måndag 30 september 2013

Idag skull vi varit på RUL

Idag var dagen med stort D. Dagen vi skulle få se vårt lilla hallon för första gången sedan det tidiga ultraljudet. Men istället är det en riktigt jobbig dag, en dag fylld av sorg och mörker. Istället är det idag nio dagar sedan vi blev föräldrar till lilla underbara och älskade Bella. Och vårt liv gick från glädje och längtan, till sorg och förtvivlan.

Att gravidmagen nu är helt borta (den lilla jag hade fått) och tillbaka till hur den var innan, ingen bula, ingen livmoder som trycker ut magen, en tom mage helt enkelt - gör ont. Det känns så tomt och så fel, där inne växte ett litet liv för drygt 1½ vecka sedan - men nu, nu är det lika tomt där som i hjärtat. 

Det fysiska som finns kvar nu, som en påminnelse av graviditeten (och missfallet) är blödningen, järntabletterna, värktabletterna och att ryggen bråkar lite till och från. Psykiskt är jag ett vrak, känslorna bubblar så in i bomben - men jag vågar inte släppa ut dem, inte alla, inte på en gång. Jag vill inte ens tänka på hur det hade varit om jag inte hade haft min man, och skulle hantera detta ensam. 

söndag 29 september 2013

Söndag

Idag är det tydligen söndag. Dagarna går bevisligen framåt, men det känns verkligen inte som det. För att göra något och för att komma utanför hemmet idag, blev det en sväng med bilen till svärföräldrarna. Svägerskan var också nere, så det blev att vi fikade tillsammans innan hon åkte hem till Stockholm. 

Var ganska skönt att vara iväg och träffa någon utanför det egna hemmet, men samtidigt riktigt jobbigt. Men det underlättade att vara hos de som vet vad som hänt, och som känner en sen många år tillbaka.

Vi har också sett till att planera in lite saker den kommande veckan. Bland annat så ska vi träffa kuratorn på torsdag. Och sen ska jag försöka ta kraften till mig under veckan och ringa till begravningsentreprenören. Känner att jag vill börja planera inför Bellas begravning, även om obduktionen ännu inte är klar.  

lördag 28 september 2013

1 vecka och 1 timme

Just i detta nu har jag och min man varit föräldrar till vår underbara lilla ängel i exakt 1 vecka och 1 timme. Det är så jag tänker, och vad jag hållit fast vid hela dagen. Saknaden och förlusten gör så ont, och tårarna kommer titt som tätt. För att inte helt låsa in oss idag, valde vi att försöka göra något så "normalt" som att köra iväg för att köpa nya skor till mig. 

Det fungerade sådär kan jag berätta. Fick köpt nya skor, men jag har också hunnit med att gråta ett flertal gånger. I ena butiken var det en pappa som kallade på sin dotter, ni kan nog gissa vad hon hete - Bella. Och jävlar vad tårarna kom. 

Både igår och idag har det kommit en del blomsterbud. Känslan är så blandad, för jag vill inte visa något för de som lämnar blommorna. Vilket gör att det blir ett påklistrat leende när jag öppnar dörren. Men jag vet varför de är här och vad det på ett ungefär kommer att stå på kortet. Det enda jag är nyfiken på är vem blommorna kommer ifrån.

Ena buketten idag var från mitt jobb, från mina kolleger och min brukare. På något sätt kändes det lite som en lättnad, att jag vet att de tänker på mig (visste jag så klart innan med - men ändå). Vilket gör att bara tanken på att börja jobba igen, inte känns helt skrämmande och omöjlig. 

Älskade lilla Bella, var du än är - ska du veta att vi älskar dig över allt annat, tro absolut inte något annat. Du är vår ängel, vårat önskebarn, vårt allt. 

fredag 27 september 2013

En vecka sedan allt började

Vill börja med att tacka er alla underbara människor som skickat till oss, och gett oss lite värme i denna kalla och jobbiga tid. Har helt enkelt inte orkat. Vill verkligen ge er alla en lång kram, men samtidigt känns det så fel att tacka. Jag vill inte ha något att tacka förr - inte nu, inte så här. 

Idag har det varit riktigt jobbigt. Tror att det är först idag som jag verkligen har förstått vad som hänt, och det har gjort så sjukt ont i hela kroppen. Vet inte hur många gånger jag brutit samman idag, men tack och lov så har mannen min varit där och hållit hårt i mig. 

Tycker även att det är så sjukt jobbigt med att alla andras liv bara rullar på (men så är det - jo, jag vet!)... Medan vi sitter fast. Känner nästan att jag vill att alla andra också ska vara fast i vår sorg, men inser att så är inte livet. Vi kommer fortsätta leva i vårt vakuum fyllt av sorg, i en parallell värld till den som alla andra befinner sig i. Och allt vi önskar är att få slippa. 

Kvällen har varit riktigt jobbig, för det var idag (antagligen) - för en vecka sedan som något hände och satte igång hela denna jävla mardröm. Men morgondagen fasar jag riktigt rejält förr. Imorgon är det en vecka sedan lilla underbara och älskade Bella föddes.

torsdag 26 september 2013

Älskar dig så

Till vår älskade Bella


Den vackraste dagen i våra liv,
dagen då vi fick veta att det i min magen växte ett litet liv.

Du gav oss en underbar tid,
fylld av kärlek, glädje, drömmar och ett meningsfullt liv.

Men någonting hände, något gick snett,
hela vår värld rasade samman direkt.

Trots all vår kärlek och allt vårt hopp,
kunde vi inte hindra eller sätta stopp.

Du var det vackraste barnet vi någonsin sett,
all kärlek du fick från oss båda direkt.

Du var så liten, fridfull och bara vår,
ändå var det något som hände och stal alla våra gemensamma år.

Vi är mitt i vår djupaste sorg,
det enda vi undrar är varför vi inte fick ge dig vår omsorg.


Vi älskar dig, för evigt
mamma och pappa

Nya prover

Idag var det åter tid för att besöka vårdcentralen, denna gången för att jag skulle ta nya prover gällande Hb och Crp. Båda proverna såg mycket bättre ut, mitt Hb låg idag på 100 och Crp var normal. Det innebär att medicinerna hjälper, och att min kropp rent fysiskt jobbar snabbt på att återhämta sig. Ska dock fortsätta med medicinerna ett tag till.

Har kommit fram till att något av det jobbigaste just nu, är blödningen och smärtan jag har kvar i nedre delen av magen. Att det blöder är den tydligaste påminnelsen om vad som hänt, och det är inget jag kan undvika heller. 

Vill bara läka klart rent fysiskt. Slippa den påminnelsen om vad som hänt. Mannen ringde in till kuratorn idag, vi ska träffa henne igen nästa torsdag. 

Fick hem kopia på papperna läkaren skickat in till FK angående mig och min sjukskrivning. Det gjorde ont att läsa, alla känslorna från i lördags kom tillbaka - den där sekunden hela vårt liv rasade samman och vi hamnade i helvetet.

onsdag 25 september 2013

Vårdcentralen

Dagen är snart över, men när man som jag numera inte sover så fungerar inte dygnet som det ska. Och jag kan tack och lov snart ta en sista omgång av smärtstillande för dagen, och sen kanske jag kan lyckas med att få ihop 3-4 timmar sömn totalt i natt med. Tror inte jag fått sova så mycket som 2 timmar i sträck utan att vakna, och det börjar kännas. Men med tanke på alla piller jag redan trycker i mig, så är jag inte ett dugg sugen på att få sömntabletter med. Avvaktar med att ta den diskussionen med doktorn.

Vi lyckades få en tid hos vår vårdcentral klockan 16.00 idag till mannen. Jag följde också med, tillsammans fick vi berätta lite mer ingående om vad och när allt hänt. Doktorn kommer att sjukskriva mannen i två veckor (räknat från i måndags), och jag måste säga att det känns skönt. För det innebär också att vi kan få läka tillsammans och ingen av oss behöver känna sig stressad.

Doktorn var noga med att påpeka att han ska se till att skriva ett tydligt intyg till FK gällande mannen och påpeka att vi upplevt en kris. För annars är risken stor att de nekar honom sjukskrivning pga de ny "fina" stränga reglerna som FK följer. Tydligen så är det inte ok att mannen mår dåligt och behöver vara sjukskriven vid missfall - Vilket är helt sjukt! Även om han inte bär barnet så är ett missfall så gott som lika jobbigt för båda.

Efter besöket på vårdcentralen, tog vi oss till grannstaden för att se om vi kunde hitta någon/några fina ramar att sätta in bilder på Bella i. Valde grannstaden för att undvika människor vi känner, kommer nog bli så ett tag framöver. För risken att stöta på någon är mindre, vilket också innebär att det inte känns lika jobbigt när jag börjar gråta. 

Vi hittade två fin fina ramar på Lagerhaus som jag nu börjat att fixa till. Den ena ramen har plats till 5 foton och den andra 1. Den lilla ramen har jag fixat klart, så i den sitter informationen om Bella. För- och efternamn, vikt, längd, datum och klockslag. I den andra har jag bara hunnit med att sätta in två bilder (en på Bella och en på mamma, pappa och Bella), där ska vi dock även sätta in avtryck från Bellas händer och fötter med. Håller helt enkelt på att fixa till en egen liten minnesplats till Bella.

Imorgon är det tid för mig att ta nya prover på hb och crp, vilket innebär att jag måste ner till stan imorgon igen. Hatar just nu att gå utanför dörren - mycket tryggare att bara stanna hemma, helst under täcket tillsammans med man och hundar. Och inte nog med det, för imorgon förmiddag ska de komma från Anticimex och kolla lägenheten (Något de gör var 3:e år, för att BRF ska ha koll på att allt funkar som det ska). Inte ett dugg sugen på besökare, för lägenheten är i kaos - ungefär som min och mannens hjärna. 

tisdag 24 september 2013

Ner och upp och sedan ner igen

Hela jag är ur balans, psykiskt, fysiskt och socialt. Ena sekunden gråter jag och hatar allt, en stund senare kan jag komma på mig själv med att allt är som "vanligt" - vilket så klart gör att jag börjar gråta, för det gör så ont i hela kroppen när jag känner mig som mitt vanliga jag. 

Fick ringt till RMC idag. Var riktigt jobbigt att ringa dem för att berätta vad som hänt, och för att fråga om vi kan sätta igång där vi slutade senast. Sköterskan bad om att få återkomma till mig, då hon var tvungen att läsa min journal om vad som hänt i helgen samt dubbelkolla med doktorn. 

Någon timme senare ringde hon upp oss. Vi fick positiva (hatar ordet!!! inget känns direkt positivt numera) nyheter av sköterskan. Hon sa att vi kommer att sätta igång där vi skulle startat i somras. Dock så måste vi vänt 2-3 månader, för jag måste läka rent fysiskt och jag och mannen måste få läka psykiskt både som enskilda individer men också som ett par. 

Kan berätta att tårarna kom av beskedet från RMC, men det var till största del glädjetårar. Att vi snart kan få komma igång igen, och att få börja resan mot ett syskon till Bella. Samtidigt så fick vi så dåligt samvete av att vi blev så glada att glädjen lika snabbt blev till sorg igen.

måndag 23 september 2013

Fått komma hem

Nu har jag äntligen fått lämna sjukhuset, det var dock med väldigt blandade känslor som jag blev utskriven. Riktigt skönt att få slippa vara inlagd och vara patient, men så sjukt jobbigt att veta att när vi lämnar avdelningen gör Bella det med - men vi åker inte iväg tillsammans utan på varsett håll. Fick hålla henne, pussa henne, prata med henne och säga vårt sista fysiska farväl till henne i lugn och ro. 

Bellas kanin sitter nu här hemma, och för att hon inte ska behöva vara ensam när hon nu ska till patologen för obduktion så fick hon ett litet lejon (som mannen sprejat med våra parfymer för att hon ska veta att vi är med henne för evigt) med sig. Kaninen kommer få en hedersplats i vårt hem, tillsammans med massor av foton på Bella. Är så tacksam över att vi har fått ha henne hos oss, haft möjlighet att ta flera bilder på henne, även att personalen hjälpt oss att få bilder på oss alla tre - som en riktig liten familj och att vi fått den tid vi behövt med henne. 

Träffat begravningsentreprenören idag, kommer ha mer kontakt med honom när det närmar sig att planera begravningen samt urnsättning. Sen fick vi även träffa en helt underbar kurator som vi pratade långt och länge med, om allt - inte bara om det som hänt under helgen.

Fick pratat med läkaren innan jag blev utskriven. Han tycker att det är bra att vi valt obduktion, för då kan vi kanske få veta vad som gick fel och varför. Doktorn sa även att det antagligen är en av följande tre orsaker: 

Att det blivit en infektion i livmodern, det eftersom vattnet gått och för att min kropp reagerade som den gjorde efter förlossningen.

Att något varit fel på Bella, som gjort att hon inte skulle överleva oavsett.

Och om obduktionen inte visar något av de två, så är anledningen med största sannolikhet följande:

Att min livmoderhals inte klarat av tyngden/hålla sig stängd och tillslut öppnat sig. Är det av denna anledningen, så kommer de att sätta in ett särskilt "band" runt min livmoderhals när (om) jag blir gravid igen. 

Även om jag nu lämnat sjukhuset, så ska jag proppa i mig massor av mediciner. Två sorter värktabletter, järntabletter och två sorter av antibiotika. Sen ska jag även till vårdcentralen och lämna prover på onsdag. Mitt hb är fortfarande super lågt och mitt crp är för högt. Men det är skönt att veta att de fortsätter att hålla koll på mig även när vi nu lämnat avdelningen.

söndag 22 september 2013

Operation

Är fortfarande inlagd, främst är det för observation. Dagen (dygnet med för den delen) har varit en riktig pärs. Haft en hel del feber och feberfrossa, och förhjöda infektionsprover idag. Vid 10-tiden försökte läkaren hjälpa moderkakan ut - eftersom den fortfarande inte släppt och kommit ut. Det gick sådär. Han fick ut det mesta, men jag fick ändå åka iväg för skrapning (vilket de hoppades på att jag skulle slippa) samtidigt förlorade jag en hel del blod.

Blev insatt på antibiotika för att undivika infektion och vid 11-tiden kom de och hämtade mig för att köra mig till OP för skrapning. Skrapningen gick relativt snabbt, och jag blev väkt - och körd till uppvaket. Var ganska så klar i skallen redan vid 13 och då började tårarna komma direkt. Kändes så jobbigt att vara där medan mannen och lilla Bella var på andra sidan sjukhuset. Hade värdens underbaraste sköterska på uppvaket, hon tröstade, lysande och höll mig hårt i handen medan jag var där.

Förlorade även en hel del blod under själva operationen (närmare 800 ml), så det var inget bra hb låg på 77 när jag kom till uppvaket. Blodtrycket var också längre än vad som är normalt för mig. Men jag slapp få en blodtransfusion då mitt hb ökade till 85 efter ett tag. Och varken sköterskan eller läkaren tyckte att jag såg ut att behöva det. Känns ganska skönt att slippa, har inget emot att få någon annans blod (men det finns risker också, och kan jag slippa så slipper jag gärna).

Vid 14 fick jag åka tillbaka till gynmottagningen och till min älskade man. Fick ätit en liten bulle med ost. Förvånansvärt god, med tanke på att ingenting är gott när jag varit sövd. Men gissar på att den främst var god då det var det första jag fått äta sen igår kväll och det första jag kunnat behålla i matväg sedan över 1 1/2 dygn.

Haft Bella inne hos oss under eftermiddagen, gjort några avtryck av hennes pyttesmå händer och fötter. Hon ser så fridfull ut och hjärtat värker så in i, men allt känns mycket bättre när hon är hos oss. Det är Bella som får mig att stå ut med att vara inlagd (hatar inte sjukhus, har inga problem att jobba på dem heller, men att vara inlagd patient är det värsta jag vet), för jag vet att så länge jag är här - så är hon också här.

Skickade hem mannen för lite mer än en timme sedan, för att han skulle kunna duscha och raka sig. Och för att hämta lite saker till mig med. Under tiden kom mina svärföräldrar och höll mig sällskap en stund. Mannen är på väg tillbaka till sjukhuset igen, och jag längtar tills jag får fortsätta gråta i hans famn tillsammans. Även om jag kan tycka att det varit skönt att ha fått vara ensam en liten stund med, och få tänka i min egna ensamhet.

Imorgon kommer det att bli tufft ska träffa en begravningsentreprenör för att gå igenom hur och vad vi ska göra. Vi har fått i alla fall fått besked av min mormor idag (mamma pratade med henne tidigare idag), att vi får lov att begrava lilla Bella bredvid min morfar i familjegraven. Så nu vet vi att vi har en underbar gammalmorfar som kommer vaka över sitt lilla barnbarns barn.

lördag 21 september 2013

En liten Bella

Idag 20.35 föddes det ett lite önskebarn alldeles, alldeles för tidigt. Det visade sig att vårt lilla hallon var en liten flicka. En liten Bella, och vi har haft henne hos oss sedan hon kom, och det är den sötaste lilla flicka jag någonsin sett.

Efter att ha varit vaken i lite mer än ett dygn, kan jag inte ens blunda. Jag vill inte missa en sekund med henne. 

Kommer vara evigt tacksam för min man, som varit vid min sida hela dagen. Och han har verkligen varit det bästa stödet. Även alla uskor,  sköterskor och läkare vi träffat under dagen har varit helt underbara.



Blod

Lite efter 01.30 när jag varit på toa och torkade mig, såg jag direkt på toapappert att jag börjat blöda och det var färskt blod. Paniken som infann sig i kroppen är nästan omöjlig att beskriva. Tårarna kom direkt och allt jag kunde göra var att kontakta sjukvårdsupplysningen, för att höra vad de hade att säga.

Och om jag ska vara ärlig, att få berätta vad som inträffat och bli "lite lugnad". För saken är nämligen den att mitt i allt detta är jag på jobbet (min natthelg) och kan mer eller mindre inte göra något. Fick nummers in till gynakuten på KK i Malmö, och ringde in till dem. Där fick jag prata med en väldigt ödmjuk sköterska som sa att jag ska komma dit, så de kan kontrollera var blödningen kommer ifrån. Fick även beskedet att om blödningen tilltar, ska jag komma så fort jag kan. Annars kan jag vänta tills jag går av mitt pass på jobbet.

Just nu är klockan 03.30 och jag skakar av rädsla, pratar med hallonet och ber den att stanna kvar hos oss, tårarna rinner, och önskar att min man var här och höll om mig så hårt han bara kan. Men just nu låter jag honom få sova gott där hemma i vår säng, helt ovetandes om situationen. För om någon timme kommer jag vara tvungen att ringa hem och väcka honom, berätta vad som hänt och be honom komma och hämta mig och köra in mig och hallonet till gynakuten.

Uppdatering av vad som hänt sedan händelsen inatt:

Jag är nu inlagd på KK gyn. Mannen hämtade mig vid 07,30 och vi körde in till gynakuten för att ta reda på vad som hänt. Vi trodde aldrig att vi skulle få det besked vi fick, det var tusen gånger värre.

Mitt vatten har gått och navelsträng+fostersäck är redan på väg ut. Vi har förlorat vårt älskade hallon. Än har den inte kommit ut, men det finns inget de kan göra för att förhindra det som komma ska.

fredag 20 september 2013

Ny vecka igen

Då var det ny vecka, vilket innebär att jag nu är i vecka 18 (17+0). Och även om vi nu närmar oss halvvägs, så känns det fortfarande ganska overkligt. Kan inte riktigt förstå att det faktiskt äntligen, efter alla dessa år (och tårar, bråk, utredningar, undersökningar, frågor, och mycket mer...) är vår tur att få den stora äran att få ett litet önskebarn.

Just nu längtar jag egentligen "bara" efter tre saker. Längtar kanske är fel ordval, kan väl säga att det mer är delmål i graviditeten.
De tre delmålen är för närvarande:
1. Att magen ska börja synas.
2. Börja känna sparkarna mm.
3. Få se vårt lilla hallon, vilket vi kommer att få göra den 30/9.

torsdag 19 september 2013

Sova, sova, sova och en promenad

Idag har jag som sagt äntligen varit ledig, och så skönt det har varit. Började förvisso dagen tidigt ändå, vaknade när mannen skulle upp. Passade på att gå på toa då, sen kröp jag ner i sängen igen tillsammans med hundarna. Somnade om, och vaknade tre timmar senare. 

Efter rastning av hundar och frukost, kröp jag upp i soffan och myste lite till med hundarna - vilket resulterade i att jag somnade igen. När jag vaknade efter den tuppluren, bestämde jag mig för att testa att ta en långrunda med hundarna. 

Och det gick bra, det märks att värmen börjat avta - för nu vill även vår äldre hund följa med på långrunda (hon har nästintill totalvägrat att vara ute och gå hela sommaren). Kändes skönt att komma ut och gå, för det är något som jag inte gjort mycket av de senaste månaderna. 

Men som sagt idag funkade det bra, ingen blåsa som var på gränsen till att explodera och kroppen var tillräckligt pigg för att orka gå i 1,5 timme. Var även skönt att få rensa skallen lite, vilket jag gör bäst när jag är ute och går eller springer. 

onsdag 18 september 2013

Redan onsdag

Då var det redan sen onsdagskväll, och jag är äntligen hemma efter en väldigt lång dag. Denna vecka har varit allt annat än lugn, och det känns i kroppen. Det blir inte det minsta bättre av att jag vaknade förkyld i morse. Tack och lov så är jag näst intill helt ledig imorgon. Så morgondagen kommer nog spenderas till större delen i sängen tillsammans med hundarna.

Efter jobbet var jag hos doktorn för att göra ett EKG. Finns inget som tyder på att det är något farligt, utan det handlar med största sannolikhet om att klaffarna är minimalt i otakt. Doktorn skickade även iväg en remis för ett ultraljud av hjärtat, med kommentaren: eftersom vi nu påbörjat en "utredning" så ska den göras korrekt, vilket innebär att man även tittar på hjärtat med ultraljud.

Så nu är det bara för mig att vänta på att en tid ska komma hem till mig. Vilket jag gillar till viss del, för då har jag något annat att vänta på. Räknar ner dagarna till vi ska på RUL, 12 dagar kvar. Sen ska vi få se vårt älskade lilla hallon igen.

Måste erkänna att jag blir mer och mer nervös inför RUL för varje dag som går, hade helst velat att det skulle vara imorgon. Vill bara få det "överstökat". Jag vill få se hallonet och jag vill veta om allt ser bra ut.

söndag 15 september 2013

Helgen

Helgen har främst gått åt till att fira min pappa, han fyller nämligen 60 år idag. Och det känns i min kropp, för det har varit mycket stå, gå, sitta - samtidigt som jag sovit dåligt, inte kunnat vila och inte heller kunnat lägga mig ner och sträcka ut kroppen. 

Har även hunnit med lite annat, i fredags var det en liten shopping runda med mannen på kvällen. Igår blev det inte gjort mycket, försökte ta det lugnt innan vi skulle iväg och överraska pappa.

Eftersom min farfar var med på överraskningen igår, fick han veta att han kommer få ännu ett barnbarns barn nästa år. Han blev riktigt rörd, något som är väldigt sällsynt. Även min ena faster var där, så hon fick också veta det. Måste säga att det är med väldigt blandade känslor jag nu berättar det för vänner och bekanta. 

Idag var vi hemma hos pappa och firade honom igen. Men idag var det han som bjöd. Kvällen har jag främst spenderat i soffan, sängen och även lite framför datorn. Har äntligen hunnit gå igenom bilderna från semestern och fixa med det. 

Imorgon börjar en ny vecka, och jag börjar så smått fasa inför den. För det är en fullspäckad vecka, och jag vet inte hur jag ska orkar/hinna med allt. 

torsdag 12 september 2013

40%

Idag lägger jag 40% av graviditeten bakom mig. Kan inte fatta att vi imorgon kommer att gå in i vecka 17, men samtidigt är jag väldigt tacksam för att det går så pass snabbt. Känner mig lite smått lugnare för varje vecka jag kan lägga bakom mig.

Längtar till imorgon, så jag kan få vila ut lite och även få lite kvalitetstid med mannen. Det märks i kalendern att sommar, semester och ledighet ligger bakom en och att hösten nu är här. För nu är det jobb, jobb, jobb, och möte, möte, möte.

Sen blir det en hel del festligheter och en massa god mat i helgen, då pappa ska firas. Han blir nämligen 60 år på söndag. Och bäst av allt är att även om det händer mycket i helgen, så finns det rejält med tid för mig att sova/vila.

måndag 9 september 2013

Tillbaka i verkligheten

Då var jag verkligen tillbaka i verkligheten. Jobbat hela helgen, fredag, lördag och söndag. Har slocknat så fort jag kommit hem på kvällen och sovit omkring 10 timmar varje natt, dock är jag lika trött ändå.

I fredags fick jag bokat tid till doktorn, så nästa vecka ska jag iväg och göra mitt EKG och få det överstökat. Känns lika bra att få det gjort än att dra ut på det.

Måste säga att det var skönt att vara tillbaka på jobbet, och jag hade turen att få en lugn och skön helg tillsammans med bra kollegor. Har även berättat för tre av mina äldsta kollegor (både till åldern och hur länge vi jobbat tillsammans) att jag kommer vara mammaledig nästa år.

Valde att göra det på inrådan av min barnmorska. Hon påpekade nämligen väldigt noga för mig i torsdags att jag måste tillåta mig själv att börja njuta av att jag är gravid, försöka att slappna av när det gäller alla mina farhågor för att något ska gå fel (även om hon förstår att det kommer vara svårt). Ett av de förslag hon gav mig var att börja berätta för andra att jag är gravid och därmed också få bekräftat att det är sant.

Det märks att vi har jobbat länge tillsammans när de blir så glad att de börjar gråta av nyheten. Dessutom är det så att dessa kollegorna har vetat om lite av min och min mans problematik. Inte allt, men lite. Och eftersom vi jobbar så nära varandra är det svårt att dölja saker, de märker att jag inte är lika full av energi och att jag inte är på topp (tex humöret).

Sen har jag även varit i kontakt med en i vår bekantskapskrets om att vi har plussat och blir föräldrar i februari. Kände att jag var tvungen att kontakta henne, då jag vet att de började gå till RMC någon månad efter oss. Jag vet hur jag känner när jag får veta att någon är gravid (värst är det när man är iväg på ett möte eller liknande), så jag ville inte att hon skulle höra det via rykten eller att nästa gång vi träffas att jag har en gravidmage som inte går att missa.

torsdag 5 september 2013

Det lilla hjärtat

Känns lite extra bra att inlägg nummer 200 får handla om hallonets lilla hjärta.

Idag klockan 14.00 gick vi in till barnmorskan, efter att ha stämt av lite saker (tid för RUL, proverna från senast och lite annat) var det bara att lägga mig på undersökningsbordet. Och efter lite letande så fick vi höra hallonets lilla hjärta slå i 150. För att göra det extra tydligt letade hon även fram mina hjärtslag. 

En stor klump släpptes från magen och det känns lite tryggare. Nu får vi vänta till den 30/9 för att få se hallonet, för då ska vi på RUL. 

Det där "lite annat" är bland annat, att barnmorskan berättade att hon varit i kontakt med en av läkarna på min vårdcentral angående mitt hjärta. Har ett hjärta som tycker om att ha lite dubbelslag och uppehåll lite då och då. Barnmorskan har hört detta när hon tog mitt blodtryck, frågat mig om jag vad jag vet om det. Förklarat att andra reagerat tidigare, men att det inte är något som är utrett då jag inte känner av något själv.

Men barnmorskan och doktorn tyckte båda att det hade varit bra att få det kontrollerat ordentligt. Dock har det inte med graviditeten att göra, så jag får själv ringa och boka in en tid för EKG hos min vårdcentral. För som barnmorskan och jag var överens om - att det kan vara bra att ha det ordentligt utrett om det händer något akut i slutet av graviditeten. 

Idag har jag även berättat för mormor och resten av mina syskon att det kommer en liten i februari. 

onsdag 4 september 2013

Tankar

Sitter här och tänker tillbaka på året som gått. För 11 månader sedan var första besöket på RMC, och under juli, augusti och september var det en hel del kontakt med dem då prover skulle tas innan besöket. Allt för att ha så mycket förberett som möjligt inför första mötet med doktorn. 

För ett år sedan hade vi nyss kommit hem från en resa till Rhodos, en resa som när vi bokade den hade hoppats på skulle vara den sista på tu man hand - att nästa resa skulle bli tillsammans med ett litet önskebarn. 

Så blev det inte, för nu har vi återigen varit iväg på en resa. Även denna var på tu man hand, men den stora skillnaden är att det nu finns ett litet önskebarn som växer i min mage. Vårt lilla hallon. 

För ett år sedan var vi så förväntansfulla och vi pratade flera gånger om möjligheten att vi i år (2013) faktiskt kunde vara föräldrar vid den här tiden, det vill säga om allt gick som det skulle. Så enkelt var det dock inte, men ett år senare är vi i alla fall på god väg. Och på ettårsdagen från första besöket på RMC, går vi dessutom in i vecka 20. 

Allt är som sagt om allt nu går som det ska. Och det är ungefär på det sättet jag möjlig har sagt till andra att jag är gravid - "om allt går som det ska, så kommer jag vara mammaledig i slutet av februari". 

Tror knappt jag behöver berätta om hur mycket jag ser fram emot morgondagens besök hos barnmorskan för att få lyssna på hallonets hjärta. Samtidigt är jag totalt livrädd, och alla "tänk om" scenarier spelar upp sig i huvudet. Tack och lov så ska mannen följa med imorgon, kan behöva ha någon att hålla hårt i handen.

måndag 2 september 2013

Hemma i kylan

Då var jag (vi) hemma i ett kallt, blåsigt och regnigt Sverige/Skåne igen. Hade en riktigt varm och skön vecka nere i Grekland, den var lite jobbig till och från - men var helt klart värt att komma iväg och få lite sol samt en hel del god mat.

Har under semestern gått in i vecka 15,  vilket även innebär att jag nu befinner mig i andra trimester. Och inatt när min pappa hämtade oss vid tåget, berättade vi för honom att han - om allt går som det skall - blir morfar igen i slutet av februari. Mannen tyckte nämligen att det var på tiden att även berätta det för honom.

Kan erkänna att dagen kommer främst bestå av att bara ta det lugnt, känns i hela kroppen att vi kom hem mitt i natten och temperaturskillnaden gör mig inte så sugen på att hitta på en massa heller. Vill hellre stanna kvar i sängen under ett varmt täcke.

Dock måste vi snart röra på oss. Vi har hundar som ska hämtas hem, en tom kyl som behöver fyllas med en massa mat och så har vi väskor att packa upp (både från resan och från bröllopet vi var på innan vi reste).