torsdag 31 januari 2013

Långtråkigt

Börjar bli rastlös nu, känns tråkigt att bara gå hemma. Är ju trots allt inte sjuk, även om jag är sjukskriven. Så att bara gå hemma är jobbigt, kan inte direkt åka iväg och hitta på något. 

Var ute och gick en runda igår, då märkte jag av operationen. För fy vad det gjorde ont i magen när jag gick. Känner inte av det hemma, men det är nog för att jag inte går så långa sträckor. För att gå från sängen till soffan, soffan till köket osv är inte samma sak som att gå ner tre våningar och sedan gå i 45 minuter i följd. Samtidigt var det skönt att komma ut, så jag får se om det inte blir en runda ikväll med. 

Får helt enkelt se om jag orkar, känner mig väldigt trött just nu. Är väl all stress och ångest inför (väntan på) operationen som börjar släppa. För det känns som jag sovit fler timmar de senaste två dygnen än vad jag varit vaken. 

Är för övrigt så sugen på att boka en resa till sommaren, så jag sitter och kollar runt. Men jag vågar inte boka något, vet ju inte hur det kommer att se ut för oss när sommaren kommer. Men med denna vintern som varit så längtar jag verkligen bara till sol och värme, så risken är väl att jag inte kan låta bli utan bokar en resa till slut. 

onsdag 30 januari 2013

Mår bra...

Med tanke på att jag blev opererad igår, så mår jag förvånansvärt bra idag. Känns som jag inte sovit på evigheter och sover till och från hela tiden, men det får tiden att gå lite snabbare framåt. Har inte några större problem med smärta eller blödning heller. 

En av alla gånger jag vaknat i dag så gick jag upp och ringde till RMC. Ringde för att informera om att jag fått gjort operationen, så jag fick bokat en telefontid med min doktor nästa onsdag. Ska bli skönt att prata med doktorn igen och att få veta när vi ska sätta igång med tredje försöket (Pergotime). 


tisdag 29 januari 2013

Hemma igen

Dagen började tidigt, med en varm och skön dusch. Sen var det bara att klä på sig kläderna och sätta sig i bilen in till Malmö och KK för att bli sövd och av med polypen. 

Mannen körde mig in, men fick inte följa med längre än till första väntrummet. Och där satt han mellan 8.15 och 13.45. Fick pratat med honom efter operationen, och sedan även ca 15 minuter innan jag fick lämna sjukhuset. 

Lite skuldkänslor har jag för att han fick sitta och vänta så passa många timmar, men jag älskar honom ännu mer för att han gjorde det. Kände mig så mycket tryggare och lugn av att veta att han var så när mig även om han inte satt bredvid mig. 

Operationen gick bra, och nu är polypen BORTA! Nu ska jag "bara" läka (tar ca 2-3 veckor) och sen sätter vi förhoppningsvis igång med nästa försök. När jag vaknade från narkosen, mådde jag riktigt bra och det är första gången som jag verkligen mått bra efter en narkos. Brukar må riktigt illa och kräkas plus att jag brukar ha svårt att vakna upp från först början. 

Dock började dagen riktigt illa, när jag gick på toa för att fixa med urinprov så visade det sig att jag fått en blödning. Till saken hör att jag INTE haft en "egen" (naturlig) mens på ca två år! Och så kommer den idag, när den absolut inte fick komma!!! 

Fick åka in till sjukhuset ändå, berättade det för sjuksköterskan på preoperativa avdelningen. Hon sa att det skulle nog gå att operera mig ändå, men att jag skulle ta det med kirurgen när han kom in för att titta till mig innan jag skulle opereras. Berättade det för kirurgen när han kom (med en stor klump rädsla i magen), var rädd att han skulle avbryta alltsamman och skicka hem mig igen. Men så blev det inte, utan istället så sa han bara att han skulle försöka ändå. Eftersom att risken finns att jag annars bara kommer ha en ny blödning nästa gång. Och tur var ju det, för allt gick som det skulle och nu är den borta. 

Och eftersom det var tisdag, så åkte jag faktiskt iväg och vägde mig med idag. Är trots allt "min vägningsdag" och då ska jag väga mig helt enkelt. Vågen visad på minus idag med, även om de proppat mig full med dropp och annat på sjukhuset. Dagen resultat var -0,8 kg, så nu är mitt BMI 26,5. och jag är ett halvt kilo ifrån att ha gått ner 40 kilo!!! Nästa vecka är av stor betydelse för mig, då är det min ett årsdag sedan jag började gå ner i vikt, tänk - kan det möjligtvis vara så att jag faktiskt kommer klara av att gå ner 40 kilo på ett år?!? Jag hoppas det!

Har inte haft någon direkt känning av operationen, inga större smärtor heller. Dock känns det som en rejäl "baksmälla": seg, trött, yr/små förvirrad, lätt feber, illamående, grådaskig (min man tycker jag ser grå-gul ut i huden sen operationen) konstant torr i halsen och knaprar Ipren och Panodil. 

Så en sammanfattning av dagen: 

  • operationen avklarad, gick som den skulle.
  • fått min första mens på  2 år.
  • Vägt mig, -0,8 kg.
Nu ska jag krypa upp i min mans famn framför tv:n igen för att mysa och titta på film, sen imorgon tror jag att jag ska satsa på att ringa RMC och informera dem om att operationen nu är gjord. 

måndag 28 januari 2013

Imorgon sker det

Nu är det snart tid för min operation. Ringde till preoperativa avdelningen för en stund sen och fick tiden. Så imorgon kl 8.15 är det tid för mig att bli sövd och bli av med polypen. 

Känns ganska overkligt att det är tid redan imorgon, men samtidigt helt underbart. Tänk att något äntligen skulle ske till vår fördel. Att jag "bara" behövde vänta en månad istället för tre!

Har dessutom redan förberett det mesta inför morgondagen, har sjukskrivit mig resten av veckan, tvätta kläder till imorgon (ska vara rena kläder på morgon), anmält förhinder till möten som jag skulle varit på imorgon och fixat transport - mannen min kör mig in (och hem) och väntar på sjukhuset medan jag är sövd och opereras.

Det som är kvar att fixa är: Duscha, både ikväll och imorgon, Fasta från 24.00, Plocka ihop bankkort, Id-kort och högkostnadskort, Fixa ett urinprov att ha med mig in på morgonen. 

söndag 27 januari 2013

Helgen över

Då var denna veckan slut, och arbetshelgen är också över. Helgen har passerat riktigt snabbt och jag har haft tre riktigt trevliga dagar på jobbet. 

Nu är det bara morgondagen kvar innan operationen, och det enda jag kan säga är att jag längtar. Ska bli så skönt att få det överstökat. Att bli av med ett hinder, ett hinder som stoppat oss i vår resa i över en månad nu. 

Dock kommer jag nog vara ganska uttråkad redan på onsdagskvällen, nackdelen med att vara sjukskriven är ju trots allt att man blir tvungen att stanna hemma. Kan ju inte vara ute och hitta på en massa annat. Skulle se fel ut om jag skulle stöta på någon från jobbet. 

Då är det tur att jag har mina hundar, för oavsett hur sjuk jag är - så måste de komma ut för att få motion och sköta sina behov. Sen tror jag nog att motion kan vara till fördel för smärtorna efter operationen. Då de menar att det kommer vara som svår "mensvärk", och för mig är det just att röra på mig som är det enda som verkligen hjälper mig då. 


lördag 26 januari 2013

En energikick

Efter att ha jobbat hela dagen (12,5 h) så var det skönt att få komma hem. Väl hemma fick jag en liten energikick, som resulterat i att jag har rengjort spisen, micron, fläkten och kalkat av kaffekokaren. Och det är bara att erkänna att det var på tiden det blev gjort. 

Dagen har flytet på bra, blev en bättre dag på jobbet än vad jag hoppats - vilket gjorde att tiden gick så mycket snabbare med. 

Nu ska jag dock försöka varva ner, ny arbetsdag imorgon med. Sen börjar en ny vecka, med skola på måndag och operation på tisdag. Måste bara komma ihåg att ringa preoperativa avdelningen på KK på måndag för att få tiden jag ska vara hos dem på tisdag. LÄNGTAR! Snart är denna paus i vår resa över, snart får vi börja med nästa försök. 

fredag 25 januari 2013

Sluta klaga!

Åhhh, vad jag hatar gravida som konstant beklagar sig till höger och vänster om hur ont de har överallt. Särskilt de som redan har minst ett barn sen innan. Det stör mig ännu mer när de gör det för att få uppmärksamhet och sympatier. 

Två personer som jag känner har redan gjort det idag, och jag tvingar mig själv att hålla tyst. För det enda jag har lust att säga till dem är: Du har fan själv valt att skaffa ett barn till, du vet hur du mådde förra gången och hur det slet på din kropp. Så kom inte här och beklaga dig, och önska att jag ska tycka synd om dig. 

Tilläggas bör väl att ingen av dessa har haft problem att bli gravida, utan det räcker att de tittar på sin partner. Vill man ha sympatier får man väl kräva det av den som gjort dem på smällen, inte av alla andra. Det finns "bara två" som är ansvariga och då ska inte alla andra stanna upp och tycka synd om dem. 

Nä, idag gäller det att passa sig för mig. Småbarns föräldrar och gravida, står inte högt i kurs hos mig just nu. Kan ha och göra med att när jag var ute och gick i stan, blev påkörd av en barnvagn och höll på att bli påkörd av en annan.

torsdag 24 januari 2013

Insikt

Redan igår när jag var ute och promenerade efter mötet på kvällen, så började jag tänka en hel del på min vikt och hur långt jag kommit i min kamp mot vikten. 

Insåg att jag nu gått ner nästan(1,3 kg i från) 1/3 av min kroppsvikt (det jag vägde 31/1-12). När jag tänker på det kommer tårarna, jag kan inte fatta det. Tänk att jag klarat det, och att jag snart är normal viktigt (något som jag aldrig varit). 

Sakta men säkert börjar min viktminskning sjunka in i skallen på mig, och jag börjar inse hur stor skillnad det faktiskt är jämfört med hur det såg ut för ett år sedan. 

Idag har jag, mannen och hundarna varit och ätit lunch hos bekanta. Jag har inte träffat dem sen förra sommaren (undantag är väl att man sprungit på dem på stan och hälsat), de var helt ställda när de såg mig nu. Vilket kändes helt underbart. Efter besöket hos dem så gick mannen hem med hundarna medan jag gick in till stan för att handla lite. 

Fick köpt ett par nya jeans igen, 2 storlekar mindre än förra paret (samma märke och modell dessutom) och även ett nytt skärp (mitt förra hjälper inte längre, har helt enkelt blivit för stort). Sen blev den inköp av en del trosor, har ju inte så många kvar efter att jag sorterade ut mina underkläder som blivit förstora. 

Nu blir det att krypa upp i soffan med mannen och mysa lite,  för sen imorgon är det tillbaka till verkligheten. Ska jobba fredag, lördag och söndag. Men måste säga att det känns ganska bra att jag ska jobba hela helgen, blir snabbare en ny vecka och då är det min operation. 

Om 5 dagar vid den här tiden, har återhämtningen och läkningen efter operationen börjat. Längtar så, och hoppas att jag läker snabbt -  för sen så börjar vi med tredje försöket... 

onsdag 23 januari 2013

JAAA!!!

När min klocka ringde idag så ville jag verkligen inte stiga upp, hade ett möte med chefen och mina kolleger eftersom vi har haft en hel del problem med en av de som börjat i vår arbetsgrupp. Att detta möte dessutom låg på en av mina lediga dagar gjorde mig bara ännu mer bitter. 

Men tillslut steg jag upp och gjorde mig i ordning och började fixa till min frukost medan mannen var ute med hundarna. Hörde att posten kom, men tänkte inte mer på det. När mannen öppnade dörren kallade han på mig, för han hade kollat posten och han stod med ett stort kuvert från Region Skåne till mig. 

Blev väldigt nyfiken och jag rev nästan upp det bara för att se vad det var. Och det visade sig vara Instruktioner, provrör (urin), desinfiktionssvampar, ännu mer papper att fylla i inför operationen och, sist men absolut inte minst: EN TID till operation! Ska in och operera bort polypen nu på TISDAG (29/1)! Vet dock inte vilken tid, men det står att jag ska ringa in till dem dagen innan och få en exakt tid jag ska vara där. 

När chocken av att jag redan fått en tid och att det är redan i nästa vecka, lagt sig. Så var min första tanke att kolla kalendern. Och jo, den 29:e är jag helt fullbokad... Möte hela förmiddagen och sen en obligatorisk närvaro på eftermiddag med jobbet, för en föreläsning. Dock har jag löst det under dagen, tog med kallelsen till mötet med chefen för att visa henne den och förklara att jag antagligen inte kommer att närvara på den obligatoriska föreläsningen (beror lite på när jag blir opererad och hur jag mår) och det förstod hon. 

Var ju ganska lätt att prata med henne, då hon vet om hela processen vi är inne i nu. Valde att berätta för henne redan när vi hade första träffen med RMC, eftersom det kommer bli lite strul med mina arbetspass. Så då var halva dagen löst. 

Senare på kvällen var jag iväg på möte med de som jag skulle träffa på förmiddagen den 29:e, så jag berättade för dem att jag tyvärr inte kommer kunna närvara på mötet då jag ska in och operera mig. De blev så klart lite besvikna och oroliga, men eftersom de inte vet om vår resa så var det inte lika lätt att säga något. Men förklarade att jag skulle in och ta bort en polyp som jag har problem med. Så nu är hela dagen löst.

Måste dock bestämma mig för hur jag ska göra med jobbet, ska jobba tre nätter (och första natten går jag på kl 21.00 på tisdagen). Pratade med min mamma, och hon tyckte att jag skulle sjukskriva mig alla tre nätter. Då (som hon påpeka) jag brukar må skit efter narkos och eftersom jag har det jobb jag har, där det är tunga lyft och risk för slag i magen. Så jag ska titta närmare på det imorgon och på fredag, kolla om jag kan byta arbetspass med någon av min kolleger. Även om jag inte kan byta alla så hade det varit skönt att slippa den första natten, annars får jag helt enkelt sjukskriva mig.

Nästa sak som gör att jag just nu svävar på moln är att min stora hemtenta har blivit rättad. Fick resultatet idag, och jag jublade högt i anslutning till mötet på jobbet. Gick helt enkelt inte att hålla glädjen inom mig. 

Min lärare som rättade min tenta skrev följande till mig:

          "Lysande! Jag har inget att anmärka på.
           Att ställa upp punkter där du sammanfattar dina intryck av vad som 
sagts i de personliga berättelserna och sedan låta en eller flera 
gemensamma 
nämnare växa
 fram är en synnerligen väl vald metod 
för den här uppgiften. Om du skriver en kandidatuppsats någon gång 
(klart du skall!) så överväg att använda dig av metoden 
Grundad Teori - du har en fallenhet för den. 
Godkänt!"

Att få den bedömning av en lärare kändes helt underbart, särskilt när man bara kan få GODKÄNT eller UNDERKÄNT. 

Borde kanske köpt en lott eller två idag, med min tur idag. Men risken är väl att turen då tar slut eller vänder... Så jag väntar och hoppas på att turen följer med mig tills det är tid för nästa försök. 

Äntligen så kan jag och min man ta ett steg framåt i resan till dig vårt lilla önskebarn. 

tisdag 22 januari 2013

Vägning

Då var det återigen tisdag, vilket innebär att jag har varit och vägt mig igen. Veckans resultat var -0,7 kg. Det innebär att jag nu gått ner 38,7 kg och väger 82 kg. Mitt BMI är nu 26,8. 

Kan inte påstå att jag känner mig så särskilt glad över resultatet. Eller jo, jag är GLAD över mitt resultat och jag är stolt över att jag fortsätter att gå ner i vikt. Men det finns bara en enda anledning till att jag fortfarande håller på med ViktVäktarna just nu (och inte har ett obligatoriskt uppehåll), är för att jag inte har blivit gravid än. 

Hade hoppats så på att jag skulle ha ett uppehåll från ViktVäktarna sen årsskiftet, vilket jag hade varit tvungen till om förra försöket med hormoner hade lyckats. Så det är med en bitter glädje som jag tittar på mina resultat denna veckan. 

Samtidigt känns det ganska skönt att jag kan fortsätta att gå ner i vikt, skulle väldig gärna nå min målvikt innan jag blir gravid - och det känns så motsägelsefullt att säga, då jag precis beklagade mig över att jag inte har uppehåll. 

Men nu är verkligheten som den är, och medan jag väntar på att vårt önskebarn ska få fäste i min livmoder så kommer jag fortsätta att kämpa med min vikt. För min egen skull, för jag tillhör den gruppen av personer med PCOS som går upp väldig mycket i vikt och snabbt om jag inte tänker mig för.  


måndag 21 januari 2013

Några skratt

Ledig dag för mig idag, och eftersom mannen är arbetslös så har vi haft många timmar tillsammans idag med. Idag steg vi dock upp tidigare än igår. Och dessutom bestämde vi oss för att pröva på något "nytt". Så vi ringde och bokade en squash hall för en timmes spel.

Har inte spelat squash på år och dar. Gjorde det några gånger första året på gymnasiet, för ca 12 år sedan. Och mannen har också bara gjort det i skolan för si sådär 15-16 år sen. 

Gick lite trögt den första kvarten, men sen kom vi igång. Blev hela 55 minuters spelande i slutänden. Under den tiden blev det även många skratt. Kändes inte som att vi spelade så länge, men det påverkas ju såklart av att vi hade så roligt tillsammans. - Tänk att tiden kan gå så fort när man har kul medan man tränar. 

Blev inga stora skador heller, annars är det lätt hänt. Mannen lyckades dock slå sig själv på knäet med racket och jag bröt en nagel. Dock så börjar det kännas i armen nu, och jag gissar på en rejäl träningsvärk i högerarmen imorgon. Men men, vad gör det när jag vet att jag hade trevligt under själva träningspasset. 

Annars har det inte hänt så mycket idag heller, utan vi fortsätter att vänta på att jag ska få min tid till operation. Tänkte jag skulle vänta tills nästa vecka, och har jag inte fått någon tid tills nästa måndag så kommer jag ringa och fråga hur det går. 

Just nu känns det lite som att vill man att någonting ska hända måste man jaga, förstår att personalen inte kan göra någonting åt besparingarna inom sjukvården. Men jag tänker ändå kämpa för att få en tid så fort som möjligt till operationen, och det är för mitt eget bästa.  

söndag 20 januari 2013

Söndagsmys

Dagen har främst bestått av att umgås med mannen. Kom i säng sent igår (tidigt idag om man ska vara korrekt) och vi vaknade vid 10, men steg väl upp när klockan närmade sig 13. Det var riktigt skönt att kunna ligga kvar i sängen och bara mysa under det varma täcket med hundarna och mannen.

Resten av dagen har vi spenderat med att shoppa. Både till oss själv och till andra, sen har vi väl främst bara pratat med varandra. Och samtalen har varit väl spridda, från allt det jobbiga med väntan och längtan, hopp och förtvivlan och om kläder, skor och vad vi ska köpa till underbara V i inflyttningspresent.

Är för tillfälligt inne i en period där jag känner mig väldigt känslokall. En period som jag tycker är väldigt jobbig, för jag kan varken känna glädje eller sorg. Och vanligtvis så brister allt på en gång när perioden väl är över.

Avslutade kvällen med en sväng till mamma, där vi skulle lämna en tröja till min bror. Blev en kvällsfika och lite prat där med. Men nu är vi hemma och snart blir det sängen. Får väl se imorgon vad dagen har att erbjuda. 

Det känns som att vi just nu tar dagen som den kommer, allt i hopp om att väntan ska gå snabbare. 

lördag 19 januari 2013

Bortskämd

Hade hoppats på en skön natt, genom att sova gott och länge. Men istället så vaknade jag till flera gånger och hade problem med att somna om varje gång. Flera av gångerna så var det mardrömmar som var boven. Haft väldigt mycket av det den senaste tiden.

Gjorde inget speciellt under dagen, tog det lugnt och fixade lite med mina scrapbooking saker- Vid 16.30 så körde vi till mannens föräldrar. Riktigt skönt att bli bortskämd med lagad mat och allt som hör till. Är fortfarande kvar hos dem. Och det är skönt, detta är en av få platser som jag just nu känner mig lugn och har lätt för att ladda upp mig.

Efter middagen pratade jag och svärmor lite om hur det går för oss med hela vår resa, och om var vi befinner oss just nu. Och så pratade vi om frustrationen över att det enda vi kan göra just nu är att vänta. Mina svärföräldrar är några av dem vi valt att berätta allt för, och de är så förstående. De hade inte själv så lätt och de har gått igenom en del själv för att få barn. Vilket gör det lättare att prata med dem än många andra.

Hon berättade att hon nu hade berättat för kollegerna på sitt jobb, att vi har svårigheter med att bli gravid och går på behandling hos RMC. Detta eftersom hennes kolleger alltid frågar och för att de pratar om att "barnbarn" är en rättighet.

Nu ska jag fortsätta njuta, koppla av och ladda energi. För när jag kommer hem är det inte lika lätt.

torsdag 17 januari 2013

Besviken

Då är det bara en dag till att stiga upp när klockan ringer kvar denna veckan. Sen ska jag sova ut ordentligt och försöka ladda upp mig.

Den senaste veckan har jag verkligen försökt att inte tänka på vår resa och detta ofrivilliga uppehåll som jag och min man befinner oss i för stunden. Dock blev det svårt att inte tänka på det i eftermiddags när jag kom hem. För när jag kollade posten, så var där ett brev från Regionen till mig. 

Innan jag ens tagit av mig jacka och skor, så var brevet öppnat. Men det var ingen tid till operation, det var bara ett brev från öron, näsa, hals. Så istället för att jubla, blev jag bara besviken. För det fanns ju trots allt ett litet hopp om att det kunde vara KK (även om jag innerst inne inte trodde det)

Att förtränga tankarna om hela vår situation är ganska så skönt. Det är lite lättare att koncentrera sig i skolan och på jobbet. Men det finns en del nackdelar med det. Först och främst, så känner jag mig just nu väldigt känslokall. Är också ganska lättirriterad och har svårt att varva ner och likaså sova. Sen så fasar jag för att när det nästa gång ploppar upp tankar på situationen, så kommer allt bara att brista. 

onsdag 16 januari 2013

Snart ledig!

Idag känner jag att ett lugn har dragit över mig. Kan vara för att den intensiva tiden med skolan snart är överstökad, och att jag snart är lite ledig. Ska helt klart köra på lite återhämtning i helgen.

Var bjudna på kalas denna helgen, men vi valde att tacka nej. Dels för att jag inte orkar med det just nu och dels för att det varit så mycket med jobb och skola de senaste två veckorna, har inte varit ledig en enda dag sedan året startade. 

Funderar på om vi ska köra en sväng till svärföräldrarna och hälsa på i helgen, är länge sedan vi var hos dem nu. Så samvetet börjar göra sig påmint. Och sen är det ju aldrig fel att bli bjuden på middag, istället för att själv stå och laga den. 

Nu ska jag dock fortsätta att fixa lite småsaker till skolan, så att jag sedan kan komma i säng. 

tisdag 15 januari 2013

Att fokusera på något bra

Dagen började lite kaotiskt. Snöat sen igår kväll och hela natten, så när jag skulle till skolan idag var det köer hela vägen in till skolan. Tack och lov för min älskade man, för han körde mig in. Annars hade jag aldrig hunnit till skolan i tid. Och även idag hade examination, så det var obligatorisk närvaro. 

Skulle jag åkt buss, hade jag aldrig kommit fram. Men eftersom han körde, så kunde vi köra av tidigare och därmed också komma fram till skolan genom att köra "bakvägen" in till skolan.

Eftersom han var så söt och snäll som gjorde detta, så kände jag att jag var tvungen att göra något sött och snällt till honom. Så efter skolan var jag inne om och köpte en bok: ONDA PINGVINER (som han tittat på så många gånger, och varit sugen på den - men tyckt den var för dyr), det är en bok med med massa ritade serier, på pigviner som är riktigt elaka. Sen var jag även inne om blomsteraffären och köpte tre stora och långa mörkröda rosor (vår färg - samma färg som var med i temat på vårat bröllop). 

När jag kom hem, ringde jag på dörren och höll för så att han inte kunde se vem det var. Han öppnade dörren, och han såg väldigt förvånad ut när jag stod där med rosor och en present till honom. Hans första fråga var: Vem är detta till? och sen: Varför får jag detta? Det enda jag kunde svara honom var: För att jag älskar dig och för att du var så underbar som räddade min morgon genom att köra in och lämna mig i skolan. 

Men nu, anledningen till dagens rubrik: 

Om jag ska hitta något som är positivt med att senaste försöket inte lyckades och att vi nu väntar på min operation. Så är det att jag fortsätter med ViktVäktarna och fortsätter att gå ner i vikt. Var och vägde mig idag, andra gången för året. Förra gången hade jag ett litet plus (+0,4 kg), vilket inte var så konstigt. Det pluset var efter jul, nyår och tentaplugg. Men idag var det minus! -1,1 kg för att vara exakt. 

Detta minuset innebär att jag idag väger 82,7 kg! Och har ett BMI på 27, det innebär att jag nu gått ner 38 kg och minskat mitt BMI med 12,4. Att skriva ut alla dessa siffror känns helt underbart och jag känner hur jag sitter och småhoppar av glädje i stolen. 

Kan inte fatta att jag är såååå nära ett normalt BMI som jag är nu, och det är inget jag någonsin kunnat hoppas på eller kunnat tro skulle hända. Jag har aldrig varit så nära ett normalt BMI, och jag har aldrig vägt så här lite. I alla fall inte sen den senare delen av mina tonår, skulle gissa på att det i så fall skulle vara omkring tiden innan jag började med p-piller i så fall. Och det skulle innebär när jag var ca 14 år. Det är ett halvt liv sedan för mig med andra ord. 

Brukar inte ha så höga tankar om mig själv. Och detta är inget jag brukar säga till mig själv, men idag tänker jag faktiskt göra det

Jag är bra, duktig och stark. Och jag är så stolt över mig själv. 




måndag 14 januari 2013

Upp som en sol & ner som en pannkaka.

Spenderade dagen i skolan. Examinationsseminarie hela förmiddagen och sedan introduktion för kommande kurser under eftermiddagen. Dock blev vi klara redan vid 14 tiden. Och eftersom dagen gått så bra och gruppen jag gjort uppgiften med till dagens seminarie fick så mycket positiv feedback av läraren, kändes det som att ingenting kunde stoppa mig. 

Valde därför att ringa till väntelistan på KK för att kontrollera så att de fått in min hälsodeklaration. Och det hade dem. Sekreteraren berättade att narkosläkaren hade kollat på den idag. Så jag frågade igen hur lång tid jag måste vänta innan de skickar en kallelse/jag får en tid. Beskedet jag fick drog ner mig på jorden igen. Brist på läkare och lite andra saker gör att det antagligen kommer att ta tre månader tills jag får en tid. Innan jag la på frågade jag henne om det fortfarande stod uppskrivet att jag kan komma in med kort varsel, och det gjorde det. 

SUCK! Det enda jag kan hoppas på nu, är att någon avbokar sin tid. Och att de ringer MIG! För jag vill absolut inte vänta i tre månader, för att bli opererad. 

Ska jag vänta i tre månader till, innebär det att det blir totalt fyra månader som bara springer iväg utan försök. Och det vill jag verkligen inte, tror inte att jag kommer att stå ut så länge.

Känns som att tiden bara försvinner. Visst, vi har väntat i flera år på det här. NIO år, så att vänta lite till är väl inte "hela världen". Men jag vill inte vänta längre. Dessutom är denna väntan tusen gånger värre, för nu hade vi äntligen kommit igång och så mycket blev gjort på så kort tid och så hamnar vi återigen i detta vakuum, dvs VÄNTAN..

...Väntan på vårt önskebarn. 

lördag 12 januari 2013

Tankar

Var ute på en powerwalk innan jag skulle iväg och jobba mitt andra nattpass denna helgen. Under rundan var det dessa tankar som höll mig sällskap:

Tänk att någon som inte finns och aldrig har funnits kan göra en så ostabil och känslig. Och att längtan efter den ger en så mycket kraft att man orkar kämpa även när det känns som allt är hopplöst. Att man år efter år fortsätter, fast än man känner hur man bryter ner sig själv. Hur man kan få skuldkänslor över de egna tankar man har inför och under resan, resan man gör för att denna någon ska bli till. Hur något som gör att man känner sig svag och sårbar också är det som gör en starkare än många tror man är.

Att man fortsätter fast än man är i en så utsatt position. Läkare efter läkare och undersökning efter undersökning, allt sliter på kroppen och ändå är man beredd på att gör ALLT som krävs för att man ska kunna ta minsta lilla steg framåt. 

Att man kan älska någon så mycket, någon som man inte ens vet om man någonsin kommer att kunna säga "jag älskar dig över allt annat" till. Tänk att längtan och önskan efter ett litet önskebarn kan vara så stark. 

Man pratar om att det finns inget starkare än en förälders kärlek till sitt barn. Men jag tror faktiskt att det finns en starkare kärlek, och det är kärleken som ofrivilligt barnlösa människor har till de barn som fortfarande inte har hittat fram.

fredag 11 januari 2013

Lätt irriterad

Måste börja med att säga att jag älskar min man över allt annat. Men ibland driver han mig till vansinne, eller det är väl inte bara han. Men det är oftast han som får ta smällen när jag inte orkar mer.

Vi var ute på en långrunda tillsammans med hundarna idag. Och då sa jag väl både det ena och det andra, jag står fast vid det jag sagt. Men är också väl medveten om att allt inte är hans fel, även om han får ta skulden för det ifrån mig.

Har en period just nu som jag är väldigt lätt irriterad och har väldigt mycket tankar som springer runt i huvudet. Känner att allt kan få mig att börja koka.

Hans arbetslöshet skrämmer mig ganska rejält. Är inte första gången han är arbetslös, och senast han var arbetslös var det under en längre period. Det innebär att det är jag som är huvudinkomsttagare i vårat hushåll igen. Men skillnaden från förra gången, är att jag numera studerar samtidigt och har dessutom tagit ca 20% tjänstledigt (jobbar fortfarande ca 80% som jag pluggar). Det innebär att jag har en lägre inkomst just nu.

Pengar... Är det som stressar mig mest av allt just nu. För det gör att jag inte helt kan slappna av och "njuta" av processen hos RMC. Är livrädd för att behandlingarna ska fungera och jag ska bli gravid. För jag vet inte hur vi ska klara oss ekonomiskt om jag skulle vara mammaledig. Samtidigt får jag skuldkänlor av detta, för jag är livrädd att behandlingen inte kommer fungera bara för att jag på något sätt inte känner mig redo just nu.

Knäpp? Ja, det kan man väl säga. Men å andra sidan, är det någon som någonsin är helt förberedd innan man blir gravid?

Och i slutänden finns det inget jag önskar mig mer än att vi får vårt lilla önskebarn. Så därför är det extra jobbigt att känna sig tveksam och osäker. 

torsdag 10 januari 2013

En dag med lite lugn och glädje.

Idag har jag haft en ganska bra och lugn dag. Har till och med fått gjort en hel del saker här hemma. Det märks så tydligt på en, när ett lugn infinner sig inombords. 

Dagens stora projekt har varit att gå igenom garderoben. Slängt mängder av kläder, min man beklagade sig lite och sa att jag slängde ut kläder för flera tusen. Riktigt så illa var det inte, men visst en hel del pengar har väl gått åt för att köpa alla de kläder jag nu kastat ut. 

Sorterat det i två högar, en slänga hög och en ge bort hög. Vill inte spara några av kläderna, för jag vill inte ens tänka tanken att jag skulle behöva dem igen.

Har jag nu kämpat i 11 månader och gått ner drygt 37 kilo. Så ska de kilona minsann ALDRIG få komma tillbaka igen. Och då finns det heller ingen anledning att hålla kvar vid kläderna. Resultatet av garderobsstädningen är dock att jag behöver köpa hem en hel del nya underkläder. 

Men även byxor (tröjor med, men har ändå en del som fortfarande funkar). Dock håller jag fortfarande på att gå ner i vikt, och vill inte köpa för mycket kläder - när de ändå blir för stora om och om igen. Är trots allt inte gjord av pengar, även om jag hade önskat det ibland. 

Idag har jag nog själv blivit mer medveten om hur mycket min kropp förändrats. För att pröva kläder från när jag var som störst och inse att jag nästan drunknar i dem nu (främst kläder som var tajta då med dessutom) men även när jag hittat plagg som jag lagt undan från när jag gick ner i vikt för 6 år sen, och köpte när jag var som "smalast" då och konstatera att även de plaggen är förstora. 

Jag har med andra ord aldrig vägt så lite som jag gör idag! Och det känns helt enkelt fantastiskt!

onsdag 9 januari 2013

Vård av äktenskap

Det har varit så intensivt den senaste månaden, och det har inte funnits så mycket tid över till att ägna oss åt vårat äktenskap och varandra. Det har varit läkarbesök, telefonsamtal med doktorn, möten, jobb, skola, jul, nyår och kalas. Och när vi väl träffats och varit tillsammans så har det även varit andra människor där. 

Och den senaste veckan har jag varit tvungen att prioritera, och då har det blivit jobb och skola som kommit i första hand. Allt annat har fått ta ett steg tillbaka. 

Igår kom jag på att både jag och min man var lediga idag, och ingen av oss måste upp tidigt imorgon. Så jag ringde och fråga honom om han ville ha en: "du & jag dag" imorgon (se: idag). Och det tyckte han lät som en bra ide. 

Vi började dagen att ta lite sovmorgon, sen körde mannen iväg och lämnade lite saker samtidigt som han var iväg passade jag på att ta en runda med hundarna. Blev att vi åt lunch hemma tillsammans, vilket är ett tag sen det hände. 

Nu ska vi snart köra iväg tillsammans. För att först shoppa lite (har turen att vara gift med en som tycker om att gå i butiker med mig), sen blir det ett restaurangbesök för att sedan gå på bio.

Och allt det ska vi göra tillsammans utan någon annan. Bara han och jag - ensamma. Dessutom har jag fixat hundvakt, så vi behöver inte heller stressa hem.

måndag 7 januari 2013

Apatisk

Haft en lugn och relativt bra dag på jobbet idag, fram tills för ca 20 minuter sen. Hade lite tid över, så jag passade på att gå in och kolla lite på Facebook för att få tiden att gå lite snabbare.

Skulle aldrig ha gjort det! För en person jag är bekant med hade lagt upp en bild på sig med gravidmage. Blev helt apatisk och fick springa in på toa för att gråta i min ensamhet.

Är väl egentligen inget jag missunnar någon, att få barn. Men just den här personen är en sådan person som fått allt serverat och alltid får som hon vill och ska alltid stå i centrum. Att hon och killen som hon nu ska ha barn med, träffades för knappt ett år sen och blev ett par i somras -ska alltså nu få barn.

Medans jag och min man som snart varit tillsammans i 11 år, och försökt få barn i 9 år fortsätter att kämpa, vänta och längta efter att få vår högsta önskan uppfylld.

Just nu känner jag bara att livet är så jävla orättvist! Jag har aldrig fått något gratis, och jag har fått jobba stenhårt för att komma hit där jag är idag.

Nu måste jag försöka återhämta mig lite, bita ihop och ta mig igenom de sista 2 timmarna på jobbet. Sen ska jag hem och dra täcket över huvudet och hata livet och dess orättvisor!!!

De första orden jag fick ur mig efter att jag sett bilden var dessa, i ett sms till min man:
"Fan fan fan fan FAN!!!!!!! Vill bara hem och dra täcket över huvudet! Var precis inne på fb, såg att ***** lagt upp en bild... Hon är gravid.
Hur kan livet vara så jävla orättvist????? Och varför ska allt flyta på utan problem för vissa?"

söndag 6 januari 2013

En vanlig söndag?

Kan inte påstå att detta är en vanlig söndag för mig. Undantaget är väl i så fall hur länge jag sov. 

Idag har det inte hänt så mycket här hemma. Eller det beror kanske på hur man ser på det. 
Kom i säng väldigt sent igår. Vilket i sin tur resulterade i att jag sov till efter 12 idag. Men det behövde nog min kropp. 

Sen dess har jag spenderat nästan alla timmarna framför min dator och skrivit på mitt arbete. Är nu nästan klar med det. Har några referenser till att hitta och sätta in, och sen är det bara fin putsning kvar innan jag ska skicka in det. 

Har dock tagit paus några gånger, måste ju äta. Sen tog jag även en paus innan min man skulle iväg och handla lite till oss. Under pausen såg jag till att fylla i min hälsodeklaration till KK, så att mannen min kunde köra förbi posten och posta brevet. 

Förhoppningsvis får de brevet imorgon eller på tisdag. Så återigen är det bara att vänta.

lördag 5 januari 2013

Komma ikapp

Idag har jag bara jobbat på att försöka komma ikapp när det gäller mina enskilda skolarbeten. Har väl gått sådär med det. Är inne på mitt sista arbete nu. Men är så trött på allt skrivande och läsande, så jag har tagit en paus från det nu några timmar. 

Har som sagt fem arbeten som ska in på måndag och tisdag. Två av dem är grupparbeten, dessa har vi lyckats att få ihop nu. Men det krävdes mycket energi och många timmars arbeten i skolan. Vi satt hela torsdagen och fredagen med dem i skolan. Och då hade vi redan skrivit en hel del via Internet, men det saknades en del och sen tar det tid att fixa till det så att texten flyter på bra och att allt hänger samman. När jag lämnade skolan igår kväll, så var det på ganska lätta fötter. Även om jag var väldigt trött (sovit ca två timmar på två dygn) så hade jag hur mycket energi som helst.

De andra tre är individuella arbeten. Och i veckan blev jag helt färdig med det ena, och det andra blev jag klar med idag. Det tredje arbetet är egentligen det största av dem och det hade jag knappt börjat på. Just nu har jag väl kommit en bra bit på vägen med det, har gjort klart ca 1/3 av det. 

Så allt hopp om att jag skulle kunna ta det lugnt imorgon är som bort blåst just nu. För imorgon är sista dagen för mig att fixa arbetet på, då jag jobbar hela dagen på måndag. Hade jag varit ledig så hade jag haft några timmar på mig innan det ska lämnas även då, eftersom arbetet ska vara inlämnat senast 16.00 på måndag. 

Anledning till att jag har så mycket just nu? Jo, dels för att lärarna är lite dåliga på sin planering. För visa perioder har vi inget medan vi under andra perioder har hur mycket som helst. Att ha så mycket över jul och nyår gör inte saken bättre. Men sen måste jag erkänna att jag skjutit på det ganska mycket med. Kunde ha börjat tidigare, men har inte hittat motivationen eller haft ork till att koncentrera mig på studierna heller. 

Att börja med RMC och behandlingar för att förhoppningsvis bli föräldrar hade egentligen inte kunnat komma vid en sämre tidpunkt. Låter kanske väldigt egoistiskt och jag känner väl själv att det låter som att jag är väldigt otacksam på grund av att jag säger så. 

Tro mig! Det finns inget i hela världen (förutom vårat önskebarn då) som jag längtat så mycket efter. Men alla tankar som jag skjutit bort och tryckt ner har kommit upp till ytan, samtidigt som jag försöker klara av sista året av skolan. Och det tar på krafterna. 

Att trycka undan önskan om att få bli mamma, har varit mitt sätt att överleva och fungera. När jag började plugga så släppte jag dessutom tanken nästan helt. Kände att det är ändå ganska skönt att inte ha barn medan jag studerar.

Men nu har ju verkligheten hunnit ifatt, och alla de tankar jag tryckt undan så länge fortsätter att bubbla upp i tid och otid. Så med andra ord: Jag försöker komma ikapp med mina studier och mina tankar kommer ikapp mig och påminner mig om hur verkligheten ser ut.

fredag 4 januari 2013

Snart så?

Direkt efter nattens arbetspass var det bara för mig att sätta mig på bussen in till skolan, och träffa min grupp för att slutföra vårt grupparbete. På vägen in så ringde jag ett flertal gånger till KKs väntelista, men det var bara upptaget. När jag var framme i skolan 30 minuter senare så lyckades jag äntligen att få tag på dem. 

Pratade med sekreteraren om lappen de hade skickat med. Den som det stod att jag skulle ringa när jag fick mens. Förklarade att jag inte har någon mens naturligt, och har inte haft det på länge och frågade hur jag då skulle göra. Den trevliga sekreteraren meddelade mig om att hon skrev in det direkt i min journal, så att det inte blir missat, och att det då inte behövdes planera operation utifrån min menscykel.

Passade även på att fråga om hur lång väntetid det är innan jag får komma dit och få det gjort. Hon svarade mig då vänligt att det kunde hon inte riktigt svara på just nu, eftersom de var lite back på grund av alla röda dagar som varit nu under jul och nyår. Men att jag skulle se till att fylla i pappret så fort som möjligt och skicka in det till dem, för de kan inte boka in mig innan dess. 

Precis innan jag skulle lägga på så frågade hon mig om hur det såg ut för mig med, möjligheten att komma in  och bli opererad med kort varsel. Mitt svar var: Det går hur bra som helst! Vill ju bara få gjort operationen, och bli av med polypen så att vi kan ta ett steg framåt på vår resa. Och att få påbörja vårt nästa försök.

Skiter i om det blir en dag som vi har obligatorisk närvaro i skolan eller om jag ska jobba. Skolan kan jag alltid lösa, i värsta fall så får det bli en omtentamen eller att jag får skriva något om det jag missat utifrån kurslitteraturen. Och skulle det vara så att det är en arbetsdag för mig så får jag helt enkelt ringa chefen och be om att få ta kompledigt eller semester och går inte det så får jag sjukskriva mig eller så ringer jag någon av mina underbara kollegor så går de in och jobbar för mig. 

Resten av dagen har varit lång, men ändå väldigt lättsam och bra (att sova så lite som jag gjort de senaste tre dygnen är inte att rekommendera). Samtalet med sekreteraren och underbara klasskamrater i min grupp har helt enkelt fått mig att se lite ljusare på framtiden - just nu.

Operationen går helt enkelt före allt annat för mig just nu. Det är ju den som är vårt största hinder till vårt önskebarn för tillfället. 

torsdag 3 januari 2013

Brev från KK

Idag fick jag ett brev från Region Skåne. Eftersom jag varit i skolan hela dagen, så hade min man tagit det med sig till mig, när han kom och hämta mig i skolan. Brevet innehöll en hälsodeklaration inför operation, retur kuvert och en post-it. Ingen tid dock, och brevet ska skickas in till Väntelistan på KK. 

Skönt att brevet kom, men jag stör mig fortfarande på post-it lappen. För på den står följande; "Tacksam om du ringer och meddelar när du har mens". Detta blev lite som ett slag i magen, det innebär att de inte kollat min journal riktigt med andra ord. 

Har inte haft mens på snart två år. De gånger jag haft en blödning så har den varit framkallat med hjälp av medicin. Så imorgon ska jag ringa till dem och meddela att jag inte har mens. Sen får jag väl se vad de säger. 

Dessutom vill jag veta NÄR de ska genomföra operationen, för det står inget om hur länge jag måste vänta innan det är min tur. Jag hoppas det går under vårdgarantin. För jag vill inte vänta längre än nödvändigt på att få detta överstökat, så vi kan börja med nästa försök. 

Jag vill verkligen inte vänta, hade jag fått bestämma så hade de gjort den imorgon. Men går det på vårdgarantin så borde jag i alla fall få gjort operationen innan jag fyller år. 

Vill bara börja med nästa försök, så jag och min man kan fortsätta vår resa till att få hålla vårt önskebarn i våra famnar. Men just nu får vi istället leva i ett vakuum. Ett vakuum som bara består av att vänta. Ett vakuum som vi inte själv valt och som vi absolut inte vill befinna oss idag. 

onsdag 2 januari 2013

Positivt tänkande - javisst...

... eller inte.

Mitt nyårslöfte om att leva i nuet och tänka positivt, har jag redan brutit. Men jag ska försöka få rätt på det och börja hålla löftet igen, i alla fall innan januari är över. 

Stressen är det som förstör. Den är förvisso självförvållad till största delen, men den är lika jobbig för det. Kan inte varva ner, har tagit på mig förmycket just nu känner jag. Har flera arbeten som ska lämnas i skolan  den 7 och 8 januari, samtidigt som jag  jobbar ca 90 timmar på knappt 2 veckor (28/12-12 till 8/1-13), har flera samtal som måste göras och skicka iväg datum för flera olika möten som ska vara under detta året. 

Och eftersom jag inte kan varva ner, så blir det inte mycket sömn. Och den sömn jag får är inte så bra. Många oroliga drömmar, och vaknar titt som tätt. Nerverna är helspända konstant, och för tillfälligt känner jag att allt påverkar mig på negativt sätt. 

Jobbade inatt, och var relativt lugn. Hann till och med att plugga lite och (nästan) fixa klart min ena uppgift. Kände mig relativt bekväm och lugn, sen kom det. Började med att det var program på tv om förlossningar. Byta kanal illa kvickt. Men skadan var redan gjord, tankarna om att kanske aldrig få uppleva en graviditet satte sig fast i huvudet. 

Efter en timme hade jag äntligen lyckats förtränga det. Sen kom dagen tidning, satte mig för att läsa den - så jag inte skulle somna. Läste ena delen, sen när jag skulle läsa andra. Slängde jag ifrån mig den då den hade återigen reportage om ofrivillig barnlöshet. 

Tycker det är bra att det skrivs om det i medier, det är ju ett ämne som vi är många som brinner för (även om vissa (inklusive jag) gör det anonymt. Men jag vill inte läsa om det på jobbet. Och särskilt inte idag när jag redan är så "förstörd" som jag är. 

Resultatet blev att jag läste ena halvan av tidningen, så är det någon som börja prata om vad som hänt i världen idag - då har jag ingen koll. 

tisdag 1 januari 2013

2013 - Vår tur?

Spenderade nyårsafton med underbara vänner hemma hos oss. En halvtimme innan gästerna kom så var jag fixad och allt som skulle förberedas var klart. Det var så skönt att få 30 minuters avslappning, och bara slippa stressa. Det blev mycket prat, skratt, mat, dricka och även en hel del sång. Kvällen/natten sprang iväg och plötsligt så var det småtimmarna och sängen kallade. 

Efter ett fåtal timmars sömn, var det bara att stiga upp och fixa lite frukost till nattgästerna och oss själva. När   våra nattgäster åkt hem, så kom två av de andra förbi och fikade med oss. Sen har vi röjt det mesta sedan festen. Har lite disk kvar, men bord och stolar är ihop fällda och alla dekorationer är bort plockade. Så nu finns det nästan inga spår från att vi hade fest igår. 

Vid 17-tiden gick jag och la mig igen, eftersom jag ska jobba inatt. Ska äta kvällsmat med mannen nu, och det får bli goda rester från gårdagen. 

Hoppas, hoppas, hoppas att detta blir året när det äntligen går som vi vill. Kan det kanske bli så att 2013 är det året jag och min man blir föräldrar eller är blivande föräldrar? Har inte tänkt så mycket på det hela idag (och igår) vilket har varit rätt skönt. Kan ju inte säga att jag inte tänkt på det, för saknade av ett barn finns med mig varje dag - hela dagen och året om. Men vissa dagar lyckas jag förtränga det lite bättre än andra.