en omgång Provera eller Primolut så jag får framkallat en blödning snarast. Ni kan ju gissa hur ont jag har när jag längtar efter mens och den då medföljande extrema mensvärken. 

Hoppas på att jag lyckas hålla dig i någorlunda schack tills dess med värktabletter, värme, fosterställning och det vanligaste - bita ihop och gråta inombords. 

fredag 6 november 2015

Kallelse till RMC

Förra fredagen kom så ett brev adresserat till mig från region Skåne, och jodå det var kallelsen till RMC som kom. Dagen funkade bra utifrån att jag är ledig, men hemma med lilltjejen då mannen jobbar. 

Så efter att ha försökt komma på någon lösning, och kollat över alla möjligheter fick jag idag ringa och kolla med dem om det är ok att lilltjejen följer med eller om vi ska boka om min tid. Sekreteraren kollade lite och vi kom fram till att det gick bra att ha henne med. 


Så på tisdag ska jag dit, och åter igen sätta mig i det där väntrummet som framkallar så otroligt många blandade känslor. Dock blir det första gången jag kommer vara där som mamma - mamma med barn. Dock känner jag mig lite illa till mods som ska ta med lilltjejen dit, och utsätta andra som är mitt uppe i sina försök för henne i väntrummet. 


Dessutom blir det en av läkarna som var med under flera av våra försök och undersökningar som jag ska träffa. Känns lite nervöst inför besöket, inför vad senaste proverna visar och om vi kommer hitta någon fungerande lösning/behandling för mig. 



Är för övrigt inne på dag 93 i denna cykel nu, så det är tur att jag har en tid snart.

onsdag 28 oktober 2015

Snart 11 månader och 2 år.

Om bara någon minut blir vår lilla tjej 11 månader, helt sanslöst att det är 11 månader sedan hon föddes och bara en månad kvar innan hennes 1 årsdag! Och sen på fredag har det redan gått 2 år sedan vi begravde Bella. Kollade precis i kalendern, och kom då direkt att tänka på den tanken som kom upp när prästen erbjöd oss den dagen till att begrava Bella. 

En hint är att kolla i kalendern (ni som följt mig/känner mig kommer nog se det ganska snabbt), men jag kommer så väl ihåg när jag sa till mannen att jag hoppas på att det var ett tecken på att vi skulle lyckas i framtiden. Och det tycker jag nog. 

Något annat som också har med tid att göra, är att vänta på mens och inte minst på att RMC ska höra av sig med en tid. Det har nu gått 85 dagar på denna cykelperioden. Och på tal om det, måste ringa till MVC jag gått på under mina graviditeter och kolla om jag kan göra mitt cellprov där. Fick hem en kallelse om att göra det nu i november/december, men vägrar gå till den mottagningen som det stod i kallelsen. Gör inte "min" MVC det får jag höra om de vet någon annan som gör det. 

Har varit otroligt slarvig med cellprovstagning tidigare men efter att ha fått mer kunskap om mina ökade risker i och med PCOS och en del andra saker, vill/tänker jag inte slarva med det.

söndag 18 oktober 2015

Fly away

Denna otroligt vackra och rörande låt och video kom i mitt flöde på facebook idag, och måste bara dela med mig av den. Tårarna sprutar, hjärtat värker till lite extra, men samtidigt känner jag en sådan värme och gemenskap. Jag, eller vi är inte ensamma.

torsdag 15 oktober 2015

Utredning startad

Igår (onsdag) började vi dagen lite tidigare än vanligt, för vi skulle med lilltjejen till sjukhuset och barnmottagningen för att träffa läkaren där. Anledningen till besöket var att påbörja allergiutredning. Hon har vid flera tillfällen fått stora nässelutslag över hela kroppen när hon ätit olika födoämnen. 

Läkaren klämde, kände, undersökte lilltjejen samt ställde en massa frågor till oss som föräldrar - som våra allergier (främst mannens), oro, om amning, ersättning, mat, husdjur, hemmet, tvätt, eksem och en massa annat. Fick även visa bilder på henne från tillfälle hon haft reaktioner på det hon ätit, så han förstod varför remiss skickades till dem. 


När vi var klara inne hos läkaren blev det till att lämna blodprover för att göra "pricktest" (eftersom hon är så liten vill de inte göra det på armen, utan gör det på blod istället). Vi bestämde också att jag och mannen ska dokumentera varje gång hon får en reaktion (oavsett hur stor eller liten, med att ta en bild och skriva upp vad hon ätit). Så får de göra nya tester efterhand, nu blev det för: aprikos, morot, apelsin/citrus, jordgubb, äpple och en till (som jag inte kommer ihåg).


Avslutningsvis fick vi även recept på antihistamin till lilltjejen. Men vi får/ska inte börja använda det före hennes ett årsdag, dock tyckte läkaren att vi redan nu ska hämta ut det och ha det hemma. Provsvaren bör vi få inom 2-3 veckor. 


Besöket gick annars hur bra som helst, lilltjejen hade jätteroligt och ville nog inte gå från väntrummet med alla roliga saker och akvariet. Att lämna blod gick förvånatsvärt enkelt med idag, inte ett ljud från henne - hon satt fint och stilla i min famn och titta lite fundersamt på sköterskan som tog proverna. När vi väl kom därifrån, hann vi knappt ut ur huset innan lilltjejen sov gott i vagnen. Så istället för att gå hem direkt (max 3 minuter hade det tagit) tog jag och mannen en härlig höstpromenad med vagnen. 

söndag 11 oktober 2015

Ett av de mest privat och personliga inlägg på bloggen

Har så många gånger tänkt att jag skulle skriva om hur PCOS påverkar och till viss del styr mitt liv och mående. Och på så sätt prata "öppet" om det (bloggen är trots allt fortfarande relativt anonym), och kanske få någon annan att känna sig mindre ensam. Men det är lättare sagt än gjort, för det kräver att jag blottar några av mina största och värsta farhågor och "hemligheter". Och nu kommer det inlägget. 

När jag mår som allra sämst, går det snabbt nedåt i en nedåtgående spiral och mina tankar om mig själv är verkligen inte snälla (flera år av mobbing under uppväxten stärker verkligen inte en heller, även om det gått många år sedan dess). Under de sämsta dagarna avskyr jag att behöva stiga upp, träffa andra människor (även inräknat min familj, man och närmsta vänner) eller för den delen se mig själv i en spegel, för de dagarna ifrågasätter jag min egen identitet som allra mest. De dagarna kan jag verkligen avsky ordet "hen", för de dagarna känner jag mig verkligen inte som en kvinna - en "hon"! - som jag ju faktiskt är innerst inne.


Och innan någon kommer med kommentarer/åsikter om att "du är lika mycket kvinna ändå", "är inte du feminist?", "strunta i vad andra säger/tycker" osv, kan jag säga som så här: alla har sina preferenser och alla har sin åsikt och upplevelse om vad som är viktigt och "kvinnligt". Jag har mina, och de har växt och utvecklats under uppväxten samt under alla år som jag kämpat med PCOS.


För övrigt råder det ingen som helst tvekan om min diagnos när det gäller PCOS, då jag uppfyller alla tre kriterier. Jag tycker för övrigt att läkartidningen är den som har den bästa och tydligaste (om än ganska stel och akademiskt skriven) informationen om PCOS på svenska.



Kriterierna för PCOS (bild tagen från Läkartidningen)

Det här är min upplevelse av att leva med PCOS, den kort versionen:
  • Okunskapen inom vården, och brist på intresse över att ta reda på mer genom forskning. Vet inte hur ofta jag måste förklara för läkare (speciellt inom primärvården) om PCOS och hur den påverkar mig. Likaså inom mödravården och för vänner och bekanta. Som extra "bonus" är det som med många andra kvinnosjukdomar, man skär ner, drar in och minskar på personal och behandlingar inom vården och som täcks av högkostnadsskydd.
  • Varje dag jag öppnar ögonen är en kamp med vikten, minsta lilla jag avviker från full kontroll på vad jag äter och jag går upp i vikt. En veckas semester där jag tillåter mig att njuta och äta det jag vill och är sugen på, innebär ofta att vågen rusar uppåt (3-5 kg på en vecka är inget konstigt för mig då). För mig är vikten ett jätteproblem, när jag vägde som mest kom en konsekvens av att ha PCOS - diabetes typ 2. Den har jag lyckats bli av med igen (och friskförklarad) genom att gå ner i vikt och äta bra. Skulle jag gå upp i vikt igen, vet jag om att jag återigen inom ganska snar framtid skulle få diagnosen igen. 
  • Har lättare för att bygga muskler, något som är på gott och ont. Är såklart skönt att få snabb effekt av träning, men eftersom jag inte är intresserad av att ha en väldigt muskulös kropp med synliga muskler så måste jag ändå tänka efter ordentligt hur jag väljer att träna. 
  • Jag har blivit väldigt känslig för hormonskiftningar i kroppen och det påverkar mig otroligt mycket mentalt. Humöret skiftar, men värst är att det inte alltid går att förklara för andra om varför jag mår dåligt eller är deprimerad. 
  • Finnar och inflammerade talgkörtlar tillhör vardagen, och ibland känns det som om jag är fast i tonåren. Dessa har jag dock vant mig vid, något jag aldrig tidigare haft en tanke att PCOS kunnat vara svaret - är min problematiska hårbotten. Har titt som tätt stora problem med psoriasis/psoriasisliknande utslag i hårbotten, som kliar något otroligt. Men så för någon månad sen läste jag en artikel från en utländsk PCOS grupp på Facebook som då nämnde problem med hårbotten.  
  • Avsaknaden av mens är på gott och ont. Visst, det är skönt att inte ha det som jag hade det när jag en gång i tiden fick mens. Då hade jag mens så gott som var tredje vecka, och blödde över en vecka i stöten. Men att inte ha mens regelbundet och heller ingen ägglossning medför många risker och problem med. Ökade risk för cellförändring samt cancer i livmodern/livmoderhalsen, svårigheter för att bli gravid och sedan ökade risker för missfall/förlora barnet. Sen ska vi inte prata om hur illa PMS blir när den väl dyker upp. 
  • Buksmärtor titt som tätt. För även om jag näst intill aldrig har ägglossning, så får jag otroligt ont över livmodern och äggstockarna ganska så ofta. Numera har jag lärt mig att leva med smärtan och känner igen den, men jag har också haft så ont att jag varit tvungen att uppsöka akuten för att utesluta blindtarmen och utomkveds då jag kräkts av smärta och inte kunnat stå upp. 
  • Ofrivilligt barnlös, sekundär barnlöshet. Att år efter år kämpa och längta efter att lyckas bli gravid, vara gravid i nio månader och sedan bli mamma. Att känna sig som världens ensammaste och värdelös som kvinna - att vara den i förhållandet/äktenskapet som är anledningen till att det inte blir några barn är otroligt tyngande och får en att känna sig som mindre värd. Numera är jag förvisso mamma, men sorgen finns kvar. Sorgen och vetskapen över vad jag kommer att behöva utsätta mig/oss för igen för att kanske lyckas igen.
  • Detta är nog en av de tyngsta och jobbigaste området att prata om, och smärtar mest psykiskt. Jag går ingenstans utan att ha en rakhyvel i väskan. För de senaste åren (främst sedan jag började gå ner i vikt 2012) har behåringen ökat. Att behöva raka benen, armhålorna och bikinilinjen (på sommaren måste rakhyveln fram ungefär varannan dag om jag inte vill gå runt med synlig stubb där). Men att "behöva" raka ben, armhålor och bikinilinjen så pass ofta gör mig inte så mycket, däremot när vi pratar om behåringen jag har på andra ställen, som bröstet, ryggen, ansiktet och magen. Ställen som jag kan behöva raka dagligen (vissa även två gånger om dagen) för att hålla stubb/hår borta. 
  • En annan sak som gör mig så ledsen och ger mig mardrömmar är numera håravfall. Jag tappar massor av hår och håret blir bara tunnare och tunnare (och hårfästet förändras med). Sedan jag fick min diagnos, ändrade jag helt min relation till mitt hår - från att haft alla möjliga längder/frisyrer och hårfärger tvärvände det och jag lät håret växa. Sedan nästan 10 år har håret varit långt och blont/ljust. Ett sätt att dölja vissa andra saker, smälta in/inte sticka ut, samt ett sätt för mig att känna mig kvinnlig. Nu börjar det kännas lite ohållbart, och det skrämmer mig rejält bara tanken på att klippa håret kort. Jag börjar nog gråta hälften av gångerna som jag funderar på hur jag ska göra med håret. 
Mycket kan tyckas vara väldigt ytligt, och det kanske det är till viss del. Men det är nog för att jag många gånger ifrågasätter mig själv om jag verkligen är värdig och egentligen livsduglig utifrån det vetenskapliga tankesätt jag har. För att anses vara livsduglig behöver vi föröka oss, om jag då inte kan bli gravid på "egen hand" är jag livsduglig då?  

lördag 10 oktober 2015

Helg

Efter en vecka utan ett enda arbetspass (är schemalagd så, på gott och ont), är jag nu tillbaka på jobbet igen. Denna omgången för tre nätter, hela helgen med andra ord. Och första jobbehelgen på 1,5 år. 

Men de "lediga" dagarna har sprungit iväg, haft saker inbokade de flesta av dagarna. Har även börjat planera lite inför lilltjejens 1 årsdag. Kan tyckas tidigt, men det är knappt två månader tills hon fyller år och med stor familj/släkt krävs det en hel del förberedelser och planering. Har lyckats med att bestämma dag, kalaset blir på hennes födelsedag 29/11. Även hunnit med att boka lokal för kalaset, för vi får inte plats hemma hos oss om vi ska ha hela familjen på en gång. 

Annat jag fått gjort under veckan är uppföljningsbesök hos kuratorn, träff med föräldragruppen från BVC, lämnat blodprover, shoppa en del (kläder till mig och lilltjejen, presenter mm), varit och hälsat på några släktingar och så har jag faktiskt varit ute med min syster (bara hon och jag) på puben. 

Förra helgen lämnade jag mannen och lilltjejen ensamma hemma och gick ut med min syster på puben. Första gången jag varit ute sedan sommaren 2013 (och sist var jag gravid med Bella). Så konstigt det kändes att sminka, fixa håret och klä upp sig, men det var riktigt trevligt att vara ut med min syster på tu man hand utan barn och män. 

Uppföljningen hos kuratorn var ganska så givande. Kom fram till en hel del och vi var båda väldigt överens om att jag har en lång resa och kamp framför mig, men att jag är på rätt håll. Måste "bara" börja lyssna ännu mer på mig själv och prioritera mig själv mer. 

Började dagen med att vänta ut klockan. Var fastande från midnatt och var tvungen att vara fastande samt vaken i tre timmar innan jag fick lämna alla prover inför besöket på RMC. Åtta trevliga rör blev det idag. Var så skönt att komma hem sen och äta "frukost". Så nu ska jag bara posta medföljande informationspapper från brevet, därefter är det bara att vänta på kallelse.

torsdag 1 oktober 2015

Uppföljning hos endokrin

Den 17 september var jag tillbaka på Endokrin, som så många gånger förr - några månader senare än vad som blev sagt vid besök där förra hösten. Men oavsett vilket så kom det åtminstone en kallelse inom ett år, utan att jag behövde jaga dem i flera månader. 

Var lite nervös över hur vissa av provsvaren skulle se ut. I synnerhet långtidssockert, då jag var och lämnade alla proverna morgonen efter att vi landat hemma i Sverige igen efter en vecka på Madeira med massor av gott att äta och dricka. Men det låg riktigt bra, och de andra proverna var varken de sämsta eller de bästa provresultaten jag fått. Alla låg som vanligt på/inom typiska PCOS värden. 

Det jag var mest nervös över, var den nya läkaren - då jag återigen skulle få en ny läkare på endokrin. Men det var en bra läkare, trevlig och empatisk, kände mig både hörd och sedd. Förutom att gå igenom alla resultaten, och att jämföra med tidigare, att klämma, känna, testa mm frågade läkaren även om hur vi tänker på framtiden med eventuella syskonförsök och om jag fått någon vettig menscykel sedan graviditeten. 

Eftersom jag inte har någon fungerande cykel nu heller, och vi verkligen vill/önskar/drömmer om syskon och då jag inte vill äta P-piller (av många olika anledningar) så skulle läkaren skicka en remiss åt mig till de som till skillnad från denne (läkaren egna ord) är experter på området. Så ny remiss skulle skickas till RMC. Och i tisdags låg papperna från dem i brevlådan, trodde ärligt talat inte att det skulle gå så snabbt eller att det ens skulle bli av (tidigare erfarenheter har ju inte varit de bästa). Så nu ska jag fylla i papperna och skicka in dem igen till RMC samt ta en drös nya blodprover, sen är det bara att vänta på att få en tid till dem.

Känslan av få brev från RMC nu kändes väldigt konstig, och det känns fortfarande väldigt konstigt när jag tänker på att jag återigen ska dit. Även om det är av helt andra anledningar. Att återigen sätta foten i deras korridor och att sitta i det väntrum som jag har så många känslor och upplevelser knutna till känns lite surrealistiskt. 

Men det känns också otroligt viktigt och tryggt att denna läkaren bryr sig och tar avsaknaden av mens på största allvar, speciellt då jag under senaste åren på RMC insett vikten av en någorlunda regelbunden menscykel. Avslutade besöket hos läkaren på endkrin med ett beslut om att jag återigen ska äta Metformin för min PCOS och att jag ska kallas igen om ca 8 månader.

Tillbaka på jobbet och 10 månader

Så var dagen här, första arbetspasset, första natten utan min lilla tjej, första gången jag inte är helt tillgänglig och anträffbar. Saknar henne något ofantligt och allt jag vill är att smyga bort till hennes säng, titta på vårt lilla underverk sova så gott och lägga handen på hennes mage och känna henne andas (kan inte längre pussa hennes panna, som tillhörde rutinen innan sängen sänktes). 

Igår blev vår lilla tjej 10 månader! Helt otroligt att det redan gått 10 månader sedan en av de absolut mest underbara och mest skrämmande dagarna i mitt liv! Insåg så sent som idag (igår, eftersom det nu är efter midnatt) att vissa saker har fortfarande inte läkt, fick frågan om förlossningen mm och då hög det till i hjärtat när jag berättade om det akuta snittet och om minuterna som följde. 

Vädret var riktigt härligt igår, så vi passade på att ta med oss kameran och tog en sväng i parken och tog en drös härliga 10 månadersbilder på lilltjejen. Blev många bilder där hon står och går (med visst stöd), några där hon kryper och några där hon är helt fokuserad på grässtråna. Det har hänt så otroligt mycket i utvecklingen hos lilltjejen den senaste tiden, att det ibland känns som att man missar hälften.

Senaste dagarna har varit väldigt varierande, lilltjejen har varit rejält förkyld och det har gjort att några dagar har varit väldigt sega och beståt av främst mys innanför hemmets fyra väggar. Börjat så smått med potträning. Vi har haft fullt upp med budgivning på hus, som vi tyvärr förlorade/drog oss ur. Varit hos psykologen för familjesamtal, var ett tag sedan vi var där sist - så det blev en hel del uppföljning och prat om hur tiden sedan senast varit. Jag har haft en del möten och annat att fixa med. Har även lyckats få till ett CV och personligt brev för första gången på många år, och sökt annat jobb (och de har ringt tillbaka redan och visat intresse, så vi får se). 

söndag 27 september 2015

Mitt i natten

Jag som ska ta det lugnt och inte göra flera saker samtidigt, sitter just nu med en massa bollar i luften samtidigt igen. Och för att göra det extra "mysigt" vaknade jag med nackspärr i morse, som förvärrats rejält under dagen till att nu under kvällen vara bland det värsta jag varit med om. För att sammanfatta en del av bollarna i luften just nu: 

  • bebis som tydligen blivit genomförkyld och nyligen vaknade med genomtäppt näsa och storgråtandes.
  • försöker skriva CV och personligt brev för första gången på många (läs, väldigt många) år
  • mitt uppe i budgivning på ett hus 
  • schemaändringar och allmänt kaos på jobbet, som jag dessutom ska jobba mitt första pass på i veckan som kommer
  • "råkade" precis söka in till några fristående kurser på högskola/universitet till vårterminen
  • funderar på hur vi ska göra med diverse inbjudningar till dop/kalas/fester som kommit för närmaste månaderna
  • tänkte uppdatera bloggen, vilket slutade med denna lilla lista med punkter istället för inlägget jag hade tänkt skriva om senaste besöket på endokrin och om PCOS. 
notis. Bebis är fortfarande vaken, och mannen kämpar för närvarande med att försöka få henne att somna om... Hon verkar dock fast besluten (trots att hon är så trött) att hon nu sovit klart för natten och att det är morgon nu. 

måndag 21 september 2015

Bella 2 år

Idag är det 2 år sedan vår värld rasade samman totalt och den lilla glädjen och hoppet om att vi faktiskt äntligen skulle få bli föräldrar åt ett litet önskebarn krossades totalt. Idag är det Bellas 2 årsdag, och jag minns dagen och den helgen som om det var igår. Den dagen vi blev föräldrar, föräldrar utan ett barn. 

Eftersom det är Bellas dag idag, har jag (och resten av familjen) varit kalasklädd och även slagit på stort med att fixa till håret lite samt sminkat mig. Dock mindre lyckat med klänning, strumpbyxor och maskara när man besöker läkaren. Först en massa tårar till och från som till sist även får den vattenfasta maskaran att rinna och sedan så måste jag klä av mig näst intill naken pga klädvalet då läkaren ville göra ett EKG på mig med. Kommer tillbaka till läkaren senare, en sak i sänder. 

Förutom en stund på egen hand hos läkaren på vårdcentralen, så har jag spenderat dagen tillsammans med mannen och lillasyster. Vi har pratat, kramats, pussats, gråtit, gjort goda gärningar, hämtat blommor, besökt kyrkogården, skickat iväg en rislykta till Bella, haft födelsedagsfika, ätit god mat, läst bok för lilltjejen om änglabarn som godnattsaga och bara varit. 

Jag skulle ljuga om jag säger att dagen varit lättare i år, tror faktiskt inte att dagen kommer att kännas lättare längre fram heller. Hur jag upplever dagen (och datumet) har förändrats bara på dessa två åren, och kommer med all sannolikhet att fortsätta förändras. Men sorgen, minnena, ärren, saknaden och en massa annat bubblar upp och gör sig påmind.  

Att komma till kyrkogården och se att andra redan varit där idag - bland annat min pappa - och lämnat blommor och gratulationshälsningar. Värmer så att se att andra också tänker på henne, för att inte tala om att läsa de vackra små hälsningarna i korten de skrivit. Lika så de vackra ord och meddelanden som trillat in över mobilen mm under dagen. 

Åter till läkarbesöket och likaså största anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen sedan den 1/9. Efter otroligt mycket stress och en massa annat strul från chefens sida sedan jag ett bra tag innan jag kom "tillbaka" (började med semester som sagt, så jag har inte börjat jobba på "riktigt" än), men som jag av olika anledningar inte vill gå in på här. Slutade det med att jag fick flera ångest- och panikattacker, så förra veckan efter att stressen och ångesten till och med började visa sig rent fysiskt valde jag att lyssna på min kropp och sjukskriva mig istället. 

Och idag var jag hos en av läkarna på vårdcentralen som sjukskrev mig en vecka till tillsammans med recept på ny omgång av Atarax vid behov, efter att han grundligt undersökt mig och tagit diverse prover och tester. Kan dock konstatera att jag rent fysiskt i kroppen just nu mår bra. Blodtrycket låg på 140/80 (brukar dock vara lite lägre, men sämre dag att ta blodtryck på mig finns inte), pulsen var också ok, Hb låg på 147 och mitt socker på 4,7, urinprovet var utan anmärkning och likaså EKG. Eller jo, en anmärkning fanns det när det gäller mitt EKG. Det finns några extra slag då och då, fast inget som påverkar mig det minsta. Inget nytt för mig då de utrett det på mig tidigare, vilket jag hade kunnat berätta för läkaren om han nämnt varför han ville ha ett EKG på mig.

Så att jag varit tyst är helt enkelt för att jag har inte haft tid, kraft, ork eller lust att skriva. Har haft 1000 saker att skriva om, men det hjälper inte när inte lusten, tiden, orken eller kraften finns. Den kraft och ork jag haft har jag lagt på vår tjej här hemma, för med henne går allt i ett just nu. Inte en lugn stund någonsin just nu, och bestämd är hon med. 

Vill avsluta dagens inlägg med dessa orden: Även om jag känner mig som den absolut ensammaste människan i världen många gånger, så finns det trots allt en del som hjälper mig långt mycket mer än de vet, tror och inser, som ger en ork och kraft att fortsätta framåt istället för att bara ge upp. Idag är en sån dag då många av dessa gör sig extra mycket påminda, precis vad jag behövt. 

Blommorna, ljuset och presenten Bella fick av oss idag.

tisdag 1 september 2015

Inte längre föräldraledig

Så var dagen här, 1/9 2015 och nu går mannen på föräldraledighet och jag börjar jobba. Eller ja, på pappret är det så i alla fall. Men jag mjukstartar med att ta semester några veckor, har ganska gott om det eftersom jag spenderade större delen av förra året sjukskriven (och en del sparade sen tidigare). 

Kan inte alls påstå att jag känner mig särskilt peppad att börja jobba efter att varit ifrån under mer än 1,5 år och det är totalt kaos på flera nivåer. Har t.ex. Fortfarande inget schema, så det är verkligen tur att jag valt att ta semester nu. 

Och ja just det, just nu packar vi in oss i bilen för färd mot flygplatsen... För ca 07 flyger vi iväg för en vecka på Madeira, jag, lilltjejen och mannen. Är ett drömresmål som äntligen går i uppfyllelse, sen får vi se om vi hinner med något eller "bara" spenderar dagarna på hotellet vid poolen. 

Bra start på september, en månad som jag numera förknippar med sorg och smärta. 

lördag 22 augusti 2015

Oj vad tiden sprungit iväg

Det var verkligen inte igår som jag var inne och bloggade eller kikade i de bloggar jag följer. Har inte haft tid, ork eller lust helt enkelt. Nu har mannen jobbat en vecka efter sina tre semesterveckor, och totalt har han nu sex arbetsdagar kvar innan han ska gå på föräldraledighet. Dock börjar jag inte jobba direkt, utan ska ha nästan tre veckor semester först. 

Så jag hoppas på att det härliga vädret håller i sig ett tag till, men kan erkänna att jag kollar runt en hel del på en ny resa. Har ett rejält sug på att resa iväg en gång till innan jag ska börja jobba. 

Vi har gjort en hel del sedan senaste inlägget, och främst har vi gjort dem bara vi tre (eller vi tre och hundarna), men en del saker har vi även passat på att göra tillsammans med vänner och familj. Allt har dock inte varit frid och fröjd heller, långt ifrån - men några härliga dagar har vi haft. Började i alla fall mannens semester med att vara på dop och sedan nästa "större" sak var att ha litet kalas (föräldrar och svärföräldrar) för mannen, med kaffe kakor och tårta. Sen har det blivit en del utflykter till museum, stranden, shopping, festivaler/marknader, kusinmys, fika och en hel del god mat och några glassar. 

Även fortsatt att leta hus, men än har vi inte vunnit/hittat vårt hus. Dock har vi varit hos banken och fått slutgiltigt besked om att vi inte måste sälja innan köp, utan vi har nu fått lånelöfte där vi får lov att köpa innan vi säljer. 

Har för övrigt hänt så mycket med vår lilla tjej. Hon bemästrar nu krypandet fullt ut och snabb som bara den är hon. Hundarnas matskål och vatteskål är superbra, för där kan man hämta mat och tvätta händerna/bada. Och inte tycker hon att hundmat är äckligt heller, för hon fortsätter att stoppa den i munnen. Snart blir hon 9 månader med, kan fortfarande inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon börjar äta mer och mer "riktig" mat, men är fortfarande en liten nattuggla. 

Eftersom jag snart ska börja jobba, är mitt enda fokus att njuta av dagarna med lilltjejen. Så vi får se när nästa inlägg kommer. Hade så mycket mer att skriva egentligen, men nu är vi snart framme hos min bror och hans familj (bilfärd på ca 1,5 h). Deras yngsta har fyllt 7 år, så nu blir det kalas för honom. 

onsdag 29 juli 2015

Mitt svar till "anonym"

Vill börja med att skicka ut ett stort hjärtligt tack till alla er underbara läsare som varit så snabba med att "skydda och står upp för" mig från kommentaren som anonym lämnade i förra inlägget. Det har verkligen värmt inombords att få så mycket medhåll och stöttning i vad som egentligen kan anses vara en totalt onödig kommentar med väldigt mycket åsikter och till viss del skuldbeläggande mot mig. 

Så istället för att göra som jag vanligtvis gör, att svara direkt på kommentarerna  - kommer jag att göra detta inlägget som mitt huvudsakliga och samlade svar till "Anonym". 
"Läser fler bloggar än din där situationen är ungefär densamma. Jag slås i ditt fall av att du känns så . . . lakonisk. Var finns glädjen, nyfikenheten, stoltheten och den överväldigande glädjen över barnets framsteg och utveckling? När gläds ni tillsammans, du och din man, över barnet? När sitter ni tillsammans med tårarna rinnande för att ni älskar ert barn?"
Ja, vad ska jag säga egentligen... Jag tvingar absolut ingen att läsa min blogg, så om du inte gillar den behöver du absolut inte läsa den heller. Kan även erkänna att jag var tvungen att kolla upp vad lakonisk faktiskt betyder, och visst det kan säkert beskriva min blogg till stor del. Framförallt numera när jag inte har lika mycket tid över, och sällan hinner sätta mig ner en längre stund med bloggen.

Glädjen, nyfikenheten och stoltheten finns, och jag delar med mig av den till allt och alla i min omgivning. Att den inte finns med något nämnvärt i bloggen har sina skäl, främsta anledningen är väl för att jag inte har det behovet att dela med mig av det här då jag delar med mig av det i så många andra forum - som MIG, och inte anonymt som jag är i bloggen. Och tro mig, alla vet hur vår lilla tjej har blivit till och hur många år vi längtat och väntat på henne. Vet en del av mina läsare här som lätt kan intyga detta, då jag numera har öppen relation med dem främst över Facebook och via mail. 

Har under lång tid funderat på att göra min blogg offentlig, då vår resa överlag numera är helt offentlig - men det finns en hel del inlägg här som jag inte vill att alla ska läsa och veta om. Jag känner inte att alla i min omgivning behöver veta hur hårt denna resan tagit på mig, mitt äktenskap och hur det förstört relationer med både familj, släkt och vänner.

Och för att svara på dina frågor, Jag och mannen gläds var enda sekund över vår lilla tjej, vi har fortfarande inte kunna "lämna bort" henne till någon (mor- farföräldrar, min syster m.fl.) och det är inte för att de inte vill (de längtar och väntar, för att inte tala om köar) utan för att vi inte vill missa en sekund med henne. Och tårarna av glädje, de kan jag lova kommer ofta. Kan inte påstå att vi sitter tillsammans när det sker, utan det är sånt som sker i "farten" som när hon gör en ny grimas så att maten sprutar över hela köket eller när hon tittar på oss och bara ler... Ja, mest hela tiden. 

Men tårarna finns också konstant närvarande för saknade av vår lilla Bella. Att se vår lilltjej utvecklas och bli en egen individ mer och mer, väcker så oerhört många tankar kring Bella. Likaså finns det så otroligt mycket annat i vår vardag som tar kraft och energi. Vårt äktenskap, min depression och på gränsen till utbrändhet, längan efter och tankar om syskon, att börja jobba igen och att mannen ska gå hem på föräldraledighet, hundarna och för att inte glömma bort släkt och vänner. 

måndag 27 juli 2015

Semestern har börjat

Idag började mannen sin semester, så nu blir dagarna lite annorlunda (får jag hoppas) jämfört med när han jobbar. Dagen har spenderats med att jag först varit en sväng hos tandhygienisten för årlig kontroll, blev ett trevligt besök med tänder och tandkött i toppform (återhämtat sig ordentligt jämfört med senast och är bättre nu). Och sedan kom vänner och deras barn och mötte upp oss för en eftermiddag och kväll tillsammans.

Spenderade eftermiddagen på Malmöhus och tittat på deras nyöppnade akvariet, som så många andra när vädret inte är så härligt med sol och värme. Blev även att vi kikande på de andra utställningarna när vi var där och hade tid över innan de stängde. När vi kände att vi var färdiga, tog vi och promenerade iväg för att äta middag tillsammans också innan vi skildes åt för denna gången. 

Annars är kvällarna just nu kaos, lilltjejen vägrar sova och skriker flera timmar i sträck och det enda som funkar någotsånär är min famn. Det har lugnat sig lite igen men i lördags var den värsta natten sedan hennes kolik släppte. Men då visste jag knappt var jag skulle ta vägen, hon var otröstlig (testade verkligen allt, och inget hjälpte) men somnade tillslut av ren utmattning runt 4.30.

Men med undantag för en väldigt jobbig natt lördag till söndag, så har det varit en härlig och händelserik helg. På fredagen var vi en snabb sväng på Ikea och köpte lite saker som vi behövde. Var sedan på dop i lördags för ena vännens dotter, var en trevlig tillställning med god mat och trevliga människor. Söndagen blev väldigt seg efter så lite sömn, men vi fixade lite med projektet att börja barnsäkra hemmet en del. Fick bland annat dolt och gömt så gott som alla sladdar som finns här hemma i tv-bänken med alla spelkonsoler mm. För lilltjejens nya favorit sysselsättning är att ta sig fram och dra i alla sladdar.

Får se vad vi hittar på imorgon, inget som är planerat än.

torsdag 23 juli 2015

Snart semester

Snart går mannen på semester, han ska bara jobba imorgon med. Sen har vi tre veckor tillsammans, och han ska börja "hårdträna" inför att det är tid för honom att ta över rollen som föräldraledig. För den 1/9 ska jag börja jobba igen och mannen ska gå hem och ta hand om lilltjejen. Kommer dock börja min tid tillbaka på jobbet med lite semester. 

Vet inte riktigt vad vi kommer att hitta på under mannens semester, men det kommer nog bli en hel del dagsutflykter. Och vädret kommer nog också styra en hel del över vad vi kommer att hitta på. Ska dock börja med att gå på dop i helgen och så blir det ett besök hos tandläkaren för mig på måndag för årlig kontroll. Fast viktigast av allt är att vi kommer få lite tid att vårda äktenskapet, så jag hoppas att inte mannen kastar bort det helt (han har en förmåga till det annars).

Något jag måste göra under mannens semester, är att lämna lilltjejen längre stunder. Det längsta jag varit ifrån henne var ca 2 timmar när jag var och storhandlade till dopet med min mamma. Och så en del när vi var på Liseberg, men då såg jag henne nästan hela tiden ändå - så det räknar jag inte riktigt. 

Men jag vill inte vara ifrån henne, om jag inte behöver. Jag njuter av varenda sekund jag har chans att få spendera med henne, och ser ingen anledning till att inte ta vara på dem. 

Vem vet, kanske hinner/orkar jag med lite fler inlägg under mannens semester. Har en del påbörjade inlägg när det gäller tankar och funderingar på syskonförsök/saknad/graviditet/längtan/sorg m.fl. 

tisdag 14 juli 2015

Jag är kvar och jag saknar min blogg lite

Ni får ursäkta att inläggen på bloggen inte sker så ofta längre. Tiden räcker helt enkelt inte till på samma sätt längre, och då finns det vissa saker som går före allt annat. Plus att vår lilla tjej somnar sent, idag lyckades vi med det "omöjliga" och fick henne att sova precis innan 22. 

Ska nu dock försöka mig på att sammanfatta de senaste två veckorna, de veckor som gått sedan senaste inlägget. 

Började månaden med att besöka Bellas grav och fixa till lite där. Plockade också lite fläderblommor åt henne då det är en av mina absoluta favoriter. Fläderblomsdoften är verkligen sommar för mig. 

Lite sommarfint hos Bella

Vi har varit hos fotografen och valt ut bilder sedan vi var och fotograferade lilltjejen förra månaden, det slutade med att vi köpte alla digitalt - gick inte att välja bort någon - och tre (var av en till oss själv) förstoringar. 

Sen hade vi vår åttonde bröllopsdag den 7/7. Vi firade den lite, men långtifrån en härlig dag. Tror inte vi varit så stora ovänner som på den dagen (mannen hade tydligen "glömt" att förberedelser krävs när man har barn, han hade även "glömt" en del andra viktiga saker). Hann dock med en riktigt god fika på landet och sedan avslutade vi kvällen med att äta middag på samma restaurang som vi firade min examen 2013. Har inte varit där sedan dess, för det var då som Bella blev till och både sommaren 2013 och 2014 har jag varit gravid och inte velat/orkat vara där då. 

Riktigt god fika

Bröllopsmiddag för 2 1/2

Dagen efter bröllopsdagen försökte mannen kompensera mig lite för hur dålig vår bröllopsdag blev, så det blev en tur till Danmark. Spenderade först några timmar på Den blå planet och sedan blev det en del shopping med. Så den 8/7 blev en mycket trevligare dag.

Lilltjejen blev så fascinerad av alla fiskar på Den blå planet 

Att få fira en bröllopsdag som föräldrar MED barn har varit helt underbart och äntligen en dröm som gick i uppfyllelse. Har längtat och drömt om den dagen sedan vi gifte oss (och innan dess med om jag ska vara ärlig). 

Sen i lördags blev det en heldag i Göteborg och Liseberg. Åkte upp tillsammans med min syster och hennes två söner samt min lillebror och min pappa. Hade en helt fantastisk dag och det blev många skratt och karuseller för oss alla. Den enda som inte åkte något var min pappa. Till och med vår lilla tjej åkte karusell, och hon verkligen älskade det. 

Överlycklig tjej i Ponnykarusellen.

Nu är det vardag igen, och mannen är tillbaka på jobbet igen (han hade semester måndag - onsdag förra veckan). Men snart går han på semester, och lika så är det snart tid för oss att byta. Den 1/9 kommer han att gå hem och vara föräldraledig och jag ska börja jobba. Känns så otroligt konstigt, jag har varit hemma i 1,5 år nu och helt plötsligt så ska jag börja jobba igen.

Ska försöka blogga lite oftare och ventilera lite mer av vad som försiggår i min hjärna, men som sagt just nu är tiden en bristvara. Men jag behöver samtidig skriva av mig en del, känns tomt att inte skriva här så ofta. Så många gånger jag börjat, men ofta så slutar det med att det inte blir något för att lilltjejen vaknar eller för att tusen andra saker måste fixas. 

tisdag 30 juni 2015

Kreta

Så var vi hemma igen, efter en välbehövlig och skön semester. Vår första riktiga semester sedan vi blev föräldrar, senast vi var iväg var när jag var gravid med Bella 2013. Dock fick jag inte vilat upp mig särskilt mycket under veckan, för lilltjejen var om möjligt ännu mer mammig och mannen hade inga som helst problem med att låta mig ta hand om henne hela tid så att han kunde njuta av sin semester. 

Sista dagarna (efter att jag fick ett mindre utbrott) så skärpte han dock till sig och tog mycket mer ansvar och avlastade mig en del. Lilltjejen lyckades även smälta mannens hjärta lite extra några gånger då, genom bland annat att somna mot hans bröst vid poolen, att sitta och leka på hans mage under parasollet, skratta och prata massor med sin pappa och att inte börja storgråta när hon inte såg mig. 

Att resa med lilltjejen har gått otroligt bra och smidigt. Kan varmt rekommendera att resa med liten, oavsett om man reser som vi "bara" vi eller om man reser med fler. Kan tänka mig att det är lite extra skönt att ha med någon annan, så kan den hålla koll en stund så att man kan få lite tid till att kunna bada (eller annat) i lugn och ro tillsammans utan att vara orolig för bebis. 

Vi gjorde en del utflykter också när vi var nere på Kreta, tror inte att vi någonsin varit så här turistiga på någon semester tidigare. Eller att ha legat så lite vid poolen/havet som vi gjort för den delen heller. 

Lilltjejen har trivts som fisken i vattnet, både vad gäller att bada och med all uppmärksamhet hon fått var vi än varit. Kan säga att det funkade så bra att resa med henne att vi redan kikar runt på ny resa. Det fungerade för övrigt utmärkt att ha med vår Emmaljunga ner, vi hyrde en speciell väska hos Airshells och hade vagnen i under flygresorna. 

lördag 20 juni 2015

Semester!

Så sitter vi helt plötsligt på planet som ska föra oss ner till Kreta och en vecka av kvalitetstid, sol, bad, värme och lugn. Allt har gått bra så här långt, förutom att planet är lite försenat. Strax ska vi i alla fall lyfta. Problemet med att planet är försent är att lilltjejejen blev hungrig innan planerat och fick ett litet utbrott och har nog skrämt upp några av våra medpassagerare. 

Hoppas ni alla får en trevlig vecka och hade en trevlig midsommar med. 

tisdag 16 juni 2015

Psykologen och 4 dagar

Idag är det bara 4 dagar kvar tills vi flyger ner till Kreta för en veckas semester och familjemys. Längtar något ofantligt till att komma bort och att bara få vara tillsammans med lilltjejen och mannen i en vecka, utan några som helst måsten eller saker att komma ihåg. Men samtidigt så är det massor av stress och resenerver som spökar. 

Fast jag vet att när jag väl sätter mig på planet och det lyfter så har dessa sista dagarna med all stress varit värt det. 

Idag har vi varit på familjesamtal hos psykologen igen, börjar närma oss slutet där nu. Har en tid efter att semestrarna är över igen, så vi får väl se hur det ska gå med 2,5 månads uppehåll. Blev ett ganska bra möte idag, och kanske kom vi något steg framåt nu. 

Annars har dagen bara sprungit iväg, en firma har varit här och spolat stammarna i hela fastigheten, jag har varit iväg på ViktVäktarna och så ett kort besök hos mamma med lilltjejen med. Sen har även yngsta hunden varit hos veterinären för sin årliga vaccination. Veterinären passade även på att kolla läkningen efter äldsta hundens operation (tog stygnen själv på henne igår), vilket såg fint ut. 

Nä, nu ska jag se till att fortsätta packa och även se till att förbereda inför morgondagen då vår lilla tjej ska fotograferas hos fotograf. 

fredag 12 juni 2015

Veckan som gått och stress

Den senaste veckan har verkligen gått i ett. Känns inte som det redan är fredag igen, men det är det och den är till och med snart förbi med. Helgen var inget att hurra över, långt ifrån och det var inte mycket som blev gjort. 

I måndags var det att fixa med sista sakerna inför min lillebrors student och även passa på att få köpt lite andra saker som vi behöver till resan. Och sen i tisdags var vi först och fixade med vår sittdel till vagnen (mannen hade semester då), upptäckte att det var fel på den i spärren för ryggstödet. Men det gick snabbt och lätt i butiken, och vi fick åka hem därifrån med nytt skelett i sittdelen. Sen på kvällen var vi och firade min lillebror som tog studenten. Så otroligt stolt över honom.

I onsdags hade mannen fortfarande semester och vädret var helt fantastiskt, så vi körde iväg på en härlig liten familjeutflykt. En av de bättre dagarna på väldigt länge! I går torsdag var jag hos frisören för att fixa till mitt hår nu inför sommaren. Lilltjejen skött sig exemplariskt och sov så gott som hela besöket hos frisören. Jag och min frisör kunde även konstatera att mitt hår äntligen mår så mycket bättre än vad det gjort sedan början av 2012. Det är inte längre tunt och katastrofalt torrt och sprött längre. Jag börjar få lite tjockare hår igen, och hoppas så att det håller i sig.

Idag har jag haft besök av underbaraste J. Blev en riktigt lång lunchdejt idag, med många skratt och långa och djupa samtal. Timmarna verkligen sprang iväg, men så mycket energi jag laddat på med idag. Midsommar ska vi för övrigt fira med J & F och deras tvillingar samt Js syster och hennes kille. Kommer bli en lugn midsommar då vi ska förbereda den överraskningsfest de ska ha på midsommardag. Och sen ska vi som sagt resa iväg midsommardag, så det gör också att vi vill ta det lite lugnt. 

Vet inte om jag nämnt det tidigare i bloggen eller inte, men något jag absolut inte klarar av längre är stress. Stress gör att jag mår väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt numera, har varit så sedan en tid tillbaka nu och jag har blivit tillsagd att verkligen lyssna på min kropps gigantiska varningssignaler och inte stressa. Lättare sagt än gjort, men det är också det som gör att jag inte uppdaterar min blogg särskilt ofta eller kommenterar i de bloggar jag läser (om jag hinner med det vill säga).

Allt stressar mig, mer eller mindre. Mest mer, även som saker som andra (och som jag själv alltid tyckt varit det) kan tycka är en struntsak ger mig oerhört mycket oro och ångest. Vi ska inte prata om hur mycket ångest och panik jag får av all stress som vår resa på midsommardag. Kan inget mer än att påminna mig själv om att snart ligger jag i värmen och det finns nästan inga som helst "måsten" och jag kommer få spendera en vecka med dottern och mannen. 

fredag 5 juni 2015

Fredag, BVC och mys

De senaste dagarna har det gått i ett här hemma. Mannen har varit uppe i Stockholm med jobbet två dagar och vår äldsta hund blev opererad i onsdags, så jag har haft fullt upp med bebis och hund. Den andra hunden har inte varit hemma vilket underlättat lite. Till råga på allt har jag åkt på en rejäl förkylning som mannen dragit med sig hem från jobbet tidigare i veckan. Så jag känner mig nog mer död än levande just nu. 

Idag var vi på BVC igen, och denna gången för att vaccinera lilltjejen mot mässling. Eftersom hon får den så här tidigt kommer hon att behöva få den igen när hon är 18 månader, men vi känner att det är tryggare med en extra spruta än att vara utan vaccinationen nu ändå. Utan hade vi inte rest och med tanken på att det skett en hel del utbrott i Malmö senaste tiden känner vi oss tryggare så här. 

Efter BVC hälsade vi på min mamma på hennes jobb en liten stund, sedan tog vi en härlig promenad i underbart väder. Gick inom en blomsterhandlare och köpte lite blommor och gick in om kyrkogården. Lilltjejen var vaken så hon fick komma upp och vara med när jag fixade och dona vid Bellas grav. Så lillasyster satt och lekte med sin storasysters små figurer och stenar, blev alldeles varm inombords av att se det. 

För någon timme sedan kom mannen hem igen och han har även varit och hämtat hem den andra hunden, så nu är hela familjen samlad. Får se vad helgen har att erbjuda, men som det känns just nu kommer jag nog stanna hemma och nerbäddad större delen av den. Kanske börja så smått med att packa inför resan med, är inte så lång tid kvar då flera dagar försvinner till annat. En sak som jag måste fixa med i helgen är min lillebrors studentpresent, för på tisdag tar den lille skiten (fast han är ju inte så liten längre!!!) studenten. 

söndag 31 maj 2015

Morsdag

Min första morsdag som mamma med barn började med att jag fick present och blommor redan när jag öppnade ögonen i morse. Och jag hann t o m öppna presenten innan lilltjejen vaknade. Fick en fin och härlig body scrub från Rituals i årets sommardoft. Älskar verkligen att få bli överraskad.

Efter frukost, som jag förvisso själv fixande (så blir det lätt när man vill ha koll på sin mat) gjorde vi oss klara och gav oss iväg för att fixa lite allt möjligt. Fick bland annat köpt en dyna till lilltjejens vagn nu när vi strax ska gå över till sittdelen. Men än så länge finner hon sig för det mesta med liggdelen, antagligen eftersom hon oftast sover eller ligger och myser med snutte när vi är ute och går.

Har också hunnit med att köpa in en del behövliga prylar till resan med, så pengarna har verkligen bara rullat iväg idag. Något ännu större är att tjejen idag åt sin första riktiga "middag" med kyckling, sötpotatis och grönsaker istället för ersättning, och det fick två tummar upp av vår lilla tjej. 

lördag 30 maj 2015

Ofrivilligt barnlösasdag

I år är jag inte längre ofrivilligt barnlös men kommer föralltid kämpa med känslorna över att vara sekundärt barnlös. Dock har jag gjort så mycket jag kunnat, vågat och orkat för att belysa dagen för alla underbara kämpar där ute som fortfarande kämpar mot sin ofrivilliga barnlöshet. För det finns faktiskt en stor ljusglimt i alla åren som vi kämpat, och det är alla underbara människor jag lärt känna under åren och alla nya människor jag fortsätter att lära känna.

Idag är också första året på 11 år som jag inte har en jättestor klump i magen inför morgondagen - morsdag... En dag jag kommer fira med ett besök på kyrkogården, sen ska vi fortsätta att fixa lite inför resan med. Sen får jag se om lilltjejen och mannen har hittat på något för mig imorgon, men det tror jag (för jag vet att de köpt något idag). 

Ultraljudet idag gick riktigt bra (skrev om det igår). Det som var "jobbigast" var faktiskt att göra graviditetstest och se ett negativt testresultat, även om det inte var oväntat. Slemhinnan är riktigt tjock och fin så mens borde dyka upp snart, men är absolut ingen garanti för min del. Äggstockarna var lika smockfulla av pytte små äggblåsor som vanligt med, gick inte att missa på skärmen när överläkaren gjorde alla andra kontroller. 

Fick veta att mitt snitt läkt perfekt och ärret är minimalt, och att det är helt läkt nu. Så vi kan  utifrån det börja med syskon utan några som helst ökade risker. Fick även veta att de lagt till ett ultraljud utöver de andra två hos dem, så om jag blir gravid igen ska jag bara höra av mig och de kommer följa graviditeten och då göra tre ultraljud med fokus på ärret. Och utifrån det lägga upp en förlossningsplan. Det mest glädjande för min del var att utifrån dagens undersökning så är en vaginal förlossning fullt möjlig utan några som helst ökade risker. 

När jag var klar på KK så började vi med att äta lunch, därefter passade vi på att shoppa och mysa lite på stan med god fika och några timmar tillsammans bara vår lilla familj. Lyckades t o m att hitta en riktigt snygg bikini på Åhléns city som funkar riktigt bra på en mage som inte har hämtat sig efter graviditeten utan har kvar ett rejält hudveck på magen. 

fredag 29 maj 2015

6 månader

Idag blir vår lilla tjej, vårt busfrö 6 månader. Hurra för henne idag. Mannen har varit iväg sedan tidig morgon, först jobb och sedan AW men kom hem för drygt timmen sedan. Till en då fortfarande vaken och ganska så pigg liten tjej, eller ja hon höll ju nästan på att somna när hon åt sin inför natten flaska med ersättning - men blev direkt pigg när pappa kom hem.

Dagen började vi med lite mamma och dotter mys, sen fick hundarna också vara med på ett litet hörn. Efter gröten fixade vi i ordning lite och så blev det en drös 6 månaders bilder tagna med systemkameran. Lagom tills det att jag tänkte vi skulle gå ut slocknade lilltjejen, så hon fick sova och jag åt lunch i solen på balkongen istället för ute i naturen.

När hon sedan ätit lite, gjorde vi oss klara och klädde på oss och gick ut. Först en sväng med hundarna och när de var lämnade i lägenheten så promenerade vi till polisstationen och fixade med lilltjejens första pass. En helt underbar känsla att få stå där och säga att vår dotter behöver ett pass... VÅR dotter.

Lilltjejen charmade hela högen av poliser som befann sig på platsen, och det gick ganska så lätt att fixa bilden med. Två försök var vad som behövdes. Efter promenerade vi lite på stan och så shoppade vi loss en del inför Kreta. Köpte mina första riktiga plagg sedan en evighet. Bland annat en klänning som jag nog ska trivas i under varma sommardagar.

Imorgon ska jag för övrigt på ultraljud (vet inte om jag nämnt det?) på kvinnokliniken. Har tackat ja till att delta i en studie som inriktar sig på kejsarsnitt. Ser faktiskt fram emot att göra ett ultraljud för en gångs skull. Spolningen ser jag kanske inte lika mycket fram emot. Det de ska göra imorgon är att se hur mitt snitt har läkt och ser ut. Skulle de hitta något kommer jag få veta det och bli vidarskickad. Har vi sen turen att lyckas bli gravid igen, kommer jag att göra två ultraljud till där de tittar på hur graviditeten påverka/påverkas av snittet/ärret. 

Ska bli skönt att få en riktigt ordentlig kontroll av ärret efter snittet innan vi ens verkligen börjar med att sätta igång med syskonförsök.

torsdag 28 maj 2015

6 månader sedan BF

Idag är det 6 månader sedan BF, men utan att busfröet hade kommit trots att de trott hon skulle komma tidigare. Helt ofattbart hur mycket som hänt och hur tiden bara har sprungit iväg. Tyvärr har det varit många tunga och jobbiga dagar, 

Igår bokade vi semesterresa, en vecka på Kreta blir det efter midsommar. Vi velade mellan lite olika resmål, men lotten föll tillslut på Kreta för det var dit vi reste när remissen äntligen kommit fram till RMC och vi hoppades på och drömde om att det skulle bli vår sista sommar och resa utan att jag var gravid eller med bebis. Så blev det inte riktigt. 

Kan erkänna att jag aldrig haft sån resfeber som jag har nu. Känns helt overkligt att vi ska ut och resa med en bebis, en bebis som ÄR vår. Imorgon på vår lilla tjejs 6 månadersdag ska hon och jag gå till polisen och fixa med hennes pass. 

Denna resan känns verkligen välbehövlig och att få komma iväg bara vi tre är något vi behöver, inte minst jag och mannen och vårt äktenskap. 

Händer en hel del just nu här hemma. Var hos veterinären i tisdags med vår äldsta hund, en juvertumör som växt explosionsartat sista två veckorna så på onsdag ska hon opereras. Och igår hade vi en mäklare på besök för att värdera lägenheten (så dagarna innan har det gått åt en hel del tid till att göra så att lägenheten visar sig från sin bästa sida). Vi har väl så gott som bestämt oss för att sälja och flytta till hyresrätt medan vi letar efter vårt drömhus. 

Nästa vecka är mannen iväg torsdag-fredag i Stockholm på förhandlingar med jobbet, så då blir jag ensam med lilltjejen och nyopererade hunden. Den andra hunden får flytta till mannens mormor och morfar några dagar i samband med operationen.

torsdag 21 maj 2015

1 år och 8 månader

Det har varit fullt upp mest hela dagen känns det som. Så det är oerhört skönt att lilltjejen äntligen somnade för ca halvtimmen sen. Måst fixa och förbereda lite inför morgondagen när vi ska iväg igen. Imorgon ska vi iväg och träffa vän med dotter. Och för att vara lite sentimentala ska vi mötas upp på samma ställe som vi alltid gjorde när vi plugga tillsammans på högskolan. 

Idag är det åter igen den 21. Och det innebär att det redan gått 1 år och 8 månader sedan Bella föddes och togs ifrån oss. Har knappt hunnit reflektera över det idag, för jag har haft fullt upp hela dagen. Men igår satt jag och tittade i hennes album och tittade på alla bilderna, dikterna och avtryck vi har i det. 


Bellas ljus här hemma.

Fick ett väldigt fint meddelande idag från Mios mamma. Och en liten klump föll från bröstet, var så skönt att känna att jag fattade rätt beslut (kan erkänna att jag var supernervös för hur hon skulle ta det) med att skicka en liten grattishälsning. 

För övrigt kändes det som om jag och lilltjejen skulle flytta idag, till BVC och kuratorn. Fick packa ner en rejäl packning då vi skulle spendera några timmar där idag. Först var det föräldragrupp, sedan kuratorn och KBT och som avslutning 6 månaderskontroll av lilltjejen. 

Besöket hos kuratorn kändes väldigt bra idag, underlättade att lilltjejen för en gångskull sov igenom det så att jag och kuratorn kunde fokusera helt på mig. Dock har det väckt en hel del frågor som jag måste fatta beslut om, och att fatta besluten utifrån vad som är bäst för mig och ingen annan. 

Lilltjejens 6 månaderskontroll (hur är det möjligt att hon blir 6 månader i slutet av nästa vecka?) gick hur bra som helst, läkaren var supernöjd med henne och hon fick en stor fin OK stämpel i baken. Dessutom så godkände hon att lilltjejen ska vaccineras mot mässling redan nu (om ca 1,5 vecka), så att vi kan ut och resa i sommar. Utan den hade jag inte rest, så nu ska det bokas resor. Hon växer så det knakar vår lilla tjej. 69 cm lång (68 cm för två veckor sedan) och väger nu 6840 gram, så hon har hämtat igen sig på vikten sedan hon var sjuk och är tillbaka på sin kurva igen.

Någon som har något bra tips på weekend med bebis? Tänkte åka på det när vi har vår bröllopsdag. Sen blir det en charterresa med, men vilket land har vi inte bestämt än.