torsdag 31 oktober 2013

Lyssnat på mitt hjärta

Idag har jag bokstavligt talat varit och lyssnat på mitt hjärta (även tittat på det). För klockan 08.00 var jag och fick gjort ultraljudsundersökning av mitt hjärta på sjukhuset. Kände mig inte ett dugg manad att stiga upp för att komma iväg och göra undersökningen. Dels så var jag lika orkeslös och slut när jag vaknade som när jag la mig igår och dels så är det bara ännu en påminnelse om graviditeten.

På samma sätt som när jag fick lyssnat på Bellas (hallonet var det då - innan vi visste att det var en liten Bella) hjärta, så fylldes hela rummet av ljudet. Dock mycket långsammare och dovare. Men jag förstår nu vad det är som vårdpersonal hängt upp sig lite på. 

Fick veta att det inte finns något som jag behöver vara orolig, utifrån vad hon kunde se. Det slutgiltiga svaret kommer jag få skickat till vårdcentralen och min läkare där, efter det att kardiologen (är inte den som gör undersökningen) har gått igenom alla inspelningar av ljud och bild och gjort sin bedömning. 

Vi pratade lite, och jag berättade vad som hade hänt och varför jag också bokat om tiden. Hon hade räknat ut det, för i remissen till undersökningen står det att jag är gravid och med bf i februari. Vilket innebär att det nu inte hade gått att missa en bebismage (för att göra undersökningen krävs det att man tar av sig alla kläder på ovandelen av kroppen). 

Innan jag lämnade rummet sa hon till mig att jag har ett riktigt starkt hjärta. Känns skönt att veta, för enligt mig så är det väldigt svagt och håller på att brista. Fast båda är korrekta egentligen. Fysiskt är mitt hjärta starkt, men psykiskt är det svagt och brister lite för minut som går.

onsdag 30 oktober 2013

Sov så sött Bella

Idag 13.30 tog vi vårat sista farväl av vår älskade lilla Bella. Vi var oroliga för vädret, men lagom till att klockan närmade sig 13.30 slutade det regna, molnen bröt upp, solen tittade fram och sken över oss vid graven.



Det var jag, mannen, mamma, pappa, svärmor, svärfar, prästen och begravningsentreprenören. Prästen pratade, jag och mannen sänkte ner Bellas urna, mamma la ner ett litet gosedjur och vi en ros. Ceremonin avslutades med att vi bad en bön för Bella och la blommor och ett hjärta med hennes namn och datum vid hennes plats.



Efteråt så körde vi (jag och mannen samt våra föräldrar) hem till min mamma, där vi åt prinsesstårta och drack kaffe tillsammans. Allt kändes så rätt på något sätt, känner mig lättad och lite lugnare nu - samtidigt som jag är helt tom. 

I bilen på väg hem slog det mig att vår dotter nu har fått sin sista sovplats någonsin och att det är hennes första natt där. Så jag frågade mannen om vi inte kunde ta en sväng förbi kyrkogården för att tända ett ljus för henne och säga godnatt. Det tyckte han med. Så vi körde hem, hämta ett gravljus och promenerade bort till kyrkogården. Tände ljuset och sa godnatt till vår lilla Bella.



Även om dagen har varit riktigt jobbig, så har den känts så skön och avslappnad. Vi är båda helt slut här hemma, men samtidigt så har någon sorts ro infunnit sig.

tisdag 29 oktober 2013

Plus på vågen

Idag har det varit möte för min del. Kände redan igår att det inte fanns en chans att jag skulle kunna sitta där mellan 8.30 och 16.00. Så jag blev lite lättade när sekreteraren skickade ut att mötet avslutades senast kl 14.00 idag. 

Dagens första möte kände jag inte någon direkt ångest inför. Kan vara för att inte alla visste vad som hänt, och för att det "bara är ett gäng gamla gubbar" och jag på dessa möten. Men de som visste börja med att säga att de tyckte det var skönt att se mig och frågade sen hur jag mår.

En av våra tjänstemän (som jag har en ganska bra relation till - men som inte vetat vad som hänt, då jag inte han berätta för honom att jag var gravid) frågade hur det var med mig. Han hade hört att jag varit sjukskriven, men inte varför. Valde att berätta som det var genom att först säga att jag imorgon ska begrava min dotter. Så under våra små pauser på mötet pratade vi en hel del om det, och jag ska säga att det var ganska skönt att prata med en pappa i övre medelåldern om alltihopa. Han gav mig så mycket kraft, utan att göra något.

Efter mötet var jag iväg och fixade med beställning av blomma till morgondagen, innan jag tog mig hem för att sätta mig och fixa så att mitt medlemskap hos ViktVäktarna blir aktivt igen. Tog inte många sekunder innan jag började gråta i luren, men personen på andra sidan var väldigt förstående och vi lyckades fixa det. Och jag blev aktiv medlem idag igen. 

Efter det har tårarna ökat. Ångesten inför att träffa konsulenten och för att gå in i ett rum fullt av människor helt ensam fick mig att bryta ihop. Pratade med mannen och han ställde upp med att följa med mig och hålla mig sällskap så jag slapp att vara ensam. Konsulenten vet exakt vad som hänt dessutom. Och som alla andra gånger - det var inga större problem. Tårarna rann, jag fick knappt ur mig några ord och massor av kramar. 

Resultatet på vågen blev: plus 9 kilo (totalt sen jag fick veta att jag var gravid och sluta röka innebär det ett plus på 12 kilo). Känns skit, men är inte ett dugg förvånad. Min konsulent sa att det inte var något konstigt med det, och hon tyckte inte det var så mycket. Hade kunnat vara mycket värre än det här, vilket hon faktiskt har rätt i. 

måndag 28 oktober 2013

Ännu mer utgifter

En dag som började relativt bra, bättre än förväntat är nog mer rätt beskrivning. Fick sig en rejäl vändning när jag och mannen skulle köra ifrån hans jobb vid 16.30. Men jag tar det i ordning istället. 

Mannen fick lite sovmorgon idag, för idag hade vi tid inbokad med prästen (samma som vid min konfirmation och vid vårt bröllop) som ska ha hand om Bellas urnsättning/begravning kl 10.00. Satt och pratade om allt möjligt med henne, samtidigt som vi planerade begravningen. Slutade med att vi var där i två timmar. Vi kände oss dock lite lättare när vi gick där ifrån.

Var hemma om en sväng och åt lunch tillsammans, var ute med hundarna och lite annat. Sen för att spara in på tiden och för att mannen lättare skulle kunna komma hem ikväll bestämde vi att han skulle köra in till jobbet istället för att ta bussen. Har varit stormvarning till och från hela dagen. Eftersom han ändå skulle köra, bestämde jag mig för att följa med, tänkte passa på att kolla i lite butiker när han jobbade resten av sitt arbetspass. 

Var och köpte sidenband och lite annat för att dekorera Bellas urna med (den är helt vit). Varpå expediten var så snabb med att glatt säga: "Jasså, du ska göra något trevligt dopkort nu då." Mitt svar kom lika snabbt, med tårarna forsande ner från kinderna: NÄ det ska jag inte. Jag ska dekorera min dotters urna inför hennes begravning. Det blev väldigt tyst i butiken därefter. 

För att komma iväg så fort som möjligt såg jag till att vara på mannens jobb när han slutade. Eftersom vi skulle fixa några saker på vägen hem (var det tänkt), men när vi kom ner till bilen blev vi totalt ställda först . sen arga, ledsna, förbannade och mycket där till. All ork som fanns försvann totalt. För den underbara stormen hade sett till att "göra sig av" med vår bakruta. Hela rutan var krossad och fanns inuti vår bil, tillsammans med grus, sand och sten. Antingen var det någon av alla vindbyar eller så vinden i kombination med något material från närliggande byggarbetsplats som krossat vår och ett flertal andra bilars bakrutor. 

Nu är bilen försäkrad, så vi "behöver bara" betala självrisken på 1700:- för att få fixat rutan. Dock kommer det till mer om det finns fler skador i bilen. Något vi får kolla upp och anmäla till försäkringsbolaget i så fall. MEN, 1700 är sjukt mycket pengar för oss just nu. Pengar vi inte har, för jag fick bara en halv lön denna månaden. Dessutom har de dragit alldeles för mycket i karens (minst 1200:-) för mycket och jag har inte fått besked om FK godkänner min sjukskrivning. Sen så kommer även kostnaden för begravningen av Bella, och begravningsentreprenörens arvode nu (vilket vi fortfarande inte vet var det kommer sluta på). 

Nä, så en dag som ändå kändes ganska så bra. Blev värre än jag trodde att den skulle bli.

söndag 27 oktober 2013

Blir en lång vecka

Idag går mina tankar till Jakten Efter Total Lycka, som igår fick sitt andra missfall och förlorade minisen Theodor. Önskar att jag hade haft något tröstande att säga, inser att det antagligen inte hade hjälpt (om jag kommit på något). Allt jag kan göra är att skicka de varmaste kramarna till er båda!


Då var snart denna långa och extremt krävande (främst psykiskt men även fysiskt) vecka snart slut. Det har blivit många prövningar denna veckan. Även om jag fick sovit en del inatt med, så kände jag mig allt annat än utvilad. Orken har varit totalt bortblåst och sorgen har gjort sig konstant påmind idag. 

Att lämna en så jobbig vecka bakom sig hade varit skönt, om det inte hade varit för att jag nu har en ännu värre vecka framför mig (med fler och större prövningar). Är många saker som måste fixas och en hel del telefonsamtal som måste göras, och så ska vi begrava vår dotter. 

Även om jag inte haft någon ork, lust eller energi för den del (samt gråtit lite titt som tätt) så körde vi iväg och fixade några ärenden idag. När vi var inne i en av butikerna hittade vi en liten prydnad som fick följa med oss hem. Detta trots att jag verkligen avskyr prydnadsfigurer och liknande. Den var precis vad jag behövde idag, och varje gång jag tittar på den känner jag en smula frid i hjärtat. 



lördag 26 oktober 2013

Kalas

Gårdagen tog extremt hårt på mig, ont både i kropp och själ när jag kom hem från jobbet vid 22.30. Kunde dock inte koppla av eller varva ner riktigt. Men uppkrupen i mannens varma och tröstande famn i soffan fick mig tillslut att somna till en stund. När han hade spelat klart, tog han ut hundarna på nattrunda och väckte mig - så att jag kunde lägga mig i sängen istället. 

Bestämde mig för att ta en lugnande innan jag la mig i sängen, i hopp om att få sova ordentligt. Det fick jag gjort och vaknade utvilad idag - vilket var extra viktigt. För om mötet med alla kollegor var jobbigt, så var planerna för dagen ännu värre. Idag har vi nämligen varit på 1-års kalas (systersonen), vilket innebar att jag skulle träffa hela familjen (mamma, pappa, syskon, respektive, syskonbarn och mormor samt svågerns syskon + barn) för första gången sen vi förlorade vår lilla Bella. 

Kan berätta att det var det värsta jag varit med om. Det var så klart skönt att se alla, men det gjorde så ont. Stod ut en stund, men tillslut orkade jag inte vara social (hade min padda med - så jag satte mig med den en stund istället) bara att vara i samma rum som alla andra var tillräckligt för att tömma mig på ork och energi. 

Efter lite mer än tre timmar, gick det inte längre. Så då tackade vi för oss och körde hem. Men jag försökte, jag tog mig dit, jag träffade (nästan) hela familjen för första gången sen missfallet (har bara träffat mamma och min lillebror sen den där dagen), jag stannade en stund, jag "njöt" av syskonbarnens skratt och glädje, jag sörjde att Bella aldrig kommer få träffa sina kusiner och de aldrig får träffa henne.

Kvällen har vi spenderat i soffan med film och godis (massor av godis)! För denna helgen tänker jag trösta mig med att äta allt godis och choklad jag vill och orkar. Avskyr det egentligen, men jag måste, jag vill falla tillbaka och använda den tröstande metod (snutten) lite. Rökningen har jag dock fortsatt att hålla mig ifrån, vilket jag känner mig extra stolt över. Tänk att jag klarat mig utan att röka, trots att jag är i mitt livs värsta kris.

Tänker dock att ta tag i vikten på tisdag. För som sagt så väger jag mycket mer nu än innan jag blev gravid. Målet är att få igång mina rutiner igen (skiter i om jag står still på vågen - bara jag inte går upp mer än vad jag redan gjort!) Så på tisdag ska mitt medlemskap på ViktVäktarna aktiveras igen då jag inte längre är gravid. 

fredag 25 oktober 2013

När fan ska det sluta???

Allt jag har i huvudet är svordomar, ilska och uppgivenhet. Anledningen? jo, det har funnits ett rykte om att en kollega är gravid. Idag fick vi veta att det stämmer (hon är tjänstledig, vilket alla på jobbet njuter av), Så nu kommer hon tillbaka redan den 20/12 istället (hon skulle komma tillbaka tidigast om ett år egentligen) och ska "jobba" till slutet av mars.

Allt jag vill göra är att gå hem och dra täcket över huvudet och aldrig någonsin stiga upp igen. För hur i helvete är det möjligt att världens jobbigaste och egocentriske människa som finns nu ska få barn (igen dessutom). En människa som aldrig någonsin kan tänka på någon annan än sig själv.

Sen hon började hos oss har vi bara haft problem. Min arbetsglädje är totalt bortblåst pga henne och hennes attityd och skygghet för att göra det minsta lilla på jobbet. Hon vet verkligen inte vad empati, medmänsklighet, ansvar eller samarbete är.

Jag (som alla väl) brukar säga att man inte önskar sin värsta fiende ska behöva få uppleva vissa saker. Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det mycket jag till och från faktiskt "önskar" att hon hade varit tvungen att vara med om/uppleva. För då hade hon kanske kunnat tänka ett steg längre.

Saken är nämligen den, att även om jag har svårt oavsett vem som är/varit gravid har jag tyckte det varit jobbigt. Ibland har det varit lite lättare att hantera men vissa har varit mycket värre än de flesta. Denna är den värsta av alla gånger.

Frågan är hur jag nu ska göra. Fram till den 20/12 är det lugnt, då jag inte kommer jobba med henne. Men där efter... Jag vet inte, måste påminna chefen om att hon fortfarande måste hitta en lösning med schemat i alla fall, jag jobbar mest av alla med henne. Och det varken orkar jag eller tänker jag att gå med på oavsett.

Nu kär det säkert flera som bara tycker jag är bitter eller rent av elak och en massa annat. Men detta är vad jag känner innerst inne och något jag bara måste få ur mig innan det bryter ner mig totalt.

torsdag 24 oktober 2013

När blir det bättre?

Idag har kroppen varit skit. Ont i svanken (som vanligt), ont i äggstockar och livmoder, huvudvärk och total brist på ork och tålamod (kämpar på för att överleva dagen på jobbet - men brist på tålamod är ingen bra kombination med mitt jobb). 

Vill bara fungera igen, och ha en kropp och hjärna som inte konstant bråkar med mig (dvs inte bråkar mer än vad den gör genom PCOS och allt annat som jag är van vid). Om någon missat det, så hatar jag verkligen att ha PCOS. Den är helt enkelt den stora boven i hela situationen.

Till och från önskar jag att jag bara kunde få radera de senaste månaderna, främst när det gör som mest ont i hjärtat. 

onsdag 23 oktober 2013

Tecken?

Satt och kollade lite i min kalender idag, när jag ändå höll på att boka om tiden för ultraljudsundersökningen av mitt hjärta. Helt plötsligt la jag märke till att en viss dag är väldigt speciell (vill inte skriva ut vad det är - för det är något som jag vill hålla privat) i år.

Tog en bild på kalendern och skickade till mannen. Tillsammans med frågan: "Ska vi se det som ett tecken från ovan eller???". Han höll med. Vi väljer att se det som ett gott tecken inför framtiden (även om det är sjukt svårt). Vi behöver verkligen något bra och positivt i våra liv. 

Fått gjort en hel del idag, allt för att inte behöva tänka på morgondagen med andra ord. En ganska lång och en mindre runda med hundarna, lagat en hel del mat och lagt i frysen, dammsugit lite, tvättat och slängt papper i insamlingen. Har inte gått särskilt bra, men jag har i alla fall fått gjort en del här hemma idag - även om orken fortfarande är borta.

Har kommit fram till en sak också, jag måste börja skriva listor med saker jag (vi) behöver få gjort, människor/företag som måste kontaktas osv. För jag vet att jag måste, men jag orkar inte. Däremot så gillar jag listor, för då kommer jag inte undan (och jag kan skriva upp exakt vad/vem/när/hur/varför i listan) och så kan jag bocka av och se att jag kommer framåt. 

tisdag 22 oktober 2013

Bokat datum

Idag ringde prästen för att bestämma datum till Bellas begravning/urnsättning. Den kommer att ske nästa onsdag, och vi ska träffa prästen på måndag för att gå igenom detaljerna. Måste säga att det känns "bra" att datum och tid nu är satt och att vi äntligen kan få ge Bella en sista plats. En plats vi alltid kommer att ha, förutom den som finns i våra hjärtan.

Tvingade mig själv att ta tag i saker och ting här hemma, trots total brist på ork. Så idag fick jag tvättat två maskiner tvätt och all disk är nu diskad. Imorgon ska jag försöka mig på att ta ett varv med dammsugare och mopp. Måste börja få igång vardagsrutinerna igen (så som laga mat, städa, träna, sova, äta regelbundet osv). Har inga fungerande rutiner överhuvudtaget numera. Kommer knappt ihåg hur mitt liv fungerade innan missfallet.

Ikväll har vi varit och besiktigat bilen, inga problem där inte. Tack och lov! Något som dock slog mig i bilen är att på torsdag och fredag ska jag jobba igen, hela dagarna - vet inte hur jag ska klara av det. Men det värsta som jag kom på, är att vi på fredag har arbetsplatsträff. Jag ska alltså sitta i samma rum som alla mina kollegor + chef samtidigt. Bara tanken av att behöva befinna mig i ett rum fullt av människor får mig att gråta, och jag kan inte komma undan - för mötet är under min arbetstid på min arbetsplats.

Har även fått tid till ultraljud och undersökning av hjärtat (dvs den fortsatta utredningen på de konstiga ljuden de hör från mitt hjärta). Måste dock ringa och boka om den, fått tid på fredag kl 8.00 (börjar jobba 10.00 och undersökningen beräknas ta en timme). Hade funkat egentligen, om inte allt som hänt hade hänt. Men nu inser jag att jag helt enkelt inte orkar med en så lång dag. Sen är det inte direkt brådskande längre heller med undersökningen - för nu är där inget BF att ta hänsyn till. 

måndag 21 oktober 2013

1 månad

Det har idag gått en månad...

En månad sedan den värsta dagen i våra liv.
En månad sedan vi förlorade dig.
En månad sedan allt förändrades.
En månad sedan glädjen förvandlades till sorg
En månad sedan vi tvingades säga hejdå.
En månad sedan meningen med livet togs i från oss.

I en månad har vi nu kämpat för att överleva.
I en månad har vi frågat oss varför.
I en månad har vi försökt att börja leva igen.
I en månad har vi varit utan dig.
I en månad har vi saknat dig.
I en månad har vi bara önskat att vi aldrig skulle behöva få uppleva detta.

Från dagens besök på kyrkogården.

Bella 1 månad

Idag är det en månad sedan Bella föddes. Grattis på din en månadsdag min älskade lilla flicka.

Väntar på att mannen ska komma hem från jobbet, därefter bär det av till kyrkogården. Har varit och köpt blomma och ljus till Bella och sen har jag även köpt två bakelser till mig och mannen, för ikväll ska vi försöka fira vår dotters en månadsdag.

Min kropp strejkar, har ingen ork, ingen kraft ingen lust till något. Och en hjärna som går på högvarv med känslor som strider mot varandra. Mer tänker jag inte tjata om det idag, för idag vill jag att det ska vara en bra dag. Vill bara känna lite glädje över vår älskade dotter idag.

söndag 20 oktober 2013

Helgen är över

Veckan är över och lika så är mina två första pass på jobbet. Att vara tillbaka på jobbet är med blandade känslor. Var skönt att få det överstökat, och det var skönt att börja med två nätter (samt att det var samma pass i schemat som när vi förlorade vår flicka) - slippa vara lika social som det krävs när vi jobbar våra dagpass. Men jag är helt slut, både fysiskt och psykiskt. Det har aldrig varit så jobbigt och ansträngande att jobba som denna helgen varit.

Kroppen var så klart snäll och reagerade på detta, och gav mig en trevlig släng av feber. Vaknade helt genomblöt och med 38 grader i temp. Så nu får jag hålla koll på det med. För övrigt så ska sista tabletten med järn tas ikväll. Sista tabletten av alla de mediciner som skrevs ut efter missfallet (undantag är värktabletterna, har fortfarande ont till och från - men försöker låta bli att ta dem ändå).

Dagen har varit lugn, vilket jag behövt. Vi har verkligen inte gjort mycket här hemma idag, finns många måsten att ta tag i (som städa, diska, tvätta, måla osv) - men orken är borta hos oss båda. Dock så samarbetade vi och byta glödlampa på ena halvljuset i bilen, den ska på besiktning i veckan och lampan dog här om dagen. 

Denna långa och jobbiga helg avslutade vi med att äta ute. Det blev indiskt, så gott det var (vi kom fram till att det är minst två år sedan sist). Innan dess var vi köpte en liten blomma till Bellas minnesplats här hemma. Imorgon blir Bella en månad! Så imorgon när mannen kommer hem från jobbet ska vi iväg och sätta ljus och blommor till henne. 

lördag 19 oktober 2013

Fyra veckor

För fyra veckor sedan - idag, förändrades våra liv totalt. Vi blev föräldrar, till en liten flicka. En flicka vi inte fick en chans att visa hur mycket vi älskar eller lära känna. I samma sekund som vi fick träffa henne för första gången, tvingades vi också att säga farväl till henne.

Vårt älskade och efterlängtade lilla  underverk, vår lilla Bella. Du kommer för alltid att vara en del av oss.

Puss och kram från mamma och pappa.

Tillbaka till vardagen?

Första arbetspassen är avklarat, och jag överlevde. Nu blir det att försöka sova och ladda upp för ett nattpass till.

Kan berätta att jag aldrig hade kommit iväg till jobbet utan mannen och mamma. Började gråta ca 1,5 timme innan jag skulle börja mitt pass. Handlade dock inte bara om att jag helt plötsligt skulle börja jobba igen. Det handlade lika mycket om att det var vid den tiden för fyra veckor sedan som hela detta helvete tydligen började. Och sen är det första natten utan min man sedan missfallet.

Mannen körde mig till jobbet, grät hela vägen (inte så långt - men ändå). Panik! Vi var ute i god tid, så jag hade tid över till att samla mig (bli peppad och överöst av kärlek i bilen av mannen) innan jag gick in på jobbet.

Lyckades hålla tillbaka mina tårar och vara "normal" 5 minuter, sen ville brukaren krama mig. Denne vägrade släppa taget om mig, och klappade mig över ryggen. Då kom tårarna (jag fick veta att de saknat mig, och att de var glada att jag är tillbaka), sen så var det inte bara jag som grät. Både kollegan och brukaren hade också tårar. Var "rätt" (kan man ens säga så?) kollega på plats, hon har själv förlorat ett barn. Så arbetspasset blev mer personligt än vanligt på jobbet.

Idag är det fyra veckor sedan vi blev föräldrar... FYRA VECKOR!... sedan vi förlorade vårt önskebarn. Det gör ont i hela kroppen, speciellt när jag tänker på hur annorlunda allt hade varit om inte allt hade gått så åt helvete den där helgen. Då hade vi fortfarande varit blivande föräldrar, istället för att som vi är nu - föräldrar utan ett barn. 

fredag 18 oktober 2013

Panik

Hjälp... Om bara några timmar ska jag börja jobba. Känner hur paniken, ångesten och rädslan stiger för varje minut. Hur ska jag klara att jobba igen? Hur? Försöker lugna mig själv igenom att om och om igen upprepa för mig själv att jag inte behöver dölja något, alla på min arbetsplats vet exakt vad som hände för fyra veckor sedan (exakt fyra veckor imorgon) som gjort att jag varit hemma och sjukskriven.

Dagen har varit riktig dålig med, ingen ork, ingen lust, ingen glädje, inget hopp om framtiden men massor av ilska, sorg, hat, trötthet och undran. Längtar tills mannen kommer hem - vill och behöver få krypa in i hans varma famn och få lite tröst och styrka.

torsdag 17 oktober 2013

Mycket på en dag

Dagen har gått av bara farten, och jag är helt slut både fysiskt och psykiskt. Det började med en tidig morgon, hade tid hos kuratorn 8.30 så jag fick stiga upp redan lite efter 06 (har nog inte hänt sedan innan jag tog min examen). Var skönt att träffa kuratorn och få prata av mig lite inför att jag ska gå tillbaka till jobbet imorgon kväll. Om knappt en månad (15/11) ska jag träffa henne igen, antingen med eller utan mannen (han får själv välja om han vill vara med då).

Efter träffen med kuratorn tog jag en kort sväng i några butiker medan jag väntade på att möta upp kära V. Senast vi träffades var för en evighet sedan, dvs när jag var gravid. Var skönt att träffa henne, och känna sig lite "normal" igen. För att inte tala om hur skönt det var att få gråta, prata om och älta en massa (tack underbara du för att du orkade lyssna på mig V). Sex timmar försvann snabbt som bara den.

När jag kom hem låg det ett bra från Svenska kyrkan och väntade på mig. Brevet berättade att vår Bella nu är kremerad, vilket jag faktiskt känner mig tacksam (och på något sätt lättade) över. Hon ligger inte längre i en kyl hos patologen och bara väntar på obduktion. 

Nu vill jag dock bara få veta vad obduktionens resultat är, för jag har inte hört något från läkaren/sjukhuset. Ska ringa och fråga efter mitt läkarintyg imorgon, så jag tänker faktiskt fråga om de fått något resultat än. Får se om jag orkar ringa och kolla upp med begravnings entreprenören om allt som ska fixas nu (annars får jag ta det i nästa vecka). För nu är Bella kremerad och vi närmar oss att få begrava henne, ge henne en sista bestående plats i världen. Och på så sätt, ge oss själva ett "ordentligt" avslut på den värsta dagen i våra liv.

Med allt som har hänt idag och även om jag är helt slut - så känner jag lite av ett inre lugn, något jag inte känt på snart en månad. Jag kan andas och le mellan tårarna - utan att det gör för ont inombords. Kan det vara så att jag börjar läka lite smått? Att jag kanske kommer att ta mig igenom detta utan att bli ett totalt vrak? 

onsdag 16 oktober 2013

Dåliga vanor

Fortsätter mina promenader, känns skönt att jag äntligen klarar av något av det jag gjorde innan. På fredag är det tänkt att jag ska börja jobba igen. Är så kluven, vet inte om jag vill, kan och orkar. Men jag måste, för jag inser att det kommer inte bli lättare att gå tillbaka bara för att jag drar ut på det mer. Dessutom så vet alla på min arbetsplats exakt vad som hänt, så jag behöver i alla fall inte låtsas som ingenting (hoppas jag). 

Är för övrigt helt slut konstant, även om jag numera får sovit mycket mer. Men det känns som det kvittar - för orken är borta ändå. Håller igång mig själv med cola, te, kaffe och ännu mer cola. För att inte tala om socker och mat överlag. Hatar det, men utan ork och kraft så blir det som det blir. 

Vågen och jag är ovänner om man säger som så. Direkt efter missfallet gick jag ner fem kilo, de och tre extra kilo har sedan valt att bosätta sig på min kropp. Så just nu är jag verkligen tillbaka på ruta ett, där jag var för ett år sedan - fortfarande barnlös och samma vikt. 

Blir arg på mig själv, för jag har fallit tillbaka på tröstätandet. Vet att jag inte borde, och jag vill inte - men jag orkar inget annat heller, och det hjälper mig som sagt att överleva dagarna. Hade det inte varit för att jag började gå mina promenader förra veckan hade vågen och jag varit ännu värre ovänner, för jag var uppe och vände med ännu ett extra kilo förra veckan. 

Sen ska jag vara ärlig, jag faller hellre tillbaka till att tröstäta än att jag skulle börja röka igen! Ja, det är något jag valt att utlämna ur min blogg - eftersom jag hatat det och skämts över att jag inte kunnat sluta med det tidigare. 

(Ni behöver verkligen inte komma med påpekande på denna biten! Som sagt - jag vet. Läkaren visste också att jag röka, men valde att se förbi det då jag verkligen tagit tag i min vikt - en sak i sänder helt enkelt) 

Sen vi började på RMC lyckades jag dock dra ner på det ordentligt under försöken, men vid varje misslyckande föll jag tillbaka. När jag fick veta att jag var gravid den 8/7 2013, så slutade jag helt! Direkt! Så jag har inte rört en cigarett (eller annat nikotin preparat för den delen) på 3 månader och 1 vecka. Och jag kommer inte svika Bella (och mig själv) med att börja med det igen. 

måndag 14 oktober 2013

Bellas plats

Ny dag och det blev en ny "terapi promenad" idag med. Något som slog mig idag är hur mycket jag älskar Bella, hur mycket hon har gjort för oss, hur hon förändrade våra liv, hur mycket hon betyder för oss och hur mycket glädje hon gav oss under den korta tiden vi hade tillsammans. 

Bella fick oss att våga tro, komma varandra närmare, älska varandra mer, bli föräldrar. Tänker på hur underbar vår framtid hade blivit med henne i våra liv. Förvisso kommer hon alltid vara en del av oss, men vi kommer aldrig få se henne växa upp och bli en egen individ. Och det är just det som gör mest ont - att aldrig få se henne växa upp, aldrig få krama om henne och aldrig få ha henne i min famn igen. 

Har fixat färdigt med en minnesplats här hemma nu. Började med den samma dag som vi kom hem från sjukhuset, men det har tagit tid. Blev "klar" med den i torsdags. Att Bella precis som vilket annat barn hade gjort, tar plats. Hon har sin egen plats, som är hennes - och det tycker jag känns riktigt skönt!




söndag 13 oktober 2013

Helgen

Helgen har flytet på ganska så bra. Mannen överraskade mig med att komma hem lite tidigare i fredags, så vi tog bilen och körde en sväng. Eller som mannen snällt skämtar om att han måste ut och rasta mig bland människor (miljöträning kallar han det  - som den hundägare han är) - så att jag kommer ut och inte bara låser in mig. 

Igår tog jag det stora steget att ta mig till kyrkogården. Ville egentligen inte dit än, vill vänta tills vi får begrava Bella - men inser att det kommer vi få vänta med ett tag till då obduktionen inte är klar. Men jag ville ändå dit, så att jag kunde få prata lite med morfar. Så vi körde och köpte två rosor, en rosa till Bella och en röd till min morfar och sedan tog vi oss till graven. 

Fick pratat lite med morfar, fick bett honom att ta väl hand om lilla Bella åt oss eftersom vi inte fick chansen. Att han lär henne allt han lärde mig och ger henne samma trygga grund och kärlek jag fick när jag växte upp. Sen fick jag även påpekat att han faktiskt är en del i varför hon överhuvudtaget finns - för jag hade nog aldrig träffat min man om det inte var för alla stunder som jag och morfar satt och pratade politik. 

Igår var det även Bellas tre veckors dag. Vi har varit föräldrar i tre veckor nu, det gör ont att tänka på att det har gått tre veckor sedan den värsta dagen i våra liv - men samtidigt är det skönt -  för vi närmar oss nästa försök, försöken att lyckas bli gravid med ett syskon till Bella. 

Idag har mannen varit väldigt romantisk och stöttande. Han gick med på att köra till skogen och gå på en riktig långrunda idag - trots att det ösregnade och åskade. Fördelen med vädret och val av runda var att det var bara vi och några få ensamma joggare (stötte på fyra stycken totalt) som var ute i spåret. Inga barnfamiljer, inga gravida och inga barnvagnar.

Låter kanske inte så romantiskt för er andra, men för mig var det. Det var verkligen av kärlek som mannen gick med på det. För jag vet att han hellre hade stannat hemma, ätit lite gott och spenderat dagen framför tv:n och spelat bort den trista höstdagen istället. 

fredag 11 oktober 2013

Barnmorskan ringde

För någon timme sedan ringde "min" barnmorska från mottagningen jag var inskriven hos. Hon frågade om hon fick ställa några frågor. Hon undrade hur jag mådde både rent fysiskt men även psykiskt, om hur hela förloppet hade gått till, hur personalen inne på sjukhuset hade bemöt mig och om vad som kommer hända nu - hur vi ska gå vidare med/i vår resa. 

Barnmorskan sa även att det var bara att ringa om jag känner för det, om jag har några frågor. Hon avslutade med att hon hoppas på att hon snart får lov att skriva in mig igen, och att jag då kommer få allt stöd jag kan få - och en massa extra kontroller.

Var skönt att få prata (mellan tårar och snörvel) med henne, att få berätta och bli bekräftad. 

torsdag 10 oktober 2013

Ensam och vilse

Idag är nog en av mina sämsta dagar sedan missfallet. Tårarna har varit närvarande hela dagen och jag har känt mig så ensam och vilse. Jag har ingen kraft eller ork till att göra något, det är knappt att jag kommit upp ur sängen - hade det inte varit för hundarna hade jag nog aldrig stigit upp. Allt påminner mig om graviditeten, missfallet och förlusten av vårt älskade och efterlängtade önskebarn.

Att spendera hela dagarna ensam hemma, är jobbigt - jag saknar sällskap och någon som kan trösta mig. Tro mig, hundarna gör allt de kan för att trösta. Men det är inte samma sak. Att de jag trodde skulle finnas där för mig inte hör av sig, gör ont. Visst jag skulle kunna höra av mig, men som sagt så finns inte orken att ta tag i något.

Trots avsaknad av ork och kraft tvingade jag ut mig själv på en powerwalk, första gången jag tränar sedan missfallet. Allt i hopp om att lite fysisk aktivitet kunde hjälpa till att rensa huvudet (powerwalks eller löpning brukar göra det för mig). Folk måste ha undrat vad det var för en idiot som kom gråtandes förbi dem i träningskläder. Kan inte påstå att det hjälpt, men jag är ändå glad att jag tvingade ut mig. Vem vet kanske det hjälper mig att få lite mer sömn i natt.

Har spenderat flera timmar idag på att fundera på alla möjliga val och vägar jag valt genom åren, och hur många gånger jag egentligen borde gjort andra prioriteringar. Något jag kommit på är att jag borde prioriterat mig mer och mitt välmående. Men istället så har jag gjort vad som förväntats av mig och tryckt undan mina egna behov. 

Jag kan inte ångra alla mina val, men vissa delar av dem. För om jag ångrar vissa val, så hade jag inte träffat min då blivande man. Tror inte jag nämnt det, har helt enkelt valt att inte prata om det här - men vi träffades inom politiken, på en ungdomskurs inom partiet som båda tillhör. 


onsdag 9 oktober 2013

Fått förlängd sjukskrivning

Även denna dagen började med att ringa och jaga läkarsekreterare för att höra om jag kan få min sjukskrivning förlängd - vilket är ett måste med tanke på att jag är sjukskriven, även om de inte förlängt det än. Fick veta att det inte hänt något än, men att sekreteraren skulle lägga in en ny påminnelse till doktorn. 

Lite efter klockan 14 ringde doktorn äntligen upp mig. Vi pratade lite om hur jag mådde och hur jag kände mig, samt att vi så klart gick igenom mitt jobb och mina arbetsuppgifter. Är som sagt inte samma läkare som sjukskrev mig de första två veckorna, utan nu är det läkaren som utförde skrapningen på mig som ska förlänga min sjukskrivning. Han sjukskriver mig from i måndags tom onsdag nästa vecka så länge. Vi kom fram till att det var passande då jag har lediga dagar onsdag och torsdag. Och så ska jag träffa kuratorn på torsdag nästa vecka.

Var ganska skönt att få prata med läkaren, fick även ställt mina frågor angående att jag börjat blöda igen, att smärtorna ("mensvärk från helvetet") är tillbaka, om obduktionen, läkning och sex. Fick veta att det var inget konstigt att jag börjat blöda igen, så länge det inte är i rikliga mängder. Samma gäller smärtorna, det är tecken på att min kropp jobbar på med att få livmodern att gå tillbaka till sin normala storlek - vilket tar tid då jag var så pass långt gånget i graviditeten som jag var. 

Doktorn anser att jag kan räkna mig som "läkt" (rent fysiskt) till helgen, för då har det gått tre veckor. Fick veta att vi antagligen kan räkna med att vi får vänta minst två veckor till innan vi får något svar gällande obduktionen. Vilket jag verkligen hatar. För jag vill inte vänta längre på att få begrava vår dotter. Jag vill också bara få veta om de kan ge oss ett svar på varför vi inte fick behålla vårt önskebarn.

Doktorn påpekade dock att om jag får feber, börjar blöda mer eller får tilltagande smärtor ska jag kontakta dem akut. Utifrån att jag klassas som läkt till helgen, "får" vi lov att börja ha sex igen då med. Om vi vill. För då ska livmoderhalsen tydligen dragit sig samman tillräckligt. Vilket kanske inte alla som läser min blogg vill veta. Men för mig känns det som ett ganska viktigt steg i att komma vidare, för om vi får lov att ha sex - får vi också snart påbörja nästa försök. Sen är det lite "upp i sadeln efter att ha blivit avslängd" över det hela för min del. Att få ha ett vanligt och "normalt" samliv med min man igen - utan att andra är inblandade. 

Har en fråga till er läsare som gått igenom det här med sena missfall (om ni vill svara). Hur har ni hanterat hela situationen med att ha sex igen? Alla känslor som är inblandade, och hur länge har ni väntat?

tisdag 8 oktober 2013

3 månader

Att livet kan förändras så drastiskt två gånger på mindre än tre månader. För exakt tre månader sen stod jag på toa med graviditetstestet i ena handen, medan jag chockat försökte skriva ett sms med den andra. Glädjen var total och chocken lika så - vi hade fått vårt första plus någonsin, nio år efter det att vi började hela denna resa. Vi skulle äntligen få bli föräldrar, inte bara vara ett äkta par - utan även mamma och pappa.

Men som ingen har missat (inte av er som följt bloggen i alla fall) så förvandlades den glädjen och lyckan till total sorg och förtvivlan när vi den 21/9 förlorade vår älskade lilla Bella i ett sent missfall i vecka 18. 

Det har gått 17 dagar sedan den värsta dagen i mitt liv, och som sagt tre månader sedan den absolut bästa dagen. Men allt jag för tillfället önskar är att dessa tre månaderna bara hade varit en dröm, något som inte hänt. Inser lika snabbt att jag då önskar att Bella aldrig blivit till, vilket blir helt fel. För jag kommer aldrig ångra henne! Hon är min dotter, min älskade lilla dotter som jag aldrig kommer få se växa upp. Aldrig kommer bråka med och som alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta. 

För övrigt känner jag hur jag håller på att explodera av folks god råd... Jag vet mycket väl hur vanligt det är med missfall! Ja, jag vet att jag har åldern "på min sida" - men när man försökt i så många år har fan inte åldern längre någon betydelse, den är snarare en påminnelse om hur länge vi försökt! Att det nästa gång är är vår tur - vem säger att det kommer bli ett plus igen! Risken att det händer igen är liten, och de kommer ha extra kontroller eftersom detta hända - vi vet fortfarande inte vad och varför det hände! Dessa råd och välmenande kommentarer vill jag inte få, för det hjälper inte mig ett skit!

Det vill säga de som jag överhuvudtaget pratat med sedan allt hände. Tycker att det är ganska skönt att det är väldigt få som hört av sig sedan mitt liv raserades totalt - de flesta beklagade sorgen när det hände, men har inte hört av sig sedan dess. Och det gör att jag känner mig ännu mer ensam och tom. Samtidigt är det så skönt att slippa alla andra, bara få vara själv och hata att livet står på paus medan alla andras liv rullar på. 

måndag 7 oktober 2013

Jo, men tack...

Eftersom mitt läkarintyg gällande min sjukskrivning varade fram tom igår (söndag) och läkaren inte hörde av sig till mig i fredags, var det bara att stiga upp och börja ringa alla möjliga samtal. Det visade sig snabbt att läkarsekreteraren inte hade telefontid förrän efter 10.00. Så jag fick börja med att ringa och prata med min chef istället, gick sådär - började väl bara gråta tre gånger idag. 

Förklarade för henne att jag inte känner att jag klara av att komma tillbaka än, inte denna veckan i alla fall. Men att jag inte fått veta om jag får förlängt min sjukskrivning, fick lov att återkomma med det senare idag. Hon skulle dock  be samordnaren att förbereda för att sätta in vikarie för mig.

Vid 10.30 fick jag äntligen tag på läkarsekreteraren, visade sig så klart att läkaren inte fixat något. Mina papper låg på hans bord och han ska nu vara ledig i några veckor!!! Sekreteraren fråga mig om det fanns någon annan läkare som hade haft mig när jag var där. Vad svarar man på det? Jag kommer knappt ihåg vem som har varit och kollat/pillat/opererat mig under min midja under den värsta helgen i mitt liv. Men jag sa att det i alla fall varit två läkare till, en på akuten och en som opererade mig.

Sekreteraren kollade i min journal och hitta namnet på läkaren som gjorde skrapningen på mig, och skulle lägga mina papper till honom istället. Så nu måste jag ringa imorgon igen, och hoppas på att han kan sjukskriva mig minst en vecka. Fick ringa samordnaren på jobb och meddela att de får räkna med att jag inte kommer imorgon natt, och att jag får återkomma imorgon gällande resten av veckan.

På sätt och vis vill jag inget hellre än att börja jobba. Få fortsätta mitt liv, ha en normal vardag. Men inser att jag inte klarar det, inte än. Mitt minne är inte vad det borde och tankarna svävar iväg konstant (var och handla i kväll, och frågar mannen var han hämtade vagnen - butiken har två sorters vagnar och den ena står på några få ställen - men han hade tagit den vanliga, den som man kan ställa tillbaka på alla ställen). Känner mig inte närvarande.

Inte nog med det, för jag sover fortfarande inte ordentligt på nätterna. Vaknar flera gånger, och det blir svårare att somna om för varje gång. Min hjärna är allt annat än snäll, har sjukt mycket drömmar - riktigt hemska drömmar. Sen har jag även börjat blöda igen, ska det aldrig ta slut? Sluta blöda under fredagskvällen, men idag har det kommit tillbaka. 

Och att vara trött, vimsig, ha tankar på annat håll och må dåligt funkar verkligen inte på mitt jobb med det ansvar jag har.

söndag 6 oktober 2013

Tid för hemresa

Då sitter vi, jag och mannen på Bromma för att flyga hem. Verkligheten börjar komma ikapp oss nu, imorgon ska mannen börja jobba igen, och jag måste jaga efter läkarsekreteraren för att få veta om doktorn kommer förlänga min sjukskrivning. Måste även kontakta chefen och meddela om jag kommer tillbaka denna veckan eller inte. Tur att jag är ledig oavsett imorgon. 

Har varit riktigt skönt (jobbigt men skönt) att spendera några dagar med underbara vänner samt med mannens syster + man. Det känns dock lite konstigt att inte ha shoppat något till mig själv under dagarna vi varit här - men det har inte varit kul, och inget som jag varit sugen på. Trots alla butiker vi varit i.

Bröllop

Idag (lördag) har varit en väldigt speciell dag, där känslorna har varit väldigt närvarande konstant - men ändå under kontroll. Dagen har bestått av sorg, glädje, saknad, kärlek osv. Idag har vi gjort det som var planerat och enda anledningen till att vi åkt upp till Stockholm denna helgen.

Dagen har "enbart" handlat om kära och underbara vänners bröllop. Ett bröllop vi tillsammans med prästen (brudgummens kusin) och brudens bror vetat om sen i somras, men som brudparet för övrigt hållet helt hemligt för alla andra.

Fick laddat upp med vattenfast smink (första gången på två veckor som jag varit sminkad) och så ordentligt med näsdukar i väskan innan vi lämnade lägenheten för att möta upp brudparet och de andra. Det hann komma några tårar innan vi var framme vid kapellet som vigseln skulle ske i.

Att sätta foten i kapellet var riktigt jobbigt, lika så var hela vigselakten sjukt påfrestande och jag grät (lyckades gråta tyst). Tyvärr inte av lycka och glädje utan av sorg, ilska och saknad. Allt jag kunde tänka på var Bella, och varför vi inte fick behålla henne - hon var ju vår, och det var äntligen vår tur nu...

Efter vigseln, medan brudparet fotograferades tillsammans med prästen och med vittnena (brudens bror och min man) gick jag tillbaka in i kapellet och tände ett ljus för vår älskade Bella. Berättade att jag älskade henne och saknar henne över allt annat. Och hur ont det gör att hon inte får vara med oss.

Resten av kvällen har består av god mat och god dricka. Men även under middagen har tankarna funnits där, inte minst när vi åt efterrätt. Åt nämligen en efterrätt med choklad och hade portvin till, precis som jag hade då - två dagar innan vi fick veta att Bella växte i min mage (vilket också är senast jag drack något).

Sen har tankarna under både fredag och lördag gått till att det i fredags var årsdagen från första besöket med vår doktor inne på RMC. En årsdag vi skulle firat med att ha varit halvvägs, men istället blev det en tung dag. Och med en liten önska om att vi slipper vara i samma situation nästa år.

fredag 4 oktober 2013

Överlevt dagen

Är som sagt uppe i huvudstaden några dagar. Efter att ha ätit frukost tillsammans med mannen, tog vi på oss och stack iväg för att kika i "lite" butiker. Möte upp svägerskan och hennes man för att äta lunch tillsammans. Efter lunchen blev det fler butiker, men ingen direkt shopping. 

Resan upp till Stockholm var bestämd sedan i somras. Skillnaden var att vi hade planerat att göra en hel del annan typ av shopping denna helgen. Nu ser vårt liv helt annorlunda ut och nästan allt som var inplanerat är ändrat. Var extra jobbigt när vi gick förbi flera av de butiker som jag längtat till, för att få handla till hallonet. 

Känslorna har pyrt under ytan hela dagen, och några få gånger har tårarna inte gått att helt hållas tillbaka. Men det hjälper att de vi umgås med dessa dagarna vet vad som hänt, och jag inte behöver dölja mina känslor.

Efter en lugn kväll med goda vänner, har vi nu kommit "hem" och satt oss i soffan. Blir en tidig kväll, vilket jag uppskattar - för orken är det brist på, framför allt när det krävs att jag ska vara social samtidigt. Och om en stund blir det sängen, för jag måste samla ihop så mycket ork och kraft som möjligt inför morgondagens aktivitet.  

torsdag 3 oktober 2013

Otrygg

Har lämnat min trygghet, lägenheten för några dagar nu. Och gett mig av (tillsammans med mannen) till huvudstaden. Allt för att försöka komma framåt, komma vidare och helst av allt börja leva lite igen. Bara resan upp var sjukt jobbig, och då har jag inga problem med att flyga (gillar verkligen att flyga). Sorgen och saknaden blev för mycket, och började gråta redan på flygplatsen. 

Var hos kuratorn på KK idag, att gå in där var inga problem - har varit där så många gånger förut, RMC ligger på samma ställe. Men receptionen ligger bredvid gynakuten och gynavdelningen, och det var så jobbigt att vara där igen. 

Ska försöka hålla fast på vad kuratorn sa, och försöka njuta av dagarna. Men framförallt att jag får lov att vara och glad samt skratta - utan att ha dåligt samvete - även om jag sörjer förlusten av vår dotter. 

tisdag 1 oktober 2013

Så full av sorg, hat och bitterhet

Känslorna är överväldigande, jag känner så mycket hat, ilska, sorg, bitterhet, hopplöshet, rädsla, förtvivlan, avundsjuka, självförakt, panik, skuld, tomhet, värdelöshet, ångest och mycket mycket mer både mot mig själv, andra människor och mot världen. 

Somnade gråtandes inatt, och jag vaknade lika gråtandes fyra timmar senare. 

Är så trött på att kämpa för att något överhuvudtaget ska hända. Och jag vet varken ut eller in längre. Mellan tårarna igår, försökte jag förklara en del av mina känslor för min man. Men det går inte så bra, kan inte få ut det. Alla tankar kring Bella ger mig panik, jag vet inte vad jag vill längre. Jag både vill att saker ska göras på ett visst sätt, samtidigt som jag inte vill. 

Alla känslor gör mig så rädd, de påminner mig så om när jag var tonåring och allt det mörka som hände då. Jag försöker vara stark, och inte hantera allt på samma sätt som då. Men det är svårt, och det är en kamp. En kamp jag vill vinna, en kamp jag måste vinna om jag ska överleva.

Hur jävla mycket ska en enda liten människa egentligen tvingas gå igenom och uppleva. När fan är det min tur att "bara" få leva livet och slippa alla dessa helvetes motgångar?