måndag 31 december 2012

Sista arbetspasset 2012

Då har jag arbetat färdigt för i år. Dock snart tillbaka där igen, börjar ju arbeta igen den 1/1 2013 kl 21.00. Helgen har rullat på som den alltid gör när jag spenderar (nästan) all min vakna tid på jobbet. Denna helgen har det dock varit lite stressigt att vara på jobbet, för när jag sen kommit hem så har det varit att fixa till nyår samt att försöka få lite skolarbete gjort. 

Slutade jobba 22.30 och sen var det bara hem och ställa sig i köket. I och med det känner jag mig lite mindre stressad. För förrätten är helt färdig nu. Och efterrätten är halvvägs. Det enda jag inte kan börja på idag är huvudrätten. 

Ska snart gå och lägga mig, men först får jag nog se till att skriva en liten lista med allt som ska göras imorgon (idag). Sen ska jag även se till att mysa lite extra med min ena hund, för idag är det hennes födelsedag. Kan inte förstå att hon redan är 8 år. 

Hon är min lilla ögonsten och hon har gett mig all sin kärlek. Jag vet att jag kan lita på henne i vått och torrt och hon har gett mig den finaste gåvan som hon möjligtvis kunnat ge mig. Min andra hund. Det var dessutom jag som hjälpte henne igenom hela förlossningen.

Bara längtar tills den dagen vi får ett barn, för jag vet att mina hundar kommer vara underbara. De är tåliga och så underbart söta med små barn. Eftersom det finns så många barn i vår omgivning så har både hundarna växt upp med barn omkring sig. Och jag bara önskar att de ska få vara med när vår egen lilla familj blir större. 

Ser fram emot att detta året snart är slut, och ser fram emot 2013, vilket är lite lustigt - för jag brukar annars alltid gnälla på att åren springer iväg. Men jag har bestämt mig för att 2013 ska vara MITT ÅR! (och förhoppningsvis även min mans år):

Sitter och spånar på mitt nyårslöfte. Funderar på om mitt löfte ska vara att inte stressa så mycket och leva lite mer i nuet. Men men, den som lever får se. Brukar inte ha något nyårslöfte, för det brukar ändå bara rinna ut i sanden. 

fredag 28 december 2012

Snart nyårsafton.

Stressar just nu för att hinna med allt jag ska inför nyårsafton. Var "dum" nog och bestämde att vi skulle har gäster hemma hos oss i år. Ser verkligen fram emot det, men (finns alltid ett MEN) hade jag tänkt efter så hade jag nog valt bort det.

För visst, jag är ledig nyårsafton och jag ska inte börja jobba förrän klockan 21.00 den 1:e januari, dock har jag jobbat idag, och jag ska jobba hela dagen imorgon och på söndag (10.00-22.30). Dessutom har jag fortfarande hur mycket som helst kvar att göra med skolarbeten som ska in snart.

Har fixat det mesta inför nyår idag. Dock kvarstår det en hel del saker att fixa med här hemma och all mat ska lagas. Hoppas verkligen att min man ser till att göra det mesta här hemma medan jag är på jobbet denna helgen - han kan nämligen vara lite hopplös när det gäller att fixa till saker om han inte får en lista som allt är uppradat på.

Trots allt som ska göras och kostnaderna som uppkommer vid fest, ska det faktiskt bli riktigt trevligt att träffa alla dessa underbara vännerna. Och jag HOPPAS att detta är sista nyåret utan bebis i min famn eller i min mage.

torsdag 27 december 2012

sova, sova, sova

Idag har jag inte fått gjort så mycket som jag önskar och borde. Men jag har helt enkelt ingen kraft kvar i kroppen. Var ordentlig och ställde väckarklockan innan jag gick och la mig igår, så att jag skulle komma upp i morse. Men efter en natt av sjuka drömmar, mardrömmar och dålig sömn. Så valde jag helt enkelt att stänga av larmet när det börja tjuta, och dra täcket över huvudet och somna om. Tur att jag inte skulle jobba idag.

Tillslut kom jag dock upp. Efter att ha ätit frukost vid 12.30 så fick det bli en lång promenad med man och hundar, i hopp om att de skulle ge mig en extra energikick. Men icke. En stund efter det att vi kom in gick jag och la mig på sängen för att mysa lite med hundarna, vilket så klart resulterade i att jag somnade igen. Sov ca 2 timmar.

Det är andra perioden på kort tid då jag är konstant trött, kan sova hur mycket som helst. I en kombination med dålig sömn på nätterna. 

Snart är det tid för mig att krypa ner i sängen igen, ska upp imorgon och jobba. Första passet på 2 veckor. Ska bli skönt att jobba, samtidigt som jag inte känner att jag har någon ork kvar i kroppen. Problemet är att jag inte är trött nu, har ingen ork - men jag är inte heller trött. En jävla kombination. 

Hoppas att jag kommer ut ur denna trötthets- och orkeslöshetsperioden snarast, har hur mycket som helst att hinna med och få gjort. 

onsdag 26 december 2012

Till dig, vårat önskebarn.

Tiden den bara går och går,
men fortfarande vi här utan dig står.


Längtan den växer för varje år som försvinner,
och varje dag hoppas vi på att dig vi äntligen vinner.


Även om du inte oss ännu har funnit, 
är vår kärlek till dig något du redan vunnit


Att få bli dina föräldrar en vacker dag,
är det som gör att vi överlever alla dessa bakslag.


Så snälla snälla du,
kom till oss nu. 



/Votivi filii. 

tisdag 25 december 2012

Bitter? Kanske

Vissa kanske tycker att jag är bitter utifrån detta inlägget, men det handlar mer om respekt, rättvisa och att visa hänsyn till alla. 

Överlevde julafton med familjen. Men jobbigt var det, vissa delar var mer jobbiga än andra. 

Lämnade mammas hus flera gånger och gick runt kvarteret bara för att kunna andas och samla ny kraft. Med risk för att låta bortskämd, bitter och otacksam så blev det en extra lång runda efter det att vi öppnat alla julklappar. För att inte få ett utbrott inför alla andra. Fick en hel del och de är jag väldig glad och tacksam för. MEN när vissa inte köpt något till en (för mina syskon tycker att vi bara ska köpa till barnen - och visst det är ju bra, men de köper inget till mig, trots att jag inte har några barn). Tycker bara att det är så fel, för om jag handlar till mina syskonbarn för flera hundra kronor så tycker jag inte att det är mer än "rätt" att de köper något till mig. 

Det är dock inte alla mina syskon som gör så! Vissa kan tänka längre än näsan räcker, medan andra tydligen inte kan det. Att min farfar dessutom gav "sista generationen" (dvs mina syskons barn) samt min lillebror (som är under 18 år) pengar. Kändes som ett hårt slag i magen. Likadant är det med min pappa, han köper för lika mycket till mig och min man som till mina syskon och deras respektive. Men sen lägger han hur mycket som helst på barnbarnen. Och det stör mig så in i helvete, för jag tycker det är respektlöst och orättvist. 

För mig är "rättvisa" det viktigaste när det gäller julklappar (och alla andra saker med som t ex. födelsedagar, dop mm). Jag lägger samma summa per syskon (inklusive deras familjer), vilket innebär att min lillebror alltid får något dyrt då pengarna bara går till honom medan min ena bror som har tre barn blir pengarna uppdelade på barnen och en liten summa (om det blir något över) till honom och hans sambo. 

Min mamma gör på samma sätt, och det är jag tacksam för, så det är ju bara jag och min lillebror som får "de dyra klapparna" av oss syskon, för till de andra syskonen lägger hon pengarna främst på barnbarnen. 

För övrigt så lät de i alla fall bli att prata om vårt sexliv. Mer eller mindre, fanns några smågliringar - men inga större diskussioner. Men dock blev det mycket bebisprat ändå, på grund av de två små syskonbarnen (2 månader och 8 månader gamla). Så det var jobbigt. 

Som jag gissade på innan, så blev det en hög ljudnivå till och från och ett jäkla grisande vid maten. Jag valde helt enkelt att ignorera det och tog inte på mig att fixa något. Såg även till att hålla mig undan, för att slippa hjälpa till med alla barnen. Tycker helt enkelt inte det är mitt problem. 

måndag 24 december 2012

GOD JUL?

Önskar alla en riktigt Gud Jul! 
Jag önskar och hoppas verkligen på att detta är min och alla andra ofrivilligt barnlösas sista jul utan barn eller i väntans tider.

Nu ska vi strax iväg och fira jul, och jag hoppas innerligt att det blir en bra dag - en dag då folk visar hänsyn och respekterar oss.

söndag 23 december 2012

En ganska bra dag.

Jag har haft en relativit bra dag idag.  Kan bero på att jag sov bort halva dagen, och sen bara umgåtts med min älskade man och gjort de sista julklappsinköpen. 

Dock ska vi ut och köra en sväng i snöstormen nu. Behöver handla hem lite mat och sen ska vi även köra och hälsa på min mormor och ge henne julklappen jag köpt till henne eftersom vi inte ses imorgon. 

Dessutom ska vi köra förbi mitt jobb, så att jag kan springa inom där och lämna några små klappar där med. Har blivit lite av en tradition från min sida. Köper något till oss alla, och skriver vem det är till och sen så står det önskar tomten. I år jobbar jag ju dock inte precis runt jul - så i år får jag sticka inom och lämna det istället. 

Imorgon är det julafton, och jag vet fortfarande inte hur jag ska göra imorgon. Men får väl se imorgon. Fram tills dess låter jag min man få peppa mig med små elaka gliringar om andra och säga en massa elak saker. Elakt - Ja, men det hjälper lite - så det gör mig inte ett dugg. 

lördag 22 december 2012

Vill inte!

Nu närmar sig julafton med stormsteg... 

Och allt som jag borde göra, blir ändå inte gjort. Hittar inte kraften till att sätta mig och plugga allt som jag måste plugga, har hur mycket som helst att göra med skolan. Två gruppuppgifter och två individuella ska in den 7 och 8 januari. Och jag har knappt ens börjat, har tagit fram allt jag behöver och satt mig vid datorn flera gånger om. MEN det enda min hjärna vill är att krypa ner under täcket och stanna där tills efter jul. 

Jag ångrar så att jag sa ja till min mamma om att fira julafton där. Jag vill verkligen inte fira julen där. Jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att slippa!!! 

Inte för att jag inte vill träffa henne, det vill jag! Men jag orkar inte allt det andra runt omkring. Att vi dessutom ska träffas så tidigt som kl 13, gör det jobbigare för mig. För det innebär att det blir ännu fler timmar att spendera där (och tiden sattes för att de med barn tyckte det var bäst). Vet inte hur jag ska orka med det. Vill verkligen inte träffa vissa i min familj, låter kanske hemskt - men det är min verklighet. Är nämligen bara så trött på dem och deras jävla sätt. 

Blev riktigt irriterad på mamma, för jag sa att jag tyckte det blev alldeles för tidigt. Och hennes svar blev då: Ni kan ju komma lite senare. Hur fan tänkte hon då? De ska börja med ägg och sill kl 13... Men hon menade att vi kunde äta det senare. Oja, då kan jag lika gärna skita i att fira jul med dem allihopa. 

Men jag orkar inte bråka mer (för jag har redan rykt ihop med mamma några gånger denna hösten, bara för att jag lämnat förhinder till diverse olika kalas under hösten mm). Till och från känns det som att det är bättre att själv må dåligt, än att behöva bråka med andra över det.

Att vi dessutom har ett barnkalas att gå på den 25:e gör inte saken bättre. Samma människor i två dagar. Dock kommer vi inte ens komma dit när det börjar. För jag vägrar helt enkelt att vara där när det börjar. Jag tänker inte gå upp senast kl 9 dagen efter julafton, inte när jag för en gångs skull är ledig från jobbet. Kalas ska börja kl 10. Bara för att det ska passa alla andra (dvs återigen barnfamiljerna!!!) Så just därför så vägrar jag. Om jag mot förmodan är vaken och klar i tid tänker jag ändå inte gå dit direkt. 

Var inne på en annan blogg idag (kommer tyvärr inte ihåg vilken det var) och där länkade hon en video som säger allt det jag försöker förklara för min mamma, om och om igen. Men hon förstår inte, hon vänder det till att det är hennes fel alltid. Så jag valde helt enkelt att skicka videon till henne, och jag hoppas att poletten faller ner och att hon kanske kan förstå lite bättre varför jag blir så sur och arg så ofta på henne. 

fredag 21 december 2012

Det värsta med julen...

... är inte stressen, alla julklappar som ska köpas in eller alla pengar som går åt. Det värsta med julen - enligt mig är att; Ju närmare julafton man kommer, ju fler föräldrar med små, små bebisar är ute och handlar. Alla dessa vagnar vart man än tittar och går. Det går inte att undvika dem, även om jag gör allt för att försöka. 

En annan sak som jag hatar, och ännu mer i år är frågan om vad jag önskar mig i julklapp. Det finns BARA EN sak jag verkligen önskar mig. Och det är få bli mamma och bilda familj på riktigt med min älskade man. Dock inget som jag går runt och säger till alla som frågar vad jag önskar mig i julklapp. Den enda som jag verkligen har sagt det till är till min man. Men som min man så fint svarade mig: 
"Hade jag kunnat så hade du fått en bebis under granen på julafton, men det går inte".

Så nu är allt jag önskar mig av älsklingen att detta är den sista julen vi är utan barn. Jag kan gå med på att jag inte är mamma nästa jul, OM det skulle vara så att det ligger ett litet önskebarn i min mage som växer sig starkt.

torsdag 20 december 2012

En liten ljusglimt

Idag har det varit skola som gällt för min del. Efter föreläsningen kom "vår" lärare in och skulle lämna ut våra prov från salstentan. Kände mig inte ett dugg pigg på att ta min, då vi redan kunnat ta reda på våra resultat och då fick jag veta att jag inte klarat den. Så jag behövde den för att kolla över vad det var jag behövde plugga in lite extra till omtentan i januari. Och vilken tur att jag var där och hämtade den. För vi som fått underkänt fick möjlighet att gå igenom den med läraren.

Höll på att bli riktigt arg, men framför allt jävligt besviken på mig själv när jag såg att den uppgiften jag kände mig riktigt nöjd med bara hade resulterat i 4 poäng (av 10 möjliga). Det var denna fråga som gjort att jag inte blev godkänd, den fråga som jag kände var den som skulle göra att jag klarade tentan.

Visade sig nämligen att jag och min lärare hade tolkat frågan totalt olika, men efter överläggningar och att hon gick igenom mitt svar tre gånger extra. Och det resulterade i att hon ändrade uppfattning och höll med att frågan var så pass otydlig att min tolkning av frågan också var korrekt. Och poängsätta den utifrån min tolkning. Det innebar att jag fick 8 poäng på frågan i stället. Vilket i sin tur resulterade i att jag fick totalt 30 poäng! som innebar att jag KLARADE tentan!!! Precis efter det att min lärare hade ändrat mitt resultat, så brast det för mig. Jag blev så glad att jag började gråta framför henne. Jag kunde helt enkelt inte hålla tillbaka tårarna. Denna glädje efter gårdagens totala besvikelse blev helt enkelt för mycket för mig.

Hon fråga lite snällt om varför jag blev så glad, och jag valde helt enkelt att berätta för henne om vad jag och min man går igenom just nu och om beskedet jag fick igår. Vi pratade en liten stund om det och sen precis innan vi skiljdes åt så önskade hon mig all lycka och hoppades att allt skulle gå bra för oss.

Därefter var det bara upp med mobilen och ringa hem till mannen och berätta vad som hänt, även om jag fortfarande hade gråten i halsen och fortfarande inte kunde fatta vad som faktiskt hade hänt. Men att prata med honom om det gjorde att det sjönk in.

Resten av dagen har känts så lätt och det där djupet jag var nere i igår har ebbats ut en hel del idag. Allt på grund av en tenta. Tänk att en tenta kan vara den saken som drar upp en från djupet.

Efter skolan blev det en sväng i stan och lite mer julklappsinköp innan det bar hemåt igen. Och nu sitter jag här och tänker på glädjen som bubblar inom mig, samtidigt som sorgen och ångesten är stor. Känner nästan mig dålig som känner sådan glädje, men inser samtidigt att det är tillåtet att få vara glad även under en sådan här resa.

onsdag 19 december 2012

FAN!!!

Hade en riktigt bra start på dagen, tidig men bra! Efter alldeles för få timmars sömn, var det kl 05.50 tid för mig att stiga upp och göra sig klar. Bussen in till Malmö och skolan för sista delen i en examination som är uppdelad på tre gånger. 

Efter skolan, blev det lite julklappsinköp medan jag väntade på att klockan skulle bli 12, och det blev tid för mig att ta tåget ut till Hyllie och Emporia. För att träffa världens bästa tjej och äta lunch tillsammans, och så att jag kunde ge henne julklappen jag köpt till henne. Vi kommer nämligen inte hinna träffas mer innan jul. 

Under hela förmiddagen gick jag bara och väntade på att min doktor från RMC skulle ringa. Och även under själva lunchen var jag beredd på att svara om hon möjligtvis skulle ringa när vi satt och åt.  Istället hann vi äta, betala och lämna restaurangen lagom tills det att hon ringde. 

Trodde inte att det skulle vara några konstigheter, utan att hon bara skulle dubbelkolla med mig lite om hur det gått. Så därför ville jag bara att hon skulle ringa, så jag fick det överstökat och kunde få nya recept och påbörja tredje försöket. 

MEN, ack så fel jag hade!

Istället fick jag beskedet att nytt försök MÅSTE vänta. För det hade visat sig att jag har en polyp i livmodern, efter det att de granskat ultraljudet jag gjorde för att kontrollera flödet i äggledarna för ca en månad sen. 

Polypen måste tas bort innan nästa försök påbörjas, för (som läkaren sa) om vi gör nytt försök nu och det tar sig, så är risken överhängande att jag får missfall. Min doktor berättade att hon skickat en remiss till kvinnokliniken i Malmö, eftersom det är dem som sköter den biten. Kommer få en kallelse för borttagning. Ingreppet sker under lätt narkos och jag kunde räkna med att åka hem inom två till tre timmar efter det att jag kommer dit. 

Vill ha min tid NU! Om jag inte får papper från dem snart, så kommer jag bli tokig. Vill få det avklarat så vi kan börja med nästa försök! Har jag inte fått det innan nyår, så kommer jag ringa så in i bomben för att få en tid så fort det bara går. Skiter i om jag har obligatorisk dag i skolan eller om jag egentligen ska jobba den dag tiden blir på. För jag tänker inte boka om den, utan då får jag fixa med jobb eller skola på något sätt. 

Så nu vet jag iaf vad jag verkligen vill ha i julklapp i år: Jag vill ha en tid till att ta bort polypskiten så jag kan börja med hormonerna igen.

tisdag 18 december 2012

Julaftonstankar.

Idag känns som en mellan dag. Mår relativt bra idag och tänker bara på morgondagen då min dr ska ringa. Känns så skönt att det är imorgon som jag ska prata med henne. Hade inte klarat av att vänta tills efter årsskiftet. Så tack och lov slipper jag det. Vill bara veta vad vi ska göra som nästa steg, NU!

Gårdagen var inte så bra till att börja med. Men min älskling och jag tog bilen och körde till Malmö och Emporia för att pigga upp mig med lite shopping. Hittade inte så mycket igår, men det blev iaf en ny klänning som jag tänkte jag kan ha på julafton. Sen fick vi även köpt lite julklappar. Nu har vi bara två personer kvar att köpa till.

Mina julkänslor kommer och går. Vissa stunder ser jag fram emot julafton och allt firande, andra fasar jag för det samma. Vet inte om jag egentligen vill fira med familjen. Först hade vi bestämt oss för att inte fira med min familj i år (vi firar vartannat år med min familj och vartannat år med mannens). Vi har haft flera diskussioner om vad vi skulle hitta på istället.

Var ganska inne på att resa bort, men eftersom jag har skola den 20:e och 21:e så blev det lite tajt med tiden. Och sen när mannen blev arbetslös så kändes det som att det är onödigt att lägga pengar på att resa bort. Sen har det även funnits en hel del motstånd och oförståelse i familjen till att vi inte vill fira med dem.

Och för några veckor sen bestämde vi oss tillslut att vi ska fira med min familj ändå. Och just nu känner jag bara "varför sa jag att vi kommer??"... Är inte ett dugg peppad. Längtar till att träffa två av mina syskon barn. Men de andra ser jag inte lika mycket fram emot. Jag vet att det kan låta hemskt.

Men de två som jag längtar till att träffa, har underbara föräldrar som uppfostrat dem ordentligt och de kan visst föra oväsen och hitta på med bus. Men det sker ändå på en lagom nivå. De jag inte ser fram emot är de andra fem. Två av dem är inte ens ett år. De andra för ett jävla liv, och dessutom så är föräldrarna som dem är. Den ena ursäktar sin son för allt. Och de andra ignorerar allt.




måndag 17 december 2012

Stress och tårar

Gårdagen var en riktigt jobbig dag. Grät nästan hela dagen, och jag kan inte säga att det var något specifikt. Så istället göra de saker som jag måste/borde ägna mig åt, så slutade det med att jag satte mig och fixade till en beställning av kort. Svärmor som beställt 10 kort. Så nu är jag näst in till klar med dom. Dock har jag kvar allt det som jag sköt upp. Vet inte var jag ska hitta kraften till att fixa allt som ska fixas.

Skrev i ett tidigare inlägg, att jag har haft turen att min man kunnat följa med till alla besök jag haft på RMC mm. Och det är väl egentligen tur i oturen, för anledningen till att han haft tid till det är att han blev arbetslös den 1/10. Det är en situation som är väldigt jobbig, då jag numera studerar vid Malmö Högskola. Samtidigt så jobbar jag så mycket jag bara kan. Jag har inget CSN, vilket egentligen är väldigt skönt. Men att studera på 100% samtidigt som jag jobbar 75-80% tar på krafterna.

Tankarna om studierna kommer och går. Vet inte hur jag ska klara av sista terminen. Har haft tankar på om jag ska göra ett studie uppehåll, men samtidigt så vill jag slutföra studierna och ta min examen. Men jag vet inte om jag tycker det är värt det just nu, för stressen som jag lever i nu är jobbig. Och till viss del undrar jag om inte den också kan vara till nackdel när det gäller att försöka bli gravid.

Har två grupparbeten och ett enskilt arbete som ska in efter nyår. Tack och lov så är jag i en underbar grupp. En grupp som har full förståelse när jag måste lämna skolan för att gå bort till RMC och att jag vissa dagar inte mår bra och är lättretlig. Valde att berätta för dem om vår situation och de har varit helt underbara och peppar mig. Är så tacksam för dessa underbara tjejer.

Känner mig fortfarande helt orkeslös och har ingen kraft till att ta tag i något. Det enda jag har i huvudet är telefontiden med läkaren på onsdag. Vill ha onsdag NU! vill veta vad nästa steg blir. Ska vi göra fler försök med hormontabletter eller ska vi gå vidare till nästa steg? Och när ska vi i så fall börja med nästa försök. Hade jag fått bestämma så hade vi börjat redan för en vecka sedan, tredje dagen på blödningen. Hatar tiden som bara springer iväg. Speciellt tiden mellan försöken.

söndag 16 december 2012

Känslorna ur balans.

Har haft en lugn natt på jobbet även denna natten. Eller egentligen skulle jag säga att själva arbetet har varit lugnt och inte så krävande som det är ibland. Men inombords har natten varit hemsk. Gråter för ingenting och mår illa hela tiden. Och det känns som jag har ett stort håll inom mig som inte vill läka, utan bara blir större och större.

Har mått illa sen förra lördagen när blödningen kom. Aptiten är inte heller som den ska. Smärtorna som jag hade i början av veckan gjorde att maten kom upp nästan lika snabbt som den var nere. Så för tillfället är soppor min "bästa vän". Både för att de är lätta att äta och får inte samma smärta som med annan mat. Men även för att de värmer mig. Är otroligt frusen av mig. Fryser konstant - vilket är allt annat än vanligt för mig.

Dessutom måste jag äta och också äta rätt. För annars är risken att jag går upp i vikt igen.
Maten har aldrig varit min vän. Jag tillhör dessutom den delen av personer med PCOS som väldigt lätt går upp i vikt. Och har väl mer eller mindre varit överviktig hela mitt liv (främst senare tonåren och fram tills nu). Har lite kvar, men nu handlar det om ca 7,5 kilo.

Sen ska vi inte prata om suget av choklad och annat sött när jag går på medicinerna. Men jag vägrar! Ska inte gå upp något! Inte förrän det finns någon som växer i mig.

Satt och läste några andra bloggar om deras resor till att få bli förälder, och då kom tårarna direkt.
För jag förstår precis vad de menar och jag känner likadant.

Skulle aldrig önska någon att behöva genomlida detta. Men samtidigt så hade det varit rätt skönt om vissa människor fick gå igenom samma process. För då hade de förstått och inte uppfört och betett sig som de gör (hoppas jag iaf, men vissa är hopplösa).


lördag 15 december 2012

Tacksamhet

Jobbade som sagt inatt. Vilket innebar att det blev många timmars tänkande, och nattens tema blev tacksamhet och irritationsmoment.

Måste säga att jag är extremt tacksam för min man och för att vi kan och faktiskt pratar så pass öppet med varandra om allt men framförallt denna resan vi är ute på. Resan vi bara vill ska ta slut, så vi kommer fram till vårt önskade mål.

Att få gråta och skratta tillsammans med någon gör helt enkelt livet lite lättare.

Vår resa började som sagt för nästan 9 år sedan. Och under dessa åren har vi pratat mycket om vad vi ska göra, hur vi ska göra, hur många (eventuella) försök vi ska göra, adoption osv.

Att redan innan påbörjad behandling ha pratat om allt detta känns väldigt bra. Men redan nu kan jag nog säga att på vissa områden har/kommer nog vår inställning ändras. Men inget är hugget i sten, dock är det viktigt för vår relation att vi fortsätter prata med varandra om allt som resa innebär.

Sen att han har haft möjlighet att vara med mig på varenda besök på RMC, känner jag också en oerhört tacksamhet för. För utan honom vid min sida hade jag med största sannolikhet inte orkat/vågat gå igenom dörren till mottagningen.

Är även väldigt tacksam till alla andra i min omgivning, vi har som sagt en del som vet vilken process vi är i  och hur krävande den är (till viss del). Har en nära vän som varit en av de som varit en av de första som fått veta vad som hänt och inte hänt sedan vi började gå till RMC. Och det känns så bra att kunna prata med henne om allt jag/vi går igenom, även om hon och jag inte har exakt samma mål i livet just nu. Men hon är den som förutom min man jag pratar främst med om denna resa.

Jag upplever att det är mycket enklare och lättare att prata med människor utanför familjen, än att berätta vad vi går igenom för familjemedlemmar och nära släktingar. Tror det grundar sig mycket i hur samtalen har sett ut kring alla middagar som varit genom åren och alla frågor mm som vi fått under hela vår resa.

Vet väl egentligen att de "bara vill väl" och "önskar oss all lycka" men för oss är det jobbigt. Tror inte det finns någon som uppskattar att samtalsämnet runt matbordet (med syskon, föräldrar, syskonbarn, respektive och mor- farföräldrar) är ens sexliv. Nu är jag inte direkt pryd av mig, och kan visst prata öppet om sex och samliv. Men när jag är på familjemiddagar är jag inte ett dugg intresserad av att ha de samtalen. Speciellt inte då de endast handlar om mitt och min mans sexliv, ingen annans. Hade varit så skönt om det hade slutat.

Fasar så inför julen. För då ska vi samlas allihopa igen. Och ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte om jag orkar. Så på sätt och vis önskar jag mig bara "en sak" i julklapp: Att det inte blir en massa prat och frågor om vårt sexliv.

Jag kan lova att de kommer veta sen, när (om) magen börjar växa...

fredag 14 december 2012

Ensam hemma och tankarna kommer fram.

Imorgon är det en vecka sen min blödning kom, och vi insåg att andra försöket hade misslyckats. Blir fortfarande helt gråtfärdig när jag tänker tillbaka på det. Känner mig så besviken och tycker inte om min kropp. 

Har under hela veckan sysselsatt mig med både det ena och det andra, allt för att inte tänka på det. Men ikväll är jag ensam hemma och ska snart iväg och jobba. Så det blir många timmar med mina tankar som enda sällskapet i den mörka och kalla natten. 

Jag har kommit på att ena anledningen till att jag tagit misslyckandet extra hårt är eftersom det känns som läkaren räknade med att det skulle fungera. För när jag pratade med sköterskan i måndags så informerade hon mig om att min läkare inte lagt upp någon plan för nytt försök. Och den informationen var som ett hårt slag i en redan ömmande mage. Därför blev en telefontid inbokad. 


Om fem dagar har jag min telefontid med läkaren på RMC. Och tiden kan inte gå tillräckligt fort. Vill bara få veta vad vi ska göra nu. Blir det ett nytt försök med hormontabletter eller ska vi gå över till sprutor? Vad har hon tänkt sig?


De vanligaste tankarna som kommer just nu är: När ska det få bli vår tur? Och kommer nästa försök att fungera?




torsdag 13 december 2012

En sammanfattning av vår bakgrund.

Denna blogg kommer att handla om min och min mans önskan och längtan efter barn. Något som vi haft länge båda två. Men som vi inte har pratat helt öppet om med andra. Nu har vi äntligen fått hjälp via sjukvården, och går till RMC (Reproduktionsmedicinskt Centrum) för behandling.
Detta inlägget kommer att beskriva hela resan, från början till idag. Framtiden kommer i senare inlägg.

Hela denna resan började egentligen redan för snart nio år sedan. För våren 2004 var det tid för mig att byta ut min spiral. Men efter längre diskussioner med min pojkvän (som numera är min man), valde jag att inte sätta in någon ny spiral, utan bara att ta ut den gamla.

För jag ville trots allt ha barn ganska tidigt. Och vi hade redan varit ett par i två år och kände oss trygga i vår relation. Vi bodde förvisso inte tillsammans men jag hade köpt min första lägenhet i samma veva och skulle ta studenten 3 månader senare.

Tiden gick, men inget illamående eller utebliven blödning. Dock tänkte vi inte så mycket på det. När det närmade sig att det gått ett år sen spiralen plockades ut, och fortfarande ingen graviditet så kontaktade jag min läkare. Det resulterade i ett besök på vårdcentralen och sedan en remis till sjukhuset.
Efter några månader fick jag en kallelse och var inne och gjorde en undersökning. De kom fram till att jag hade PCOS. Det syntes direkt när de gjorde ultraljudet och alla prover jag tagit var lika tydliga. Diagnosen fick jag precis innan jag fyllde 21 år.

Lämnade läkaren med flera stora frågetecken, och kände mig helt förtvivlad. Jag som alltid velat ha barn, skulle jag aldrig kunna få barn? Och hade jag missat min enda chans till att bli mamma några år tidigare? Ville min sambo verkligen fortfarande ha mig? Vad innebär PCOS? Osv.

När jag kom hem så var det bara att sätta sig framför datorn och börja leta fakta och information, för det materialet jag fick hos doktorn gav mig nästan ingen information alls. Inte utifrån vad jag ville veta.

Eftersom jag hade PCOS blev jag vidare remitterad till Endokrinologen på UMAS. Läkaren jag fick där, var ingen trevlig upplevelse. Hon har behandlat mig riktigt illa varje gång jag varit där (dock med undantaget senaste besöket i våras (2012).

Fick veta på endokrin att jag/vi kunde få hjälp med graviditet via RMC, men för att remis skulle skickas var jag tvungen att gå ner i vikt. För de tar inte emot patienter som har ett BMI över 30.

Tog tag i min vikt. Började på ViktVäktarna, var helt motiverad av att gå ner mina kilon. För jag ville ju bli mamma. Började vid julen 2005 och i slutet av maj 2006 hade jag nått gränsen för att remiss skulle skickas.

Kontaktade min läkare på Endokrinologen. Fick veta att jag först skulle träffa henne innan hon skickade remissen. Fick en tid, men den avbokades av läkaren. Ringde igen och försökte få en ny tid. När hösten kom, så hade nästan all min motiveringen till att gå ner i vikt försvunnit och istället så höll jag mig ganska stabilt i vikten. Gick upp några kilon, men inte mer. Dock hamnade jag över gränsen för BMI 30 igen. Vilket innebar att läkaren inte skickade någon remiss.

Dock tänkte jag inte så mycket på det under hösten 2006 fram till sommaren 2007 när jag och min älskade gifte oss, efter att ha varit ett par i 5 ½ år.

Efter smekmånaden och hösten kom så började jag tänka på det igen. Men jag visste inte vad jag skulle ta mig till och hur jag skulle gå till väga, för att gå ner i vikt.

Runt 2010 skrev läkaren ut Xenical till mig. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och paniken av att man nästan inte hinner till toaletten. Tog dem dock i 3 månader och jo, jag gick ner lite i vikt (ca 10 kilo). Men lika snabbt som jag slutade med tabletterna, var kilona tillbaka igen.

Sen dess har jag helt enkelt valt att tänka på annat och försökt intala mig själv: ”Händer det så händer det”.

Hösten 2010 var jag inne hos Endokrinologen igen, denna gången för att göra en sockerbelastning. Fick veta att den inte var helt bra, men att de skulle skicka resultaten till min vanliga läkare. Fick en tid till honom precis innan julen 2010. Och fick då veta att mina värden låg över gränsvärdet, och det innebar att jag hade fått diabetes.
Efter den julen levde jag i ett vakuum, och det enda jag kunde tänka på var: Vad gör jag nu? Är det ens lönt? Hur ska jag kunna gå ner i vikt? Operation?
Allt kändes hopplöst och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Började med tabletter för att behandla min diabetes, och tänkte lite på vad jag stoppade i mig. Men min vikt var den samma.

I januari 2012, så frågade min mamma och en väninna till henne om jag skulle följa med dem till ViktVäktarna. Först ville jag tacka nej. - För jag hade inte tid, var min första tanke. Men jag kände samtidigt att det här funkar inte längre. Levde till viss del i förnekelse och vägrade ställa mig på vågen. Men det slutade med att jag följde med dem till vikt väktarna och skrev in mig där den 31 januari.

När jag skrev in mig så visade vågen på alldeles för mycket. 120,7 kg. Vilket innebär ett BMI på 39,4. När sommaren 2012 närmade sig hade jag gått ner en hel del, och kontaktade återigen min läkare på Endokrinologen. Jag fick en tid, min man följde med mig. Förvisso var inte mitt BMI under 30 än men det låg på runt 31-32. Och det mötet med läkaren innebar att hon faktiskt skickade remissen ändå. För hon menade på att det var minst tre månader tills jag skulle bli kallad, och på den tiden skulle jag hinna gå ner de kilona som behövdes för att hamna under 30 i BMI. Det var första gången sen jag började gå hos henne som hon faktiskt var trevlig och visade ödmjukhet mot mig. 

I somras kom så beskedet från RMC, de hade tagit emot en remiss från min läkare och kommer att kalla mig under hösten 2012. I slutet av juli ringde Sjuksköterskan från RMC för att fylla i saknade uppgifter, de behövde bland annat min mans personnummer också. Och samtidigt informerade hon oss om att provtagningsblanketter kommer att skickas hem till oss och att vi skulle lämna proverna direkt, för ju tidigare de var lämnade ju lättare var det för dem att boka in oss på en tid till läkaren.

I augusti 2012 var vi först på vårdcentralen och lämnade en massa provrör med blod. Och sen var vi inne på RMC i Malmö så att min man kunde lämna spermaprov två gånger med ca två veckors mellanrum.

Efter att vi lämnat alla proverna så åkte vi på semester. När vi sen varit hemma ungefär två veckor kom brevet. Brevet med tid och datum för vårt första besök på RMC. Det som vi längtat efter i så många år.

Månaden, veckorna och dagarna innan besöket var hemska. Alla tankar som far runt i huvudet. Vi ville bara det skulle vara över. Och vi ville bara veta resultaten av proverna.

Den 5 oktober var vi inne och träffade läkaren för första gången. Och mitt BMI var 29, på första besöket hos läkaren. Hon gick igenom provresultaten på de prover vi lämnat och gjorde sedan ultraljud och undersökning på mig. Min mans prover såg jätte bra ut. Så det gjorde att vi båda andades ut rätt rejält. Vi visste redan att jag hade PSCO och att problemen fanns hos mig, men vi fasade för att det även skulle finnas något problem hos min man.

Blev ordinerad mediciner, dels Primolut för att sätta igång en blödning och sedan hormoner, Pergotime för att sätta igång äggproduktionen. Dessutom skickades det en remiss till Ultraljudsavdelningen på Kvinnokliniken, för att göra en undersökning av min livmoder med kontrast.

Hade riktigt tur med undersökningen, fick en tid tre veckor efter att vi var på RMC. Undersökningen gjordes för att kontrollera hur min livmoder såg ut, och om där eventuellt fanns några stop eller problem för eventuella ägg att komma fram till livmodern via äggledarna. Resultatet visade att det såg bra ut och inte fanns några stop eller liknande.

Tre dagar efter ultraljudsundersökningen var jag åter på RMC för att kontrollera om hormonbehandlingen hade fungerat.

Första försöket med hormoner misslyckades. Lämnade RMC nedstämda och tomma. Men det var bara att gå direkt till apoteket och hämta ut ny medicin. För att gör ett nytt försök.

Började om med andra försöket. Och sen var det återigen tid att åka in och göra ett nytt ultraljud för att se om någon äggblåsa hade vuxit av hormonet.

Hormonbehandling nummer två fungerade (fick dubblat dosen av hormon jämfört med första försöket). Det fanns en äggblåsa som vuxit tillräckligt mycket. Inombords kände jag en glädje jag inte kan förklara på något bra sätt. Så efter läkaren var det in till sjuksköterskan och gå igenom hur sprutan jag skulle ta för att sätta igång min ägglossning fungerade. Efter genomgången var det bara att gå till apoteket igen. Denna gången kände vi oss dock ganska glada och lättade.

Sen när vi kom hem var det bara för mig att ge mig själv sprutan och sedan var det oskyddat samlag i tre dagar som gällde (läkaren ordination).

Väntan därefter var jobbig. Inte veta, och vänta i tre veckor innan jag skulle göra mitt graviditetstest.

Var borta i lördags på middag. Fick väldigt ont i magen under själva middagen och när jag gick ifrån för att gå på toa, så visade det sig att jag fått en rejäl blödning.

På söndagen körde min man ner och köpte ett test och jag gjorde graviditetstestet som visade negativt.

Andra försöket med hormonbehandling och ägglossningsspruta misslyckades.

Och i måndags var det bara för mig att ringa till RMC igen och meddela att försöket misslyckats. Eftersom inget nytt försök var inplanerat fick jag inbokat en telefontid med min läkare nästa onsdag (19/12). Fram tills dess lever vi återigen i ovisshet om vad som kommer att ske.

Och där är jag och min man idag. Ingen av oss vågar tänka framåt eller planera något större, för vi vet inte hur våra liv kommer att se ut om ett år.

Vårt val med hela denna processen vi nu befinner oss i har vi valt att bara dela med oss till vissa personer, en del inom familjen, några vänner och några kolleger. Största anledningen till det är att det är en så jobbig process i sig och alla frågor vi fått genom åren om ”när vi ska skaffa barn” osv gör att vi känner att vi inte orkar berätta öppet för alla om det vi går igenom nu.

Är trött på alla frågor om mitt och min mans sexliv vid middagar, och alla konstiga tips och förslag på hur man ska göra och när man ska göra olika saker. De har ingen effekt för oss. Hade jag inte haft PCOS hade det kanske sett annorlunda ut.
Men för att kunna bli gravid måste man ha ägglossning och det är just det som jag inte har. Och det är därför vi går på behandling hos RMC.

Det som får mig att fungera i vardagen är min man, våra vänner och att jag fortfarande kör med ViktVäktarna, idag är mitt BMI nere på 27,5. Att ha något som gör att man måste ta hand om sig själv och inte bara krypa ner i ett mörkt hål upplever jag som extra viktigt i denna processen.