torsdag 21 september 2017

Bella 4 år

Kontrasterna i livet. Igår blev vårt lilla Pyre 6 månader. Och idag är det 4 år sedan våra liv förändrades totalt, och lämnade ett tomrum i hjärt & själ som aldrig kommer att fyllas. Efter att jag och lillebror hade lämnat storasyster på förskola gick vi till blomsteraffären för att köpa blommor som hela familjen var och lämna vid graven ikväll efter kvällsmaten.

4 år som föräldrar, 4 år som föräldrar till en ängladotter, 4 år av saknad. 

Livet går absolut vidare, men det kommer för alltid att vara förändrat. Idag har vi tre barn, Busfröet och Pyret som vi njuter av att krama och mysa med varje dag. Och Bella som för alltid bärs med i våra hjärtan, och finns med oss i tankarna varje dag.

tisdag 15 augusti 2017

Livet som tvåbarnsmamma

Långt mycket senare än jag hade tänkt, så kommer här ett första inlägg sedan inlägget i mars som berättade att pyret/lillebror fötts. Nu närmar sig lillkillen hela fem månader och jag kan inte fatta varför tiden måste rusa iväg så jäkla fort!

Lillebror är otroligt lik sin storasyster på många sätt, men redan nu har vi också sett stora skillnader mellan dem båda. Lillkillens personlighet träder fram mer och mer. 

Livet så här de första fem (knappt) månaderna som tvåbarnsmamma har haft sina upp- och nedgångar och likaså gett en hel del prövningar och tankar. När lillebror var drygt 10 dagar hamnade jag på sjukhuset en fredagkväll, med skyhög feber och ett bröst som bara blev större och större samt mer och mer ilsket rött. Visade sig att min mjölkstockning hade utvecklat sig till mastits (infektion i bröstet). I nästan en veckas tid var jag inlagd med intravenöst antibiotika, de första tre dagarna svarade jag inte alls på den och var ganska så borta. All kraft gick till att ta hand om min nyfödda lilla kille, och att sakna dottern som var hemma med sin pappa. Först när jag skrevs ut har jag förstått hur dålig jag var och hur oroliga läkarna var över mig. Min sänka låg en bra bit över 300 och fortsatte att stiga två dagar trots att jag hade intravenöst antibiotika nämligen, så läkarna på kk/gyn hade en del kontakt med infektionsläkare med för rådfrågning.

Innan jag hamnade på sjukhuset fungerade amningen kanon, och lillebror ökade i vikt precis som han skulle. Under veckan på sjukhuset fortsatte han öka, om än lite långsammare, trots att jag enbart ammade från det friska bröstet. Men sen plötsligt rasade han i vikt. Och på 1 månadskontrollen vägde lillebror plötsligt under sin födelsevikt igen. Blev en tuff tid den kommande månaden, med att kämpa på att försöka få igång full produktion i båda brösten igen, nässpray för att få mjölken att släppa/rinna till rejält även i det sjuka (men på bättringsvägen) bröstet, tillmatning osv. Efter knappt en månad på det sättet slutade lillebror att amma helt dagtid. Däremot fortsatte han amma lite drygt en månad till nattetid innan han helt vägra brösten och gick över helt till ersättning.

Och i den vevan började mitt psykiska mående bli sämre. Är sjukt hur känslig jag är för hormonskiftningarna i min kropp, och hur mycket det påverkar mig. Dock valde jag att ta kontakt med min VC när jag kände igen mina varningssignaler denna gången, så har fått utskrivet medicin som jag nu tar dagligen och så har jag inbokats för att gå till kuratorn på kbt igen.

Huslivet älskar jag! Att kunna gå ut och in hur som helst och känna sig fri på ett helt annat sätt än med lägenhet. Visst, att ha hus har sina nackdelar också! Sånt som att helt plötsligt behöva köpa musfällor och jaga mus i huset (under vasken valde den att "flytta in" för övrigt). Och mängden spindlar som envisas med att komma på besök får mig nästan att dra av mig håret i panik titt som tätt.

Men att påta i trädgården, ta hand om växter, häckar, blommor, bär och gräsmatta är underbart. Likaså att bygga rabatter, spaljé och staket (sistnämnda har knappt börjat dock, en del grundarbete kvar innan dess). Att tapetsera och måla inomhus, att få huset att bli vårt och kännas "oss" är helt fantastiskt. De kvällar/nätter jag somnar och sover som bäst, är helt klart de som kommer efter en heldag i trädgården med en del tungt arbete.

Äktenskapet då? Jo, vi firade vår tionde bröllopsdag i juli. Känns helt klart overkligt att vi redan varit gifta i 10 år, samtidigt känns det som minst det tredubbla ibland. Prövningar fortsätter att komma till och från, vissa tuffare än andra. Men då båda fortfarande älskar varandra finns det helt klart något att kämpa för. Om några dagar går mannen på sin semester, vad som händer under den har vi knappt bestämt. Men några utflykter, fixande i huset, träffa vänner och goda middagar ska det nog gå att få till. Vi är otroligt sugna på utlandsresa, men känner att vi vill avvakta tills efter lillebror blivit 6 månader så att han kan vaccineras mot mässling innan vi ger oss ut i världen med honom med.

Och busfröet då? Hon som nu blivit 2,5 år och har den fina titeln storasyster, hur är det med henne? Jodå, hon älskar sin lillebror. Åtminstone 95% av tiden, hon gillar inte när han gör mamma upptagen precis när hon vill något ibland. Och hon uppskattar absolut inte när lillebror får tag på hennes saker. Omvänt är det dock självklart att allt som är lillebrors, är även busfröets saker. Om drygt en månad ska hon börja på ny förskola och en avdelning för de "stora" barnen (avdelning med barn från 3 år). Hon har växt så det knakar och var precis under metern och vägde drygt 14,5 kg vid sin 2,5 årskontroll på BVC.  

Hon är framåt och envis, men ändå lite blyg till och från. Utvecklingsmässigt ligger hon i framkant i mycket, dock är hon senare i sitt tal. När hon blir 3 år ska vi ha uppföljning med bvc på den biten, fram tills dess ska vi fortsätta kämpa på som vanligt med det här hemma. Blöjan hade hon nästan lagt helt när vi flyttade till huset. Men väl här vägrar hon nu nästan att gå på pottan alls. Livrädd nästintill. Så dagarna består till viss del även om att erbjuda henne pottan/toa och fråga om och om igen om hon vill gå på potta/toa. 

Tänker inte lova något, för då kommer det väl aldrig. Men har jag tid och lite ork över nu när mannen går på semester så ska jag se till att skriva ihop förlossningsberättelsen för lillebror också. Och vem vet, kanske börjar det komma lite nya inlägg framöver i bloggen. Eller så bestämmer jag mig för att "överge" denna bloggen och startar en som inte skrivs anonymt. 

tisdag 21 mars 2017

Pyret är här!!!

Efter att ha spenderat nästan hela söndagen på förlossningen och varit vaken över dygnet. Så föddes pyret äntligen klockan 03.47 igår morse. Det blev en lillebror, på 54 cm och 4515 gram. 

Ska försöka få till en förlossningsberättelse sen, men kan avslöja redan nu att det blev en vaginal förlossning tillslut med en gråtandes bebis på magen denna gången. Dock var det stor risk för att även denna förlossningen skulle sluta med ett akut kejsarsnitt.  

tisdag 7 mars 2017

Pyrets bf

Idag är det den 7 mars, vilket innebär att vårt lilla pyre är beräknad till idag. Men med knappt två timmar kvar av dagen, vågar jag ganska så säkert säga att pyret är minst lika mycket tidsoptimist som sin storasyster och pappa.

I mitt flöde på facebook blev jag dessutom påmind om att det idag är exakt tre år sedan busfröet (och blivande storasystern) blev till inne på RMC. Kan fortfarande komma ihåg känslan av att sitta i det där väntrummet och stirra på välkommen texterna på väggen i väntan på vår tur. Den blandade känslan av uppgivenhet och hopp på samma gång. 


Annars händer det verkligen inte så mycket här just nu, tar dagarna efterhand som de kommer i väntan på att vårt pyre ska komma och berika vår familj. Kämpar på med renovering och inreda huset också. Men allt tar längre tid, särskilt med en gigantisk mage och en trotsig tvååring. 

onsdag 15 februari 2017

När allt sker samtidigt

Har verkligen varit urkass på att uppdatera bloggen, men livet och vardagen har fått komma mellan och ta all plats den behövt. Det har varit allt annat än lugna veckor sedan senaste inlägget. Vi lever och har levt mitt i ett flytt- och renoveringskaos sedan förste februari. Kombinerat med diverse sjukdomar som dragit ut på renoveringen ännu mer. Alla har vi varit drabbade, mer eller mindre. Mannen är den som kommit undan mest "skonsamt" med sin matförgiftning första helgen i huset. Dottern drogs med 40 graders feber i nästan en vecka, kombinerat med ögoninflammation och förkylning (med massor av slem, snor och en del hosta som följd). 

Och jag, jodå några dagar med hög feber jag med. Och ett flertal omgångar av feberfrossa som legat på gränsen till krampanfall. Sen ögoninflammation även för mig och så tillslut även förkylning som satt sig så illa på lungorna att det fick bli läkarbesök och mediciner utskrivna för att jag skulle kunna andas något bättre och slippa hosta igång förlossningen (vilket jag var på gränsen till att göra natten till torsdag förra veckan). 

Nu börjar vi hämta oss igen, men min hosta har fortfarande inte släppt helt och mina stämband (och därmed rösten) är helt förstörda och jag känner mig som en tonåring i målbrottet kombinerat med värsta whiskeyrösten. 

I måndags var det den stora dagen förresten, dagen de klippte denna graviditetens cerklage. Var allt annat än en "smärtfri" upplevelse denna gången. Fick ingen smärtlindring alls denna gången (Lund) och det gjordes i en vanlig gynstol, till skillnad från förra gången (Malmö) då jag fick lustgas och det gjordes på förlossningen. 

Idag har jag gått in i vecka 38 (37+0), så nu är jag heller inte längre sjukskriven och bebis är heller inte längre prematur. Varit på besök hos bm idag, och allt såg bra ut för både mig och pyret. Den enda skillnaden är att pyret fortfarande ligger helt rörlig. Inte som sin blivande storasyster som låg ruckbar i flera veckor innan förlossningen och som fixerade sig nästan direkt efter att cerklaget togs. Så vi får väl se om busen i magen tänker fixera sig eller fortsätta leva rövare tills det är dax. 

För övrigt trivs jag ganska så bra i vårt hus. Det känns fortfarande konstigt och det har nog inte heller sjunkit in helt. Men det har nog också att göra med att vi fortfarande inte flyttar in på ovanvåningen och i våra sovrum än. Som sagt alla sjukdomar har försenat renoveringen i huset, men vi har tack och lov ändå en hel del yta att röra oss på. Lite dåligt samvete för dottern dock, som inte riktigt kan leka och busa som hon vill.

Förhoppningsvis hinner vi klart med alla tre sovrummen på ovanvåningen innan pyret föds, men annars är målet att vårt och dotterns rum ska vara färdiga och så får pyrets rum bli färdigt lite senare. Pyret kommer ändå att sova inne hos oss flera månader innan det är tid för eget rum. 

söndag 22 januari 2017

2017 är här och har varit här ett tag

Insåg precis att det redan gått 22 dagar på 2017, och jag har först idag fått tummarna loss att gå in och uppdatera bloggen. Eller ja, tummarna har nog varit loss flera gånger om och jag har varit på väg in för att uppdatera den också. Men andra saker har kommit mellan varje gång. 

Året har börjat relativt lugnt, eller ja så lugnt det kan börja när man har en småtrotsig tvååring, är gravid (med cervixinsuffiens), har två hundar, snart ska flytta och en man som är iväg på en del möten och utbildningar just nu. Som en extra bonus har vi hunnit med några riktigt jäkliga förkylningar med.

Imorgon ska vi på TUL, dels för att se hur pyret mår och växer men också för att se om pyret har vänt sig med huvudet ner igen. Pyret valde nämligen att vända sig till att ligga i säte för ca två veckor sedan efter att innan dess legat med huvudet nedåt och varit ruckbar. 


lördag 31 december 2016

Farväl 2016.

Då är sista året av 2016 här, och imorgon börjar ett helt nytt år igen. Så farväl 2016 och välkommen 2017. 

Jag hoppas ni alla får en trevlig kväll och natt, oavsett hur ni ska fira eller inte fira in det nya året. För vår del blir det en lugn hemmakväll, bara jag, mannen, busfröet, pyret i magen och våra två hundar. Blir en trerätters middag samt ostbricka vid tolvslaget. Och så blir det lite bingospelande och någon film. 

För ett år sedan valde jag att sätta upp nyårsmål istället för att skriva nyårslöften. Det inlägget finns här. Tidigare i veckan gick jag in och kikade på hur det har gått med mina mål för 2017. Och kunde ganska snabbt konstatera att målen jag satt var fullt rimliga, och att jag faktiskt uppnått alla utom ett. Och det jag inte har uppnått, skulle jag nog säga att det var det absolut svåraste målet för mig. Jag har jobbat på det, så jag har inte struntat i det åtminstone. 

Det här var mina mål för 2016: 
  • Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
    -Nådde min målvikt i somras, och hann dessutom även att bli guldmedlem innan jag fick lägga Viktväktarna på"is" igen.

  • I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. 
    - Fick sprungit tre olika lopp innan jag blev gravid (med denna graviditeten), som gjorde att jag fick lägga löpningen på hyllan resten av året. Blev tre helt olika lopp, en halvmara, ett 5k lopp och ett 10k lopp.
  • Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
    - Nådde målet med 4 miljoner steg redan 23/12. Att jag lyckades nå och klara detta målet är tack vare att jag såg till att samla på mig extra många steg under första halvåret, för sen har jag haft restriktioner i hur mycket jag fått lov att gå och röra mig.
  • En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
    - Träffade läkaren i början av året och la upp en plan tillsammans med honom, och körde sedan igång direkt med hormonbehandlingar mm. Resten av detta målet har det ju skrivits en hel del om i bloggen, så ni vet alla som följt den att denna punkten verkligen är uppnådd nu. Är gravid i vecka 31 (30+3) nu, pyret mår bra och cerklaget gör sitt jobb med.

  • Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).
    - Är det enda målet jag inte lyckats uppnå. 
Kommer att göra samma sak detta året, och sätta upp mål för 2017. Har dock inte formulerat färdigt dem än, men kommer att ta med det målet jag inte uppnådde i år. När de är färdigformulerade kommer jag att lägga upp dem i ett nytt inlägg, är åtminstone min plan.