Då var det tisdag, och det är idag två veckor sedan mitt cerklage togs. Det är även så att jag idag är tre dagar från BF. Behöver jag ens nämna hur jobbigt jag tycker att detta är nu? Jag tycker så klart att det är helt fantastiskt att min kropp lyckats (med en massa hjälp) hålla en graviditet full tid, men det gör också så ont i hjärtat att veta alla de här "extra veckorna" jag varit gravid (räknar från 34+0) hade räckt för att Bella skulle överlevt.
Och ja, jag vet att man inte kan göra något åt det och det som hände, hände. Men hjärnan och hjärta är som de är, speciellt när man är i sorg. För mig känns det verkligen som att jag idag har gått över tiden med två veckor (även om jag inte nått min BF än), och det är inget som någon kan ändra på - utan så känns det för mig.
På eftermiddagen igår var jag i alla fall hos barnmorskan för kontroll. Allt såg bra ut både för mig och busfröet, och en ny tid sattes i slutet på nästa vecka. En tid som jag verkligen hoppas på ska avbokas för att busfröet är fött.
Så det är bara att fortsätta vänta, busfröet verkar i alla fall trivas bra där inne - är trots allt två veckor sen vi lämnade över ett "vräkningsbesked" genom borttagningen av cerklaget. Är så uttråkad att jag inte vet vad jag ska hitta på. Samtidigt som jag vill göra allt, känner jag mig trött och vill bara vila - vilket blir väldigt motsägelsefullt. Längtar tills mannen kommer hem, så att jag åtminstone har någon att prata med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar