fredag 29 november 2013

Och där kom den

Dagen kunde inte börja sämre. Hade mina misstankar redan när jag gick och la mig igår. Men morgonens toabesök innebar bekräftelse på att först försöket med insemination inte fungerat. Var bara att vänta på att klockan skulle bli 8.00 så jag kunde ringa till RMC och meddela att blödningen kom idag, två dagar innan TD. 

Eftersom min TD är på en söndag och eftersom det även är tredje blödningsdagen, så bestämdes det att jag på söndag morgon ändå ska ta ett graviditetstest och är det negativt ska jag ta min Pergotime på kvällen. Ska återkomma till dem på måndag igen, men VUL och recept på Gonal-F är bokat och iväg skickat. 

Ska jag hitta något bra överhuvudtaget med dagen, så är det att eftersom blödningen började idag hinner vi med vårt andra försök innan det är jul- och nyårsstängt på RMC. 

Nu ska jag tända ett ljus, krypa upp i soffan och fortsätta gråta. Är så trött på alla motgångar, all sorg och på att hela tiden kämpa i motvind. 

torsdag 28 november 2013

3 dagar kvar

Nu är det 3 dagar till TD. Bara tanken får magen att (nästan) vända sig ut och in. Varje toabesök är värre än det förra. För tänk om där är blod på pappret. Utifrån tidigare försök, borde blödningen komma idag, imorgon eller på lördag. Om den tänker komma alls. Har varit med om ett misslyckat försök där min blödning aldrig kom (men med blodprov och VUL innan, fick sättas igång med en omgång Provera).

Mina känslor väller över hela tiden, både igår och idag har jag spenderat större delen av dagen med att gråta. Jag saknar vår lilla Bella så sjukt mycket, och vad jag än gör (och var jag än är) blir jag konstant påmind om vad vi aldrig kommer få uppleva tillsammans med henne. 

Fick dock lättat lite på trycket igår. Pratade med min faster, en av väldigt få (som jag känner) som vet hur det är, och som verkligen förstår vad vi går igenom nu. Fick bekräftat att jag inte är ensam om att känna som jag gör och ha de tankar jag har. Sen så skickade en gammal bekant ett väldigt privat men ärligt meddelande till mig, orkade dock inte läsa det helt igår. Var helt slut efter samtalen med faster, men ska försöka läsa igenom det idag och svara henne. För det hon skrev var "skönt" att höra.

onsdag 27 november 2013

Böckerna är här

Som jag nämnt i tidigare inlägg på bloggen, så har jag beställt lite böcker om ämnena: sorg, missfall och ofrivillig barnlöshet. Idag kom så äntligen böckerna. Eller äntligen är nog fel ord, för jag kommer få kämpa mig igenom läsningen. Misstänker att tårarna konstant kommer rinna ner för mina kinder, det gjorde de nämligen redan när jag beställde dem. 



Har som sagt inte läst dem än (inte helt i alla fall), men tänker ändå berätta om vilka böcker köpet innehöll.

Mellan hopp och förtvivlan. Av Karin Tideström & Ylva Sundgren.
En bok om ofrivillig barnlöshet. Av Jenny Andén Angelström & Anna Sundström.
Medan körsbärsträden blommar (om sorgen efter förlusten av ett barn). Av Jeanette Neij.
När brustna hjärtan läker - En introduktion till sorg och sorgbearbetning. Av Anders Magnusson.
Missfall. Av Lena Elg.
Missfall - Med rätt att sörja. Av Pernilla Hjort.

Jag vill även passa på att tipsa om att om ni ska beställa någon bok till er själv eller någon annan att göra det via godhandling.se. För då kommer företaget i sin tur att donera en del av värdet till olika organisationer (man väljer själv vilken organisation de ska donera till). Mina böcker beställde jag hos Bokus via godhandling.se och på så sätt har jag även sett till att det har kommit pengar till Wabbie Foundation.

tisdag 26 november 2013

Dagarna går...

Dagarna går framåt, men kvällarna och nätterna är det värre med. Har lätt för att sysselsätta mig under dagarna, det är antingen jobb, möte (om det är mindre grupp av människor) eller sovmorgon om jag är ledig på dagarna. Sen fixar jag med lite hushållssysslor, myser med hundarna, tar några promenader med hundarna och så förbereder jag kvällsmaten. Sen har dagen gått. 

Kvällarna, känns långa och som att de aldrig ska ta slut. Samtalen är få här hemma, mannen orkar inte prata när han kommer hem från jobbet - då det är det ända han gör hela dagen. Ni kan gissa vem (jag) som blir irriterad av detta. Mer irriterad när jag gått hemma ensam hela dagen, och bara längtat på att han ska komma hem så jag har någon att prata med (hundarna är inte de bästa att ha en dialog med).

Nätterna är värst, har fortfarande inte fått sovit "riktigt gott" sen missfallet. Har svårt att somna, tänker alltid på Bella när jag lägger mig. Vet inte varför, men så är det. Har väl att göra med att min hjärna går på högvarv under sena kvällar/nätter. Vaknar varje natt, minst två-tre gånger. Har en hel del mardrömmar fortfarande, dock har de minskat lite och sker inte varje natt längre (inte vad jag vet i alla fall). 

5 dagar till TD. Och jag vet inte vad jag ska tro om olika känningar jag har i kroppen, för jag är inte helt på det klara vad min kropp försöker säga mig längre. Jag känner helt enkelt inte igen alla konstigheter den håller på med. Försöker köra på inställningen att det blir ett negativt svar (önskar så klart något helt annat). Känns som det är lättare att räkna med sämsta möjliga utgång, för då kan det bara bli bättre. 

söndag 24 november 2013

Journalen

Har lagt in en beställning för att få ett utdrag från min journal från september. Dels för att själv få läsa igenom vad som står skrivet om de värsta dagarna i mitt liv. Men även för att jag ska skicka in det till Skatteverket/folkbokföringen.

Har fixat allt annat för att få Bella registrerad som vår dotter genom AFB-relation, men har inte känt mig stark nog att få min journal. Brev och en direktadress till handläggaren är klart, och nu har jag även fått hem journalen.

Pratade med läkarsekreteraren i början av veckan, och hon såg till att skicka iväg det till mig direkt i ett rekommenderat brev. Kändes väldigt skönt när hon frågade om hon skulle skicka det som rekommenderat, för då är det ingen risk att det hamnar i "fel händer". Hämtade ut det idag.

Var riktigt jobbigt att läsa, inte riktigt så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Det de skrivit stämmer i alla fall överens med hur min egen upplevelse av det var. Tårarna kom redan när jag började öppna kuvertet, och fortsatte rinna medan jag läste allt.

Då är det "bara" en vecka kvar till TD. Vet dock inte om jag kommer ta testet då eller dagen efter. För att ta testet och sen jobba i 13 timmar känner jag mig inte ett dugg intresserad av. Oavsett resultat.

lördag 23 november 2013

Nja...

Fick sovit flera timmar inatt, dock vaknade jag flera gånger. Så jag kände inte mig utvilad när jag vaknade idag heller. Humöret var också detsamma. Steg dock inte upp (undantaget toabesök), lyckades slumra till en liten stund till. Dock blev jag för hungrig runt 11 tiden, så då fick jag upp och fixa till lite frukost/lunch. 

Efter att jag ätit, gick jag tillbaka till sovrummet och kröp ner i sängen. Hundarna var på, så de följde med och den gamle kröp så klart in under täcket och la sig i min famn. Hon verkligen älskar att ligga i min famn med huvudet på min arm och under täcket. 

Då det är helg, och jag bara är ledig varannan helg ville jag inte slänga bort den helt. Så på eftermiddagen tog vi hundarna och cyklarna, och promenerade bort till mannens mormor och morfar. Mannens morfar ska byta slangar och däck till oss. Tur att vi har honom, vår "fixare". Blev att vi stannade ett tag, blev fika och lite prat. 

När vi gick där ifrån, tog vi en omväg förbi sushistället och köpte med oss sushi hem. Skönt att slippa laga mat idag. Och att få lite "lyxigare"mat på helgen klagar jag inte på. 

fredag 22 november 2013

Dagarna är över

Efter två långa dagar på jobbet, både idag och igår på Bellas 2 månadersdag är jag äntligen hemma. Har varit två riktiga skit dagar och jag är glad att de är mer eller mindre över. Har redan duschat och fixat med allt som ska fixas, så jag tänker inte ens njuta av att det är fredag. Jag tänker helt enkelt gå och lägga mig nu (brukar bli mycket senare i vanliga fall på fredagar). Hoppas på att jag sover bättre inatt än vad jag gjort resten av veckan.

Hoppas morgondagen känns bättre, och att livet känns lite lättare. För dessa dagarna har jag bara känt mig arg, trött, bitter, ledsen, slut, ensam och full av sorg. 

9 dagar till TD. Har lite känningar på olika håll i kroppen, frågan är bara om de är för en kommande mens eller om det är för att där är ett litet frö som växer. Känner mig inte ett dugg manad för att få veta, för jag vill verkligen tro och hoppas på att det ska bli ett plus. Men med tanke på hur tidigare försök varit/slutat och procenten att lyckas via insemination så är risken hög att vi inte får se något plus. Och då trivs jag bättre med att inte veta. 

torsdag 21 november 2013

2 månader

Idag är det den 21 november, vilket innebär att idag har vi varit föräldrar till vårat lilla underverk Bella i två månader.

Grattis på din 2 månaders dag! 
Vi älskar dig över allt annat och saknar dig lika mycket. Det går inte en dag utan att du finns i våra tankar och i våra samtal. 


 Allt vi kan hoppas på nu, är att där är ett litet frö som borrar in sig och stannar kvar, växer och bli ett litet syskon till dig. Så att du Bella får bli storasyster. 

onsdag 20 november 2013

Väntar

Känns som jag kan sammanfatta mitt liv med ett ord numera: Väntar.

Jag väntar på att böcker jag beställt ska levereras (böcker om missfall och om sorg),
väntar på att det ska bli TD,
väntar på att få se ett plus igen,
väntar på att få bli förälder med barn (inte bara vara förälder "utan" barn),
väntar på att det ska bli lördag (och få spendera lite tid med mannen),
väntar tills det att morgondagen är över,
väntar på mer energi och ork,
jag väntar på att leva och njuta av livet utan att sorgen tar över hela tiden.

Var på möte idag APT/yrkesträff. Höll på att gå där ifrån ganska direkt. Jag förstår inte varför alla möte ska komma av sig och det ska pratas om barn "hit och dit" (såna saker som snuttefiltar och om vem i gruppen som har barn och inte) istället för att hålla sig till dagordningen (och idag var det cheferna som gjort dagordningen som lika snabbt kom av sig...).

Men jag stannade, dock var jag inte ett dugg delaktig och kommer heller inte ihåg halva mötet. För jag valde helt enkelt att inte lyssna och bara fokusera på mina egna tankar istället, för att slippa höra deras diskussion. 

tisdag 19 november 2013

Vikten

Idag var det tid för veckans vägning. Och det var minus även idag (skönt), trodde det knappast då vi kört igång med nytt försök och allt. För min kropp har haft en förmåga att samla på sig rejält med vätska. Oavsett så försvinner gravid/slutat röka/tröstätit/sorg kilona hekto för hekto. De senaste tre veckorna har inneburit -2,6 kilo. Så jag har 9,8 kilo kvar som ska bort utifrån vad jag vägde som minst i somras (veckan innan jag plussade). 

Har kommit igång med mina rutiner ordentligt, och äter nu regelbundet igen (som innan missfallet) och motionerar. Så även om jag tillåter mig lite "tröstande choklad" nu, så kompenserar jag det med mer motion. Hur som helst känns det bra, och jag mår "bra" av att få tillbaka rutinerna - livet känns lite lättare genom att komma tillbaka till det "vanliga livet" (så som livet var innan pluset).

måndag 18 november 2013

Sådär

Idag är en "sådär dag". Ingen ork, trots många timmars sömn (12 timmar) var jag lika trött när jag steg upp som när jag gick och la mig igår. Känslan av att ligga på gränsen till att gråta vilken sekund som helst, har funnits hos mig hela dagen.

Tankar om detta försöket, Bella, vänner, familj, pengar och mycket där till ockuperar huvudet. Försöker göra som kuratorn sa, och försöker att ta det lugnt och inte göra för mycket på en gång. Försöker ta det lugnt och tänka/känna efter. Så idag har jag därför inte haft något inbokat på min lediga dag.

13 dagar kvar till TD...

lördag 16 november 2013

Saknad och älskad

Idag är det Bellas 8 veckorsdag, så efter att jag sovit och vi ätit kvällsmat blev det en tur till kyrkogården för att tända ett ljus åt henne. Saknar och älskar Bella så att det gör ont. Det finns numera en plats i hjärtat som för all framtid kommer tillhöra vår vackra och helt perfekta lilla ängel.

Dagen har varit förvånansvärt lätt. Sov bra, inga mardrömmar - utan istället en underbar och vacker dröm. Så när jag vaknade kände jag mig ganska fridfull och lugn. Känns skönt att få känna det ibland, och speciellt på en dag som denna.

fredag 15 november 2013

Åtta veckor

Idag är det 8 veckor sedan jag gick till jobbet som gravid och lyckligt ovetande om vad som skulle (och redan hade börjat ske) hända dagen efter.

Träffade kuratorn idag, var skönt och välbehövligt att få prata med henne idag. Enda gången tiden går fort numera är när jag sitter inne på hennes rum och pratar. Är så skönt att ha lyckats få en kurator som jag känner mig trygg med och som jag känner att jag kan lita på/öppna mig för (har aldrig lyckats med det innan).

Känns som att denna vecka spenderats på KK. Tre dagar och fyra besök har jag hunnit med denna vecka. 

Har haft en hel del känningar i magen idag. Hoppas att det är goda tecken - för jag har inte haft denna typen av känningar förr efter användningen av Ovitrelle (men sen är det också första omgången jag använt mig av Gonal-F. Så jag vet inte vad jag ska tro). 

16 dagar kvar till TD.

torsdag 14 november 2013

15%

Då var inseminationen gjord, och allt vi kan göra nu är att vänta och se vad testet visar om 17 dagar. Chansen att det ska gå vägen ligger på 15% - så vi vågar inte hoppas för mycket (även om allt vi vill är att vi ska tillhöra de 15% som lyckas). Efter allt vi tvingats gå igenom, kan jag känna att detta borde lyckas - så vi kan få lite medvind. 

Idag fick jag även en kallelse till specialistläkaren, så om allt går som det ska är jag gravid när jag ska träffa honom i december. Åh vad jag önskar att detta ska gå vägen! Och att vi trots allt som hänt, får spendera sista 1½ månad av året med att jag är gravid med ett litet syskon till Bella. Men som sagt 15% chans att det lyckas (vilket för övrigt innebär att det är 85% risk att det inte funkar). 

Närmsta tiden kommer spenderas i en konstant jakt på symtom/känningar och så klart i skräck. Varje toabesök kommer ske med hjärtat i halsgropen. 

onsdag 13 november 2013

Dagen före

Har varit på gott och ont som jag varit ledig idag. Tankarna har rusat runt i huvudet, både bra och dåliga. Men jag känner mig laddad (och livrädd) inför morgondagen. 13.15 tog jag min Ovitrelle precis som jag ordinerats. Allt vi kan göra nu är att hoppas på att äggblåsan växt till sig, och att det finns ett moget ägg som är redo att bli befruktat. Imorgon kör vi på första (och förhoppningsvis sista!) inseminationen.

Fick för övrigt utbetalning från FK idag (beskedet har inte dykt upp än - men det struntar jag i. Pengarna är i alla fall på mitt konto). Loggade in och dubbelkollade på "mina sidor" och jodå, min sjukskrivning var godkänd (Tack för att ni inte tjafsade). Fick även papper om utbetalning från jobbet på de pengar de drog för mycket av mig under sjukskrivningen, de kommer imorgon. - Så nu kan jag andas lite igen när det gäller ekonomin. 

Har spenderat dagen med att göra lite hushållssysslor (diska, städa och tvätta). Undrar när jag fick gjort så här mycket senast? Ett inre lugn värmer mig lite från insidan just nu, just idag, även när tårarna kommit. Hoppas att lugnet fortsätter imorgon och att det är ett gott tecken. Mängder av tankar far runt i huvudet, och jag låter dem göra det - både de glada och de sorgliga. 

tisdag 12 november 2013

Obduktionssvar

Idag kom det, svaret på obduktionen av Bella. Det var långt ifrån vad jag hade hoppats på. När jag stod i hallen och läste brevet, brast det - konstant gråt i över en timme och en känsla av hat till min egen kropp har infunnit sig.

Brevet från specialistläkaren
Jag hade verkligen hoppats på att där var fel på Bella, ett fel som hade gjort att hon aldrig hade kunnat överleva även om jag gått hela graviditeten. Istället får vi nu veta att hon var perfekt - inga fel. Utan att det handlar om att det finns ännu ett problem hos mig. Hur jävla orättvist kan det bli?

Nu när det gått ett antal timmar, känner jag mig lite bättre och lite lugnare. För om jag tänker efter så är detta det näst bästa svaret vi kunde få. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Ärligt talat så känner jag att det sämsta svar vi kunnat få hade varit att det var en infektion som orsakat missfallet. För då hade jag nog varit orolig för att det hade varit en kombination av de båda. 

Är just nu tacksam över att vi fick så pass bra nyheter igår och att försöket är igång - för annars vet jag inte hur jag skulle hanterat dagen. Inser att vår resa nu har förändrats rejält och att jag kommer få springa på KK stup i kvarten om vi får glädjen att plussa igen. Men det gör jag mer än gärna - kan lätt lägga in mig i nio månader om det skulle vara så, allt för att aldrig någonsin tvingas uppleva samma sak igen. 

Nu ska jag fortsätta att frossa i godis, för lugnande mediciner tänker jag inte röra (inte spriten eller cigaretter heller) vill hålla kroppen så ren det bara går i och med att vi är mitt uppe i första inseminationsförsöket. Och ja, man kan diskutera hur ren kroppen är av att äta en massa godis. Men den är bra mycket renar än vid alternativen. 

Med undantag för att jag ska ta Ovitrelle imorgon så är jag ledig, så min morgondag ska jag spendera med att läsa på om läkaren och om de olika behandlingar och allt runt omkring. Vill veta vad jag har att vänta. 

måndag 11 november 2013

VUL

Idag var det tid för VUL inne på RMC. Var med väldigt blandade känslor som jag satte mig ner tillsammans med mannen i väntrummet. Inte så mycket när det gäller detta försöket, utan mer allmänt. För vi skulle ju aldrig mer behöva sitta i det där väntrummet och fundera på om min kropp svarat på hormonerna eller inte. 

Lite efter 14.00 var det så min tur att hoppa upp i gynstolen och få gjort ett VUL. Slemhinna såg bra, så långt kändes det bra. När han kolla höger äggstock fanns det ingen äggblåsa som växt - alla var i samma storlek - så här fick jag en klump i magen. Tänk om jag inte reagerat på hormonerna. 

Men klumpen släppte direkt när ultraljudsstaven flyttades över till vänstra äggstocken, för där var det en dominant 15 mm blåsa. Ingen tvekan om att kroppen reagerat på behandlingen. Försöket är igång och fortskrider. 

Efter VUL så fick jag gå till SSK och gå igenom veckans plan. Gonal-F idag och imorgon sen 13.15 på onsdag ska Ovitrelle tas och på torsdag blir det insemination. Mannen ska dit kl 11 och lämna spermier och sedan 13.15 ska jag insemineras. 

Vi satt ganska länge inne hos SSK idag, pratade först om behandlingsplanen och sedan om Bella och allt runt om kring henne. Kändes så skönt att få prata om henne idag och att få höra SSK värmande (och bekräftande) ord. Efter RMC var det bara att sticka in om apoteket och hämta ut mer Gonal-F innan jag möte upp med underbara V och mannen stack tillbaka till jobbet. 

Eftermiddagen blev en mysig runda på stan med V, en del butiker, lång promenad (som inte känns så lång när man har så trevligt), god mat och massor av prat (skvaller med). Idag har varit en bra dag. V sa till mig att hon tyckte det var skönt att se "mitt gamla jag" igen. Och ja, det var skönt att få känna mig "som vanligt" - även om det bara är för några timmar. 

söndag 10 november 2013

Fars dag och kalas

Då var det andra söndagen i november, och med det är det återigen tid för fars dag - en dag som är lika jobbig som mors dag när man är ofrivilligt barnlös. För att strö ännu mer salt i såren kan jag bara lägga till att det svider ännu mer att vara förälder till ett änglabarn en dag som denna. 

Eftersom min älskade man är pappa till en liten ängel numera, så var jag tvungen att se till att fixa med en liten överraskning till honom idag. Så när han var ute med hundarna plockade jag fram en liten present och ett kort till honom (som jag gömt här hemma). För idag var hans första fars dag som pappa. 

Morgonen började helt enkelt väldigt känslosam i vårt hem, många tårar men även glädje och kärlek. Efter överraskningen åt vi frukost tillsammans, innan mannen stack iväg för att hjälpa mamma lite och innan vi skulle iväg för att fira min lillebror som imorgon fyller 17 år. 

Kalaset för lillebror var uppdelat på två ställen. Först åt vi middag hemma hos pappa, och sedan förflyttade vi oss allihopa hem till mamma för att äta tårta. 

Dagen har varit jobbig, rent känslomässigt - många människor och många barn - alla glad och en hög ljudnivå. Inget för mig, absolut inte numera - förr gick det oftast an några timmar, men nu är jag slut innan det ens har börjat. 

Börjar dessutom bli lite nervös inför morgondagen. Har haft en del känningar över livmodern och äggstockarna, så jag hoppas att vi får positiva besked imorgon när jag ska göra VUL kl 14.  

lördag 9 november 2013

Lördag

Inatt fick jag sovit en del, om jag räknar samman timmarna kommer jag nog upp i ca åtta timmar. Och enda anledningen till det är att jag valde att lägga mig igen efter att klockan hade ringt. Var inte tvungen att stiga upp, men dock innebar det att inget blev gjort innan vi skulle iväg. Men med tanke på att jag sov två timmar i sträck(!) utan att vakna, känns det som rätt val. 

Som resten av veckan var natten full av mardrömmar, skillnaden var dock stor när jag vaknade till - för inatt låg jag bredvid mannen. Även om han sov (väcker inte honom) så blir jag lugn av att ha honom sidan om, och vid de extra jobbiga drömmarna - så kryper jag in i hans famn och somnar om där efter en stund. 

Känns som dagen bara försvunnit, vilket inte är konstigt när man stiger upp efter 12 och sedan varit hos mannens mormor och morfar på middag (fira mormor som fyller år imorgon) sen kl 14. Lämnade dem runt åtta, körde hem och lämnade hundarna innan vi tog en sväng till mataffären för att fylla på kyl och frys.

Väl hemma igen, fick mannen packa in varorna medan jag tog andra sprutan Gonal-F. Resten av kvällen kommer spenderas i soffan framför tv med en (flera) kopp riktigt gott te och färska hallon & blåbär. Skippade godis idag - blev tårta idag, och det blir tårta imorgon med (känner mig riktigt nöjd med att inte köpa något godis alls idag). 

Önskar att jag kunde säga att jag mår bättre idag, men då skulle jag ljuga. Mår inte sämre än igår heller, så det är ändå något positivt.

fredag 8 november 2013

Bra, sämre, sämst

Denna veckan har gått från att vara bra, med positiva besked (start av nytt försök) till att bli en av de jobbigaste veckorna sedan missfallet och därmed förlusten av vår lilla Bella. Har så fort jag somnar mardrömmar och vaknar kallsvettig om och om igen. Att må dåligt och inte få någon sömn blir verkligen en ond spiral. 

Det är tur att jag är "ledig" denna helgen. Ska inte jobba, dock är vi bortbjudna både lördag och söndag. Så jag får helt enkelt se om jag orkar, som jag känner mig just nu - vill jag bara stanna hemma och få vara ifred. 

Tror en del av hur jag mår hänger ihop med att vi kört igång med nytt försök. Dåligt samvete över att vi "gått vidare", rädslan för att samma sak ska hända igen, rädslan för att vi inte kommer få se ett plus igen, hormoner som spökar, och så klart sorgen och saknaden. 

Idag har jag åtminstone lyckats sova lite mer än tre timmar utan att vakna - och vakna av att telefonen ringde, inte av någon mardröm. Så jag hoppas jag kan få sova ordentligt inatt med, om inte annat så får jag i alla fall sova bredvid min man vilket alltid underlättar lite. 

Nu ska jag försöka njuta av kvällen, mannen kommer snart hem - det är trots allt helg (ledig helg!). Men för min del blir det "bara saft" i glaset till myset, för ikväll kör jag igång med Gonal-F. 

onsdag 6 november 2013

Ingen bra dag

Det senaste dygnet är det egentligen. Jobbar natt denna veckan och natten till idag på jobbet har varit riktigt jobbig (hoppas denna blir lugnare - men det ser verkligen inte så ut). Idag har jag vaknat flera gånger med ett ryck, drömmarna har varit vedervärdiga och gjort ont i hela kroppen.

Tankarna har hela tiden gått till Bella och frågan om varför vi inte fick lov att behålla henne, varför vi inte skulle få bli lyckliga föräldrar, varför vi som kämpat så länge inte får behålla vår lilla flicka medan andra får behålla sin, vad vi gjort för att förtjäna detta helvete osv.

Tror att en av de utlösande faktorerna till att dagen verkligen varit skit, var att jag läste när prinsessan M har sin BF. Den är nämligen samma dag som vi hade vår BF på. Att de dessutom väntar en flicka gör allt mycket jobbigare. För det innebär att det kommer vara en jäkla massa bilder och text som kommer att påminna mig om vad jag (vi) inte får uppleva och går miste om med Bella.

Ja, idag är jag bitter, nedstämd, ledsen, full av sorg och ilska, orkeslös, stressad och helt enkelt trött på att livet ska var så jävla jobbigt.

tisdag 5 november 2013

Kommit ut?

Att berätta eller inte berätta om vad som hänt... Jag har valt att berätta för alla om vad som hänt. Redan kvällen Bella föddes la vi upp på Facebook att vi nu efter mer än nio års kamp, äntligen blivit föräldrar till ett litet änglabarn.

Sedan dess har vi berättat efterhand som frågorna kommit (frågor som: hur går det, hur mår ni, hur är det med magen, vad har du/ni hittat på den senaste tiden osv). Jag vill inte dölja vad som hänt, och sen så är det skönt att de vet. För då behöver de i alla fall inte komma med korkade kommentarer om att jag verkar oengagerad, trött, tyst, ledsen osv...

För att slippa den värsta repliken "då får ni på det igen" så säger jag direkt att vi försökt i snart tio år. Så på något sätt känns det som jag/vi nu har kommit ut ur garderoben. Vilket känns både bra och jobbigt. Jag har blottat mitt djupaste sår för människor som jag aldrig trodde skulle få veta det, men vad gör det, när jag får berätta att jag är mamma till vårt önskebarn Bella.

måndag 4 november 2013

Då sätter vi igång

Fick pratat med RMC idag, och det blev med en av deras barnmorskor idag (inte SSK som det brukar vara). Berätta att mensen kommit och att vi vill veta när vi får köra igång. Hon kollade så klart min journal samtidigt som hon pratade med mig.

Resultatet av samtalet blev att det beslutades att jag ska få kör igång idag!! Så ikväll påbörjar jag hormonstimuleringen inför inseminationsförsök 1 (eller vad vi hoppas blir försök 1 - för vi vet ju inte om hormonerna är rätt inställda än). 

Fick frågan om jag (vi) känner mig redo, inte bara fysiskt utan psykiskt. Svarade ärligt, att jag kommer nog aldrig bli helt redo igen - men jag vet att jag vill och att jag vill komma igång så snart som möjligt. Vi vill få göra ett försök i år, vi vill inte behöva vänta mer. 

Folsyra och behepan har jag ätit sedan ett tag tillbaka, allt för att göra min kropp så beredd det bara går inför nästa försök. Alla medicinerna finns här hemma, vilket de har gjort sedan i somras. Allt vi kan göra nu är att hoppas på att allt går som det ska.

Så trots att regnet bara öser ner och allt känns så mörkt och kallt - känner jag trots allt lite glad och lättad idag. Vilket är första gången sen den 21 september. 

Den 11/11 får vi veta om hormonerna varit rätt inställda för mig, för då är det VUL. 

lördag 2 november 2013

Alla helgons dag

Denna dagen/helgen har aldrig förr varit något särskilt, det har bara varit en helg som alla andra. Men inte i år.

Dock spenderar jag helgen på jobbet. Så vi var och tände ett ljus för Bella och ett för min morfar redan igår kväll. Var och köpte ljus som ska ha en brinntid på ca120-150 timmar. Problemet är att vädret inte är det bästa hos oss, blåser och regnar - så det finns en risk att de slocknat. Om jag orkar efter jobbet, blir det nog en sväng förbi kyrkogården för att kolla om ljusen fortfarande brinner (känns extra viktigt att de brinner denna helgen än annars).

Kombinationen av att ha blivit bestulna (är så det känns) på vårt önskebarn, all stress runt om kring mig, jobba långt arbetspass, alla andras glädje, helgens tema, mensen och alla hormoner som den innebär, samt gårdagens tjafs med mannen, gör inte dagen (helgen) lättare.

Saknar dig så


*Vår ängel*

Vi saknar dig vår ängel
och sorgen är så stor.
Vi ville lära känna dig mer,
både far och mor.

Du bor i våra hjärtan 
men i oss finns ett sår.
Ett barn för lite
finns det alltid i familjen vår.

-okänd

fredag 1 november 2013

Färdig läkt?

Idag chockade min kropp mig ganska rejält, den var snäll nog att ge mig små förvarningar - så som ont i magen (senaste dagarna, veckan om jag tänker efter) små finnar (men det får jag när jag är stressad med) och ljusrosa på pappret när jag var på toa i morse. Efter en timme på jobbet kom mensen med buller och bång, tur att jag hade trosskydd och att jag dessutom hade bindor i väskan. 

Jag kan bara tolka det som att min kropp nu är färdig läkt och där med fysiskt redo för att köra igång med nya försök. För varför skulle jag annars helt plötsligt få mens bara så där? Jag har inte mens av mig själv, eller jo - om jag har "tur" så har jag det naturligt en eller två gånger om året. 

Försökte ringa RMC gick inte så bra, långa köer och sen stängde de telefonen tidigare än vad telefontiden är (hade gärna velat börja redan nu med nästa försök). Så på måndag ska jag börja jaga dem igen. För nu vill jag ha ett startdatum, jag vill komma igång i år! Jag vill inte vänta tills nästa år. Men jag vet också att då är det lite snävt med tiden, för de har stängt v 52 och v 1 så alla starter med insemination och ivf måste planeras utifrån det. Sen vill jag helst ha ett startdatum att meddela kuratorn när jag ska träffa henne den 15/11.

Mensen ger mig verkligen blandade känslor. Jag är överlycklig över att den dykt upp och visar på att kroppen är redo (min tolkning) för att köra igång. Samtidigt så känner jag ett väldigt obehag i hela kroppen, dels av att se blodet (påminner om missfallet) men jag har heller aldrig haft så här ont över ryggen och livmodern vid mens (påminner om värkarna jag hade i början när Bella skulle födas ut) som jag har nu. Sen känner jag mig riktigt bitter, jag skulle ju inte blöda nu - och absolut inte i september heller - för jag var gravid.