Jag kan vara ganska ängslig av mig i vanliga fall, men numera är jag mer eller mindre ett konstant nervrak. Miljoner av tankar och funderingar rusar runt i huvudet på mig hela tiden och jag känner mig konstant orolig.
Det sköna är att jag har kunnat prata med mannen om det. Senast idag pratade vi om oro. Och rädslan för att något ska gå fel. Vill verkligen tro på att allt kommer gå perfekt och att vi kommer ha vårat lilla önskebarn i slutet av februari. Men jag vågar helt enkelt inte.
Mannen är däremot mycket lugnar och jag frågade honom idag hur det kommer sig. Han förklarade väldigt snällt att han tycker det är bäst om en av oss vågar hoppas och tro på att allt kommer gå perfekt. Och jag kan erkänna att det känns bra att han är där och drar ut mig från oron då och då.
Förstår dig! Kramar <3 B
SvaraRaderaKram
RaderaVi hade, och har samma uppdelning, jag oroar mig för precis allt och mannen lugnar mig. Det hade nog inte funkat om båda hade varit bekymrade. Det kommer att bli bättre periodvis men oro för något kommer nog alltid att finnas. Jag önskar er så mycket lycka till som det bara går.
SvaraRaderaKram
Undrar om det är männens överlevnadsinstinkt som får dem att lugna sig och vara så sansade (min man kan nämligen vara ganska orolig annars). Nä, det har du nog rätt i, hade antagligen bara blivit att båda hade suttit bredvid varandra som två nervvrak tillslut.
RaderaKram